Syn, hörsel och balans - målbeskrivning.pdf

SYN, HÖRSEL OCH BALANSORGANEN 1. Ögats och örats översiktliga anatomi och funktion Ögat: Glaskroppen: själva ögat (eyeball), fyller ut ögats bakre del, ger struktur, stötdämpare, möjliggör ljusöverföring till näthinnan och fungerar som en näringsreservoar. Strålkroppen: Ciliarkroppen producerar kamm...

SYN, HÖRSEL OCH BALANSORGANEN 1. Ögats och örats översiktliga anatomi och funktion Ögat: Glaskroppen: själva ögat (eyeball), fyller ut ögats bakre del, ger struktur, stötdämpare, möjliggör ljusöverföring till näthinnan och fungerar som en näringsreservoar. Strålkroppen: Ciliarkroppen producerar kammarvätska till främre och bakre kammare Regnbågshinnan/iris: Färgen på ögonen, ljusreglering. Pupillen: Reglering av ljusinsläpp. Linsen: Bryter det inströmmande ljuset, bryter så att ljuset träffar längst bak i ögat. Hornhinnan: Sitter på ögats främre del, fungerar som ett genomskinligt fönster och brytningsmedium samt skydd för glaskroppen. Möjliggör ljusets passage och fokuserar det på näthinnan för att skapa synintryck. Ögonmuskeln: Det finns sju olika tvärstrimmiga yttre ögonmuskler. 6 st på ögat, 1 ögonlock. Gula fläcken (Macula): Platsen i ögat där ljuset träffar efter ha samlats ihop av linsen, som gör att vi kan se tydligt och uppfatta detaljer. Blinda fläcken (Papillen): Brist på tappar och stavar just vid denna punkt, inga receptorer. Näthinnan: Placerad på ögats inre bakre yta, omvandlar ljusets signaler till nervimpulser som skickas till hjärnan, vilket möjliggör bilduppfattning och syn. Innehåller tappar och stavar, skickar impulser till synnerven Åderhinnan (sclera): Ögats yttre skyddande hölje och ger stadga åt ögat samtidigt som den fungerar som fäste för ögats muskler. Senhinnan (choroidea): ligger mellan näthinnan och åderhinnan och spelar en viktig roll i att förse näthinnan med näring och syre genom sina blodkärl Stavar (fotoreceptor): Ljuskänsligt synpigment (molekyler som ändras när de träffas av ljus. Stavarna bryts ner av ljus och byggs upp av mörker. (Anledning till att det känns mörkare inomhus efter att varit ute under en solig dag, än vad det var innan vi gick ut) koncentrerat till fovea centralis i macula (gula fläcken), avtar i mängd mera perifert, fokalt seende/färgseende. Tappar (fotoreceptor): Har pigment som bryts ner av elektromagnetisk strålning → skiljer färger. (Färgblindhet uppstår när någon typ saknas eller finns i fel mängd.) Det finns flest cirka 20 grader från gula fläcken, perifert seende, mörkerseende, kontraster och rörelser. Synnerven: Axonen från retinala ganglieceller. Kranialnerv III Örat: Hörselgång: Tunneln in i örat, ljudvågorna tar sig in i hörselgången. Trumhinnan: Ljudvågorna träffar trumhinnan, vilket gör att trumhinnan börjar vibrera. En membranliknande struktur. Hammaren: Första hörselbenet i mellanörat. Tar emot och förstärker trumhinnans vibrationer, samt skickar vidare till städet. Städet: Andra hörselbenet, förmedlar ljudvibrationerna från hammaren till stigbygeln, fungerar som en förstärkare innan signalerna skickas vidare till stigbygeln. Stigbygeln: Tredje hörselbenet. Förmedlar ljudvibrationerna från städet till cochlea, där signalerna överförs från luft till vätska för att stimulera hörselreceptorerna i snäckan Ovala fönstret: Vibrationerna överförs till vätskan i innerörat till Scala Vestibuli. Cochlea: Öronsnäckan. Scala vestibuli: Tunneln där ljudvibrationerna kommer in i innerörat. Scala media: Består av membran med receptorer, beroende på vart signalerna korsar scala media som påverkar vilket ljud som vi hör. Ju längre in desto mörkare ton. Scala tympani: Tunneln ut från innerörat. Runda fönstret: Utgången från innerörat, där scala tympani slutar. Där signalerna skickas vidare via hörselnerven Örontrumpeten: Kopplingen mellan svalg och öronen (tryck i öronen → blåsa), upprätthålla lufttrycket. 2. Beskriva de stimuli som organen hanterar och översiktliga om hur informationen fångas upp, behandlas och förmedlas. Ögat: Stimulit är fotoner. Pupillen släpper in ljus i ögat, sedan kommer ljuset att brytas av hornhinnan och linsen för att fokuseras på näthinnan. Näthinnan är en ljuskänslig vävnad som innehåller fotoreceptorer mer kända som tappar och stavar, som omvandlar ljuset till elektriska signaler. Tapparna är känsliga för färger och stavarna är känsliga för ljus och kontraster. När ljuset bryts skapas en upp och nervänd bild på näthinnan i den bakre delen av ögat. Elektriska signaler från näthinnan från receptorerna skickas via (kranialnerv II) synnerven till hjärnans syncentrum i nackloben. På väg till cerebellum korsar nerverna varandra vid synnervskorsningen vilket betyder att informationen från vänster synfält bearbetas i höger hjärnhalva. Signalerna överförs till lillhjärnan som bearbetar visuell information. Örat: Stimulit är ljudvibrationer. Ytterörat: Ljudvibrationerna tas upp av öronmusslan där ljud kan tas upp från en större utsträckning. Ljudvibrationerna tar sig in i hörselgången, där ljudvågorna når trumhinnan. Trumhinnan översätter ljudvågorna till vibrationer. Mellanörat: Vibrationerna tas upp av hammaren som tar upp, förstärker och för vidare vibrationerna från trumhinnan till städet. Städet har ungefär samma funktion som hammaren, att förstärka och föra vidare vibrationerna till stigbygeln. Stigbygeln förstärker vibrationerna för att sedan skicka vidare vibrationerna till det ovala fönstret där de förstärkta vibrationerna skickas över till vätska och innerörat. Innerörat: Vibrationerna tar sig in i innerörat genom det ovala fönstret, och skickas vidare i perilymfan som en tryckvåg. Tryckvågen rör sig in i scala vestibuli för att sedan “går över” till scala media som gör att basilarmembranets mekanoreceptorer registrerar ljudet genom att frekvensen på ljudet kommer ha effekt på rörelsen hos mekanoreceptorer i cortana organet (snäckan). Mekanoreceptorer skickar elektriska signaler till kranialnerven XIII, som skickar signaler till hörselbarken i temporalloben. 3. Namn, lokalisation och uppgift för ögats receptorer – Fotoreceptorer (tappar och stavar) Tappar: Det finns framförallt i Makula och i större utsträckning i Fovea Centralis som är det centrala området av Makula. Ansvariga för färgseendet och en skarp syn i bra ljusförhållanden, mest koncentrerade i centrala synfältet. Stavar: Förekommer över hela näthinnan, med undantag för fovea där de är färre. Känsligt för svagt ljus och ansvariga för perifer syn och svartvitt seende. De ger oss möjligheten att se i dåliga ljusförhållanden. 4. Olika typer av synfel/ögonsjukdomar och hur de kan korrigeras/behandlas a. myopi (närsynt) ögat för långt - konkav lins b. hyperopi (översynt) ögat för kort - konvex lins c. presbyopi (långsynt/åldersynt) - stellins d. glaukom (grön starr), ett inre tryck i glaskroppen, kan vara svår att upptäcka → synnerven förtvinar, synen blir sämre och sämre, utan behandling kan man bli blind. Hornhinnan blir rökfärgad och inte helt klar. - minska trycket (intraokulära trycket) e. katarakt (grå starr) grumlighet av ögats egna lins, proteiner fallit ut (precipiterar - kirurgiskt ingrepp, utbyte av lins. f. papillödem, synnervsutträdet blir suddigare, kan uppstå vid ökat kranialt tryck. Medicinskt, steroider. 5. Förklara mekanismer för djupseende/avståndsbedömning Binokulärt seende: människan har två stycken ögon som är placerade på två olika placeringar i ansiktet, vilket gör att hjärnan får två olika bilder av omgivningen från vardera öga. Hjärnan kommer därmed att jämföra de två olika bilderna och sedan kunna avgöra avståndet genom triangulering. Ju närmare objektet är desto större skillnad är det mellan de två olika bilderna. Konvergens: refererar till ögonens vinkelrörelse när de fokuserar på ett närliggande objekt, ju närmare ett objekt är desto mer konvergerar ögonen, information kommer att skickas till hjärnan, som används för att avgöra avståndet på objektet. Akommodation: ögats förmåga att justera linsens form för att fokusera på objekt i olika avstånd. När ögat fokuserar på ett närliggande objekt, måste linsen förändra sin form för att skapa en klar bild på näthinnan. Rörelseparallax: När en person rör sig, kommer närliggande objekt att röra sig snabbare över synfältet än avlägsna objekt. Hjärnan använder denna rörelseparallax för att bedöma avståndet till olika objekt. 6. Förklara begreppen a. accomodation Kontraktion/relaxation av ciliarmuskeln, reglering av fokus b. synfält Det som personen ser. (Gemensamma synfältet -60o-60o, Vänster öga -95o–60o, Höger öga 60o-95o) c. binokulärt seende Ögonen samarbetar med varandra d. centralt och perifert seende Centralt är de 5 graderna som är i centrum av synfältet, det som vi kollar på och har fokus på. Perifert den resterande delen av synfältet som inte är “fokusfältet”, suddigt. e. homonym hemianopsi Synfältsbortfall på en sida. f. ”vision for perception” = Ventrala flödets funktion Förmågan att uppfatta och förstå vår omgivning, är en aktiv del i hur vi tolkar och förstår omgivningen. g. ”vision for action” = Dorsala flödets funktion Synen hjälper oss att kunna göra handlingar, vägleda och informera våra motoriska handlingar och rörelser. 7. Ytterörats, mellanörats och innerörats strukturer. a. Ytter i. Hörselgång och trumhinnan ii. Luft b. Mellan i. Hammaren, städet, stigbygeln och ovala fönstret (örontrumpeten) ii. Luft c. Inre i. Scala tympani, media, vestibuli och runda fönstret ii. Vätska 8. Hur ljudvågen förmedlas till snäckans receptorer – cortiska organet Innerörat: Vibrationerna tar sig in i innerörat genom det ovala fönstret, och skickas vidare i perilymfan som en tryckvåg. Tryckvågen rör sig in i scala vestibuli för att sedan “går över” till scala media som gör att basilarmembranets mekanoreceptorer registrerar ljudet genom att frekvensen på ljudet kommer ha effekt på rörelsen hos mekanoreceptorer i cortana organet (snäckan). Ju högre frekvens desto mer kommer cortana organet gör att basilarmembranet börjar svänga mer långt in (nära det ovala fönstret) då membranet är som tjockast där, medan lägre frekvenser svänger membranet längre ut. Mekanoreceptorer skickar elektriska signaler till kranialnerven XIII, som skickar signaler till hörselbarken i temporalloben. 9. Mekanismer för tonotopi samt hur vi kan bedöma ljudriktning Ljudriktningen kan vi avgöra med bland annat öronmusslan. Tonotopi innebär rumslig representation av olika ljudfrekvenser, där högfrekventa ljud stimulerar specifika områden nära basen och lågfrekventa stimulerar områden närmare toppen, vanligtvis i snäckan för hörseln. 10. Begreppen a. frekvens Frekvensen på ljudet påverkar tonen. b. decibel Decibel är en enhet för att mäta volymen på ljudet. c. tonotopi Tonotopi innebär rumslig representation av olika ljudfrekvenser, där högfrekventa ljud stimulerar specifika områden nära basen och lågfrekventa stimulerar områden närmare toppen, vanligtvis i snäckan för hörseln. d. cochlea Öronsnäckan e. scala vestibuli Första “rummet” i snäckan, rummet från det ovala fönstret. Ingången till örat. f. scala media Cortana membranet, väggen i ögat som registrerar ljudet. g. scala tympani Tredje “rummet” i snäckan, rummet efter scala media och sedan utgång vid runda fönstret. h. allodyni Allodyni är en smärtsam upplevelse som uppstår när normalt icke-smärtsamma stimuli, såsom lätt beröring eller tryck, upplevs som smärtsamma. Det är ett tillstånd där nervsystemet överreagerar på stimuli som normalt inte skulle orsaka smärta. Allodyni är vanligt förekommande vid vissa neurologiska tillstånd, som neuropati eller fibromyalgi, och kan vara en utmaning att behandla. i. tectorial- och basalmembran. i. Tectorialmembran Tectorialmembranet är en del av örats snäcka som sträcker sig över hårcellerna och reagerar på ljudvibrationer, vilket hjälper till att överföra auditiv information till hörselnerven. ii. Basalmembran Basalmembranet är en struktur i örats snäcka som stödjer och håller hårcellerna, vilka spelar en avgörande roll i omvandlingen av ljudvibrationer till elektriska signaler för hörselnerven. 11. Beskriva balansorganets/vestibularis två delar – otolitorganet/hinnsäckarna (dvs. sacculus och utriculus) och båggångarna, hur de är uppbyggda och hur de fungerar. a. Otolitorganet Läge, linjära rörelser. Otolitorganet är uppdelat i två delar: sacculus (hissåkning) och utriculus (bilåkning). Består av en hinna, endolymfa, små kristaller (otoliter), cilier, gelemassa. b. Båggångarna Rörelser, rotationsrörelser. Båggångarna består av tre stycken bågar som sitter i innerörat. De tre olika båggångarna avgör kroppens rörelse och är uppdelade beroende på vilken rörelseaxel som man rör sig runt; kullerbytta (transversalaxeln), hjulning (sagittalaxeln) och karusellåkning (vertikalaxeln). Capula, crista med hårceller, ampullen. 12. Funktionen av balansorganet Balansorganet skickar ständigt signaler och information till hjärnan om huvudets läge och rörelser för att hjälpa till att upprätthålla balansen. 13. Översiktligt hur vestibularis bidrar till balans via koppling till Vestibulariskärnor i hjärnstammen. Vestibulospinala banan löper i den ventrala delen av ryggmärgen. Den här banan bidrar till att kontrollera postural muskulatur och balans, och finns i hjärnstammen. Det finns fyra stycken vestibularis kärnor som är aktiva hela tiden vilket gör att vi kan upprätthålla vår upprätthållna position. STUDOC Varför har balanssinnet behov av både båggångar och otrolitorgan? Hjärnan måste vara informerad om kroppens läge och rörelser för att kunna styra skelettmusklerna så att de håller balans på kroppen. Den information som hjärnan är i behov av kommer från syn-, känsel och balanssinnet. Balansorganen sitter i innerörat består av båggångar och otolitorgan. Balanssinnets båggångar (som registrerar rörelser) och otolitorgan (som registrerar kroppens läge) finns vid hörselsnäckan. De tre båggångarna sitter på tre plan och kan på så sätt skilja mellan roterande rörelser i alla riktningar. Båggångar är vätskefyllda och på varje båggång finns den en utbuktning, ampull som innehåller sinnesceller. Dessa sitter fast i båggångens vägg och är försedda med sinneshår som täcks av en geleártad massa, cupula. Cupulan sticker ut i båggången. Vrider man huvudet, börjar vätskan i båggångarna att flyta och knuffa till cupula. När detta sker böjs även sinneshåren, så att sinnescellerna aktiveras och skickar nervsignaler till hjärnan. Vätskan i båggångarna hinner inte med när man plötsligt vrider på huvudet eller gör en annan accelererad eller retarderad rörelser på grund av att vätskan är sen i starten. Den roterar först långsammare än båggångarna. Cupula “upplever” således att vätskan i båggången roterar åt ett håll som är motsatt huvudets vridningsrörelse och detta böjer cupulan. Därefter informeras hjärnan om rörelsen. Innerörat har en utbuktning som ibland kallas för förgård. Förgård som förekommer mellan båggångarna och hörselsnäckan har två hinnsäckar med otolitorgan. Dessa består även av sinnesceller med “hår” som är inbäddade i en geléartad massa. I denna finns dessutom otoliter (öronstensar) som är kristaller av kalciumkarbonat CaCO3. Tyngdkraften påverkar otoliterna så att de drar i gelémassan och därmed också i sinneshåren om man till exempel böjer huvudet framåt. De utlöser nervimpulser till hjärnan och hjärnan blir informerad om huvudets lutning. Denna signal skickas även om huvudet är fullkomligt stilla.