Kapitel 9 - Ekonomisk politik.pdf

Kapitel 9 - Ekonomisk politik Sammanfattning Inledning Den ekonomiska politiken omfattar åtgärder från riksdag, regering, myndigheter och Riksbanken för att påverka den ekonomiska situationen. De tre huvudmålen för den ekonomiska politiken är hög tillväxt, låg arbetslöshet och låg inflation. Ibland...

Kapitel 9 - Ekonomisk politik Sammanfattning Inledning Den ekonomiska politiken omfattar åtgärder från riksdag, regering, myndigheter och Riksbanken för att påverka den ekonomiska situationen. De tre huvudmålen för den ekonomiska politiken är hög tillväxt, låg arbetslöshet och låg inflation. Ibland kan dessa män komma i konflikt med varandra. Åtgärder för att minska inflationen kan leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet, medan politik för att öka tillväxten kan skapa inflation. Trenden och konjunkturerna Den ekonomiska utvecklingen delas upp i ekonomisk trend och konjunkturcykler. Den ekonomiska trenden har historiskt sett visat på tillväxt i BNP i de flesta länder under industrialiseringen. Konjunkturcyklerna pendlar mellan högkonjunktur och lågkonjunktur. Högkonjunkturen kännetecknas av hög tillväxt, sysselsättning, inflation och skatteintäkter. Lågkonjunkturen är motsatsen med lag eller ingen tillväxt, hög arbetslöshet, låg inflation och låga skatteintäkter. Lågkonjunkturer är problematiska med hög arbetslöshet och låga skatteintäkter. Om lågkonjunkturen är mycket djup kallas det för en ekonomisk depression. Perioden mellan en högkonjunktur och nästa kallas för en konjunkturcykel. Varför finns konjunkturen? Konjunkturen uppstår när den totala efterfrågan avviker från BNP. När efterfrågan är högre än BNP uppstår brist, och när efterfrågan är lägre än BNP uppstår överproduktion. Orsaker till dessa obalans kan vara många, som faktorer utomlands, minskade investeringar, politiska beslut eller individers syn på framtiden. Nyckelpunkter: Konjunkturerna beror på att efterfrågan avviker från BNP. För hög efterfrågan skapar brist, för lag efterfrågan skapar överproduktion. Flera möjliga orsaker: utländska faktorer investerings-niva, politik, förväntningar, På väg mot lågkonjunktur Om efterfrågan minskar finns två möjliga scenarier: 1. Bopriserna faller, vilket ökar efterfrågan och möjliggör försäljning av produkter. Produktionen avgränsas till den lägre efterfrågan. 2. Produktionen minskas, vilket leder till ökad arbetslöshet. Detta minskar människors köpkraft, vilket i sin tur leder till ytterligare minskad efterfrågan och ökad arbetslöshet. Människor blir oroliga för sin ekonomi och minskar konsumtionen, vilket förstärker nedgången i en nedåtgående spiral. På väg mot högkonjunktur Ekonomin rör sig mot en högkonjunktur. När efterfrågan på varor och tjänster ökar, kommer priserna att börja stiga. Detta leder till en uppåtgående spiral där efterfrågan kan överstiga BNP, särskilt om lågkonjunkturen har varit mycket djup. Företagen kommer då att ha fullt upp att göra för att mäta den ökade efterfrågan. Detta kan leda till två scenarier: antingen stiger priserna för att dämpa efterfrågan, eller så ökar produktionen för att möta efterfrågan. Båda scenarierna leder till höjda löner. När produktionen når sin topp och det råder full sysselsättning kan den inte öka mer. Om lönerna fortsätter att stiga, leder det till inflation. Den höga inflationen skadar ekonomin genom minskad efterfrågan på de inhemska varorna och ökad import. Ekonomisk politik och konjunkturerna Hög- och lågkonjunkturer beror pa hur marknadsekonomin fungerar. Genom ekonomisk politik kan man försöka jämna ut konjunkturerna så att inflationen inte ökar för mycket under lågkonjunkturen och arbetslösheten inte blir för hög under lågkonjunkturen. Politiker har ofta olika åsikter om vilken ekonomisk politik som ska bedrivas eftersom nationalekonomi inte är en exakt vetenskap och det är svart att förutsäga effekterna av olika åtgärder. Ekonomisk politik kan också krocka med andra politiska mål, som varierar mellan politiker. Laissez-faire-politik Laissez-faire-politiken, som dominerade mellan slutet av 1800-talet och 1900-talet, förespråkade frihandel och minimal statlig inblandning i ekonomin. Under denna tid fokuserade man på att upprätthålla balans i statens budget och lät marknaden reglera sig själv under lågkonjunkturer. Priser och löner skulle sjunka för att öka efterfrågan och anställningar, men detta ledde till långvariga lågkonjunkturen och stort lidande, eftersom sjunkande löner också minskade efterfrågan och förlängde återhämtningen. Finanspolitik Under 1930-talets ekonomiska depression utvecklades en ny ekonomisk politik, finanspolitiken, för att motverka konjunkturcyklerna. Denna politik, som främst förknippas med ekonomen John Maynard Keynes, syftar till att hålla efterfrågan i balans med BNP för att undvika konjunktursvängningar. Om exempelvis exporten minskar och ekonomin riskerar att gå in i en lågkonjunktur, bör staten öka efterfrågan genom att öka offentliga utgifter, privat konsumtion och investeringar. Finanspolitiken använder statens finanser för att stabilisera ekonomin och förhindra lågkonjunkturer. Att öka de offentliga utgifterna – ett exempel När staten vill öka efterfrågan kan den starta ett stort infrastrukturprojekt, som att förbättra vägnätet och bygga nya broar. Detta ger byggföretag mer arbete, vilket leder till vinster och fler anställningar. De nyanställda har högre löner, vilket ökar konsumtionen. För att möta den ökade efterfrågan anställer fler företag ytterligare personal, vilket fortsätter att öka inkomsterna och efterfrågan. Denna förstärkning av den ursprungliga efterfrågan kallas multiplikatoreffekten. Att öka den privata konsumtionen – ett exempel För att öka den privata konsumtionen kan staten sänka skatterna och öka transfereringar, som att höja barnbidragen. Detta ger hushållen mer pengar att spendera, vilket ökar konsumtionen. Företagen får mer att göra och anställer fler, vilket ytterligare ökar inkomster och konsumtion. Finanspolitik vid högkonjunktur Vid högkonjunktur använder staten finanspolitik för att minska efterfrågan och undvika överhettning. Detta görs genom att höja skatterna, minska transfereringar och skjuta upp offentliga projekt, vilket minskar köpkraften och dämpar inflationen. Under en högkonjunktur bör staten över balansera sin budget genom att minska utgifter och ev. höja skatterna för att betala av statsskulden. Men det kan vara politiskt svart att genomföra, särskilt inför val, eftersom det kan vara impopulärt att spara vad ekonomin går bra. Penningpolitik Penningpolitik är ett alternativ/komplement till finanspolitik som syftar till att påverka efterfrågan genom att reglera penningmängden i samhället. Ökad penningmängd ökar efterfragan, medan minskad penningmängd minskar den. Penningpolitiken hanteras främst av landets centralbank, och det viktigaste verktyget är räntan. Räntepolitik Riksbanken sköter räntepolitiken i Sverige och använder reporäntan för att påverka ränteläget. Genom att höja reporäntan gör Riksbanken lan dyrare, vilket minskar efterfrågan, medan en sänkning gör lan billigare och ökar efterfrågan. Reporäntan är den ränta som bankerna betalar för kortvariga lån från Riksbanken och påverkar därmed bankernas utlåningsräntor. Namnet kommer från det engelska ordet “repurchase”, som syftar på återköp av värdepapper. Kapitaltäckningskrav Kapitaltäckningskrav är regler som tvingar banker att hålla en viss del av sitt kapital i kassavalv eller hos centralbanken, för att förhindra överdriven utlåning och risken för konkurs. Kravet kan också användas för att påverka ekonomin: om staten höjer kravet minskar bankernas utlånings kapacitet och efterfrågan i samhället sjunker. Om kravet sänks ökar utlåningen och efterfrågan stimuleras. Statspapper Statspapper är värdepapper som staten använder för att påverka penningmängden och låna pengar. I Sverige kallas de statsobligationer eller statsskuldväxlar. Genom att sälja statspapper minskar staten penningmängden och därmed efterfrågan, medan köp av statspapper ökar penningmängden och efterfrågan. Detta används för att balansera ekonomin, staten säljer i högkonjunktur och köper i lågkonjunktur. Dessutom använder staten statspapper för att låna pengar utan att skapa inflation. I Sverige hanteras detta av Riksgäldskontoret, en myndighet under finansdepartementet. Valutapolitik Valutapolitik syftar till att påverka ekonomin genom att reglera valutans värde. Vid lågkonjunktur kan efterfrågan ökas genom att sänka valutans värde, vilket gör inhemska varor billigare utomlands och inhemska varor dyrare, vilket gynnar inhemsk produktion. Med fast växelkurs sker detta genom devalvering, men överanvändning kan skada förtroendet för valutan. Vid rörlig växelkurs kan sänkning av räntan få valutans värde att sjunka (depreciera). Penningpolitik påverkar också valutan: låga räntor kan leda till ökad efterfrågan och depreciering, medan höga räntor kan minska efterfrågan och höja valutans värde (appreciering). Nationalräkenskaper Nationalräkenskaper använder olika verktyg för att analysera ett lands ekonomiska läge, inkl. BNP per capita, tillväxt, inflation och arbetslöshet. En viktig del är försörjningsbalansen, som visar hur mycket av BNP som exporteras, importeras eller används för konsumtion och investeringar. Den ger en översikt över landets utlandsberoende och konsumtion jämfört med investeringar. En balanserad försörjningsbalans är viktig för att säkerställa framtida produktion genom tillräckliga investeringar. Betalningsbalansen Betalningsbalansen visar alla transaktioner med utlandet under ett år och upprättas av Riksbanken. Den består av tre delar: 1. Kapitalbalansen 2. Hyres Balansen 3. Finansiella balansen Dessa delar kan ytterligare delas upp, vilket innebär att betalningsbalansen kan presenteras på olika sätt beroende på hur obalanserna redovisas. Bytesbalansen Bytesbalansen visar balansen mellan export och import av varor och tjänster samt andra betalningar till och från ett land. Ett negativt saldo innebär att importen överstiger exporten, vilket ger ett underskott. Bytesbalansen kan delas upp i tre delar: 1. Varor – ibland redovisade som handelsbalans 2. Tjänster – inkluderar transporter och turism 3. Inkomster – omfattar löner, räntor, bistånd och bidrag till och från EU. Kapitalbalansen Kapitalbalansen visar överföring av tillgångar och kapital som inte produceras, som copyrights, varumärken, och kapitalflykt vid arv, migration eller skuldavskrivningar. Exempel inkluderar: 1. En svensk som tar med sig tillgångar vid utvandring, vilket påverkar kapitalbalansen negativt i Sverige och positivt i det nya landet. 2. Pengar som skickas till släktingar utomlands, vilket minskar Sveriges kapitalbalans och ökar mottagarlandets. 3. Efterskänkta skulder från staten, som minskar den svenska kapitalbalansen och ökar mottagarlandet. Kapitalbalansen är generellt sett en mindre post i betalningsbalansen. Finansiella balansen Finansiella balansen visar export och import av tillgångar och investeringar. Exempel: Ett svenskt företag köper en fabrik i Frankrike, och är en minuspost (import) på balansen. Försäljning av en fabrik i Sverige är en pluspost (export). Detta inkluderar också investeringar från bistånd och EU-bidrag. Vid utlåning till utlandet registreras det som en pluspost, medan räntor på lån blir minusposter i bytesbalansen. Valutareserven, som är Riksbankens innehav av guld och valuta, påverkar också balansen: ökning i valutareserven är en minuspost och minskning är en pluspost. En balanserad betalningsbalans bör teoretiskt sett ge ett nettoresultat på +-0, men rapporterings föreningar kan leda till restposter. Om bytesbalansen visar underskott, kompenseras det ofta av positiva finansiella balansposter som lan eller minskad valutareserv. Långvariga underskott kan vara nödvändiga för investeringar som kan förbättra bytesbalansen på sikt. Regeringar kan påverka bytesbalansen genom ekonomisk politik, som att öka sparande för att minska importen. Detaljerad statistik finns i Statistiska centralbyråns årsbok. Begrepp Trenden: den långsiktiga riktningen i ekonomisk utveckling, ofta beroende av kortsiktiga svängningar. Högkonjunktur: Period när ekonomin växer snabbt, med hög sysselsättning och ökad konsumtion.  Lågkonjunktur: Period när ekonomin växer långsamt eller krymper, med hög arbetslöshet och låg konsumtion. Depression: En djup och långvarig lågkonjunktur med drastiskt minskad ekonomisk aktivitet och hög arbetslöshet Konjunkturcykel: Återkommande mönster av hög- och lågkonjunkturer i ekonomin. Kontracyklisk: ekonomiska åtgärder som går emot konjunkturcykeln för att stabilisera ekonomin, till exempel att stimulera ekonomin under lågkonjunktur. Keynesianer: Ekonomer som följer John Maynard Keynes teori, som förespråkar statlig intervention genom finanspolitik för att stabilisera ekonomin. Finanspolitik: Statens användning av skatter och offentliga utgifter för att påverka ekonomin. Multiplikatoreffekten: När en initial förändring i ekonomin leder till en större total förändring av BNP, exempelvis genom ökad konsumtion. Underbalansera: När statens utgifter överstiger dess inkomster, vilket leder till ett budgetunderskott. Statsskuld: Den totala summa pengar som staten är skyldig långivare, ofta som ett resultat av tidigare underskott. Överbalanserad: När statens inkomster överstiger dess utgifter, vilket leder till ett budgetöverskott. Kapitaltäckningskrav: Regel som kräver att banker håller en viss andel av sitt kapital som reserv för att täcka risker och förhindra konkurs. Kassakrav: Krav på banker att hålla en viss mängd kapital i kontakter eller hos centralbanken. Statsobligationer: langsiktiga värdepapper som staten säljer för att täcka sina kortsiktiga lånebehov. Riksgäldskontoret (Riksgälden): Svensk myndighet som hanterar statens lån och skulder. Devalveras: När ett lands valuta medvetet sänks i värde i förhållande till andra valutor under ett system med fast växelkurs. Deprecieras: När ett lands valuta sjunker i värde på marknaden under ett system med rörlig växelkurs. Appreciering: När ett lands valuta stiger i värde på marknaden under ett system med rörlig växelkurs. Försörjningsbalansen: En sammanställning av ett lands totala tillgångar (BNP och import) och hur dessa används (konsumtion, investeringar och export). Betalningsbalansen: redovisning av alla ekonomiska transaktioner mellan ett land och omvärlden under ett år, uppdelad i bytesbalans, kapitalbasen och finansiell balans. Tillgångar: Resurser eller kapital som ett land, företag eller person äger, till exempel varor, tjänster och pengar. Användning: Hur ett lands ekonomiska resurser används, till exempel till konsumtion, investeringar eller export. varor: Materiella produkter som produceras och kan köpas och säljas. Tjänster: immateriella produkter, till exempel arbete eller service som köps och säljs.  Inkomster: Pengar som ett land eller en person tjänar fran arbete, investeringar eller andra källor. Export och import av tillgångar: Försäljning och köp av tillgångar, som fabriker eller aktier, mellan länder. Valutareserven: Riksbankens innehav av utländsk valuta och guld för att stabilisera den egna valutan. Restpost: En korrigeringspost i betalningsbalansen som används när summan av olika delar inte stämmer.