Studieteknik och Lymfsystemet: Veckorna 5-6

Anpassad studieteknik för kursveckorna 5-6

• Följ föreläsningar och gör anteckningar.

• Kontextualisera informationen genom att bearbeta dina anteckningar och annat material.

• Använd mikroskopering för praktisk förståelse.

• Repetera materialet för att befästa kunskapen.

• Innan varje kursdag, gör organisatoriska förberedelser och planering.

• Läs materialet, först snabbt för en översikt och sedan mer fördjupat.

• Använd dokumentet "Studieteknik & planering - principer" som stöd.

Teoretisk och Praktisk Sektion

• För den teoretiska sektionen, använd kurslitteraturen, detaljerade målbeskrivningar, instuderingsfrågor och gamla tentamina.
• För den praktiska sektionen, se demonstrationskompendiet, preparatfilmerna och använd mikroskopering med SECTRA.
• Extra mikroskoperingstillfällen erbjuds 2021-10-2–5 – grupprum 1-7 med lärare på plats 12:00-16:00.

Lymfatiska Organ

• Lymfsystemet är parallellt med kärlsystemet och har två huvudfunktioner.

• Det återför vätska (ca 20 liter/dygn) från vävnaderna till kärlsystemet, bestående av vatten, protein, leukocyter, fettsyror, bakterier, och skadade celler.

• Innehåller immunologiska celler som kan differentiera och producera antikroppar vid antigenpresentation.

• Lymfsystemets kärl har klaffar och består av endotelceller och bindväv.

• Lymfsystemet och immunsystemet är nära sammankopplade; lymfsystemet kan betraktas som den vävnadsmässiga basen för immunsystemet.

• Lymfkapillärerna, de finaste lymfkärlen, är klafflösa, blint slutande och börjar i vävnaden och är klafflösa.

• Lymfan, en klar och genomskinlig vätska, leds genom lymfkapillärerna vidare till prekollektorer och kollektorer.

• Kollektorerna delas genom klaffar upp i segment som kallas lymfangion.

• På sin väg genom kollektorerna passerar lymfan en eller flera lymfkörtlar.

• Lymfkörtlar kan förekomma enskilt eller i grupp, med stora ansamlingar i axillerna och ljumskarna.

• Lymfan når slutligen de stora lymfstammarna, ductus thoracicus och ductus lymphaticus dexter, vilka tömmer sig i vänster respektive höger venvinkel (dvs. bifurkationen av vena cava superior till vena subclavia et vena jugularis interna), angulus venosus sinister och dexter.

• Immunsystemet delas in i det konstitutiva och det adaptiva immunsystemet.

• Det konstitutiva immunsystemet innefattar granulocyter, monocyter, makrofager, NK-celler & dendritiska celler.

• Det adaptiva immunsystemet innefattar B-celler & T-celler.

• Cellerna i det konstitutiva systemet har receptorer som translateras av en på förhand bestämd genkonfiguration.

• Cellerna I det adaptiva systemet har unika receptorer, som dessutom finns i lösliga, icke-transmembrana versioner (antikroppar).

• Kontrollsystem krävs för att skapa dessa unika receptorer, annars kan autoimmuna celler uppstå. B-celler kontrolleras i benmärgen och T-celler i tymus

• T-cellerna indelas i CD8+ celler samt CD4+ celler.

• CD8+ celler binder till MHC I komplex som finns på cellytan hos alla celler med kärna samt trombocyter (dvs har antigenpresenterande system).

• Vid varje ögonblick degraderas utvalda proteiner i cellen av proteasomen och transporteras till endoplasmatiska retiklet.

• Molekylerna installeras på MHC klass I molekyl, transporteras via golgiapparaten i en exocytisk vesikel till cellmembranet.

• CD8+ celler kan binda till peptidfragment från exempelvis virusinfekterade cellers MHC molekyler och starta immunsvar.

• CD4+ celler (makrofager, dendritiska celler och B-celler) presenterar antigen på MHC II molekyler.

• MHC klass II systemet erhåller materialet exogent via endocytos (pinocytos) av exogent antigen, som installeras på MHC molekyler i en tidig endosom och slutligen presenteras på cellytan.

• Den fundamentala skillnaden mellan MHC I och II systemet är att materialet erhålls exogent I MHC klass II systemet, och endogent via proteosomal degradation via MHC klass I systemet.

• När T-celler bildas i tymus måste säkerställas att receptorerna kan binda till MHC-molekyler och att de inte reagerar på kroppsegna antigen.

• Tymus är histologist omgärdat av en fibrös kapsel som fortsätter ned i trabekler som delar in parenkymet i lober.

• Respektive lob har en mörkare infärgad kortex, packad med omogna T-celler och en ljusare medulla med färre lymfocyter.

• I kortex sker positiv selektion där omogna T-celler med båda CD8 och CD4 receptorer binder till MHC molekyler.

• De som misslyckas går in i apoptos medan de som avklarar selektionen förs vidare till medullan.

• Om en omogen T-cell i kortex visar affinitet för en MHC-klass I molekyl, kommer CD4 receptorn att försvinna i samband med ankomst till medullan, vilket ger oss en CD8+ cell, och vice versa.

• Den negativa selektionen äger rum vid inträde till medullan.

• Detta består av att T-cellerna presenteras för kroppsegna antigen av en erc typ V, där stark inbindning leder till apoptos.

• Apoptotiska celler ansamlas i en Hassalsk kropp (har platta kärnor), vilket är en typ VI erc.

• Om cellen däremot inte binder, och klarar negativa selektionen, kommer den antingen CD4+ cellen eller CD8+ cellen lämna medullan via en postkapillär venol.

• I medullan återfinns hassalska kroppar, men även mindre typ V erc, vilka var involverade i negativa selektionen

• Färdiga T- och B-celler kallas naiva och åker in i lymfnoder via blodbanan via kapillärnätverk där de lämnar via "high endothelial venule”, eller via afferenta lymfatiska kärl.

• Cellerna stannar kvar i lymfnoden eller lämnar via efferenta lymfkärl eller arterioler. Lymfkörteln filtrerar lymfan och kan starta ett immunsvar.

• Lymfnoden består av ett hilus (artär, ven, efferent lymfkärl).

• Afferenta lymfkärl runt lymfnoden har hålrum som löper genom bindvävskapseln och för in lymfan i "subcapsular sinus"/randsinus.

• Lymfan flödar genom trabekelsinus till märgsinus och ut via hilus.

• Kortex delas in i ytligt kortex (lymfolliklar, germinalt centrum) och inre kortex.

• B-celler finns mer i yttre kortex, T-celler mer i inre kortex.

• Perifera kortex har lymfnoder (runda, ljusare, större cytoplasma).

• Folliklar uppstår när lymfan tar med sig infekterat material, varvid dendritiska celler tar upp materialet, bryter ned och presenterar det på MHС klass II molekyler för CD4+ celler som binder till MHC komplexet.

• Aktiverade CD4+ celler kan kommunicera med B-celler i yttre kortex och varna dem om farligt material, vilket leder till proliferation av B-cellerna och skapar det germinala centrumet.

• Lymfoid morfologi finns inte bara i lymfknutorna, utan överallt där slemhinnor exponeras för kroppens externa miljö, t.ex. i tunntarmen, mjälten, peyerska plack, MALT och GALT.

• Mjälten är inte sammankopplad med lymfkärl men tillhör de lymfoida organen, dess uppgift är övervakning av blodet.

• Mjälten är omringad av en bindvävskapsel som ger upphov till trabekler in i parenkymet.

• Parenkymet delas in i röd och vit pulpa, vita pulpan färgas mörkblått i H&E-färgning (cellers heterokromatin).

• Den vita pulpan är den lymfatiska delen och i den ser vi centralartärer runt vilka PALS (periarterial lymphatic sheaths) återfinns, rikt på T-celler.

• Runt Dessa artärer återfinns de rikligt med T-Celler, redo att agera med de eventuella antigen (Av Dendritiska Celler) som hittas I blodbanan.

• Resten av den vita pulpan innehåller övervägande B-Celler och kallas lymf-noduli, Här ser vi germinala centrum med omkringliggande corona. Den röda pulpan omger den vita pulpan och tar upp merparten av parenkymet Centralartären drar sig liksom undan lymf-noduli och förgrenar sig till "penicillar arterioles".

• Dessa återfinns i nätverkets sinuskärl. Från nätverkets sinuskärl överförs blodet i trabekelvener vilka går samman till mjältvenen som finns i hilus.

• En del av arteriolerna tömmer sig i vensinus, men majoriteten i retikulära pulpasträngar (Billroths strukturer), rika på retikulära fibrer, monocyter och makrofager samt erytrocyter.

• Makrofagerna i Billroths strukturer bryter ned senescenta erytrocyter och återvinner järnet.

• I Tonsilla palatina finns en ansamling lymfoid vävnad i munhålan och nasopharynx.

• Delen i munhålan är täckt av flerskiktat oförhornat epitel som bildar kryptor istället för bindvävskapsel.

Respiratoriska systemet

• Respirationen (andas på latin) syftar till energiutvinning från näring, syretillförsel och bortforsling av koldioxid och vatten.

• Respirationen innefattar 4 delar: andning, gasutbyte mellan lunga och blod, transport av syrgas och koldioxid, samt cellandning.

• Andningsvägarna inkluderer cavum nasi, cavum oris, pharynx, larynx, trachea och bronker.

• Os hyoideum, epiglottis och esophagus är också viktiga strukturer.

• Framifrån ses epiglottis högst upp, inferiort om epiglottis finns os hyoideum, därefter cartilago thyroidea och cartilago cricoidea, och slutligen tracheal cartilages.

• Ligamentum cricothyroidea binder samman cartilago thyroidea och cartilago cricoidea.

• Ett hål på ligamentum cricothyroidea kan användas som extra andningshål vid andningsstopp (cricotomi).

• Larynx (struphuvudet) funktioner (epiglottis, vestibular fold och vocal fold) är att åstadkomma ljud och skydda luftstrupen.

• Trachea delar sig till bronker vid Th5, vilka övergår till sekundära och tertiära bronker.

• Höger lunga har tre lober (lobus superior, intermedius et inferior), vänster lunga har två lober (lobus superior et inferior).

• Lungorna delas in av fissura obliqua (båda lungor) och fissura horisontalis pulmonis dextri (höger lunga).

• Mesotel (pleura visceralis och parietalis) omger lungorna.

• Tertiära bronkerna avslutas i alveoler (ytförstorande, 100 kvadratmeter), runda strukturer som sitter samman med kapillärer.

• Blandning av luft och blod sker via en tunn barriär (alveolära väggen och kapillära väggen).

• Alveolerna sitter samman via bindväv av elastiska fibrer medan bronkerna är omgivna av glatt muskulatur.

• Bröstkorgsandning: aktiv inandning via kontraktion av musculus intercostalis externus som lyfter och utvidgar bröstkorgen.

• Utandningen är passiv.

• Bukandningen: diafragmans kontraktioner drar ihop diafragman, vilket skapar undertryck och expanderar “thoracic cavity”.

• Inom histologi börjar luftens väg i näs- eller munnålan och fortsätter till naso- eller oropharynx, larynx, ned i trachea och vidare till bronkerna (primära, sekundära samt tertiära bronkerna kan även benämnas bronker, intrapulmonala bronker samt bronkioler), lungorna och alveolerna. Larynx passerar luften epiglottis samt stämbanden.

• Hela systemet avser att transportera, värma, filtrera, rena och fukta luft som ska till alveolerna, täckt av specifik slemhinna, flerradigt cylinderepitel med cilier.

• Längst ned vid genomsnitt i horisontalplanet har vi tungan, superiort om den munhålan och ytterligare superiort gomen. Ovanför gomen har vi ett område beklätt med respiratoriskt epitel och längst kranialt luktepitel och ovanför luktepitelet benplattan

• Ingången till näsan kallas vestibulen (hår vid namn vibrisser, talgkörtlar).

• Respiratoriska epitelet (filtrerar, värmer och fuktar luft) är 75% flerradigt cilierat cylinderepitel på basalmembran, till viss de stamceller samt till 5-15% bägarceller (producerar slem).

• Bägarcellerna och cilierade epitelcellerna bildar tillsammans "the mucociliary escalator”.

• Två celltyper till: sensoriska borstceller samt endokrina celler.

• Luktepitelet består av sensoriska bipolära nervceller, axon i lamina propria, beklädda med cilier (luktreceptorerna är GPCRs). Nervcellerna har en livslängd på 30-60 dagar.

• Cylinderformade celler med mikrovilli är stödjeceller (producerar OBP som binder till luktmolekyler och presenterar dem G-proteinkopplade receptorerna).

• Stamceller kan bilda nervcellerna samt dess stödjeceller.

• Bowmans körtlar i lamina propria sekreterar seröst slem som "referenstillstånd”.

• Luktepitelet och respiratoriska epitelet är båda flerradigt cylinderpitel men skiljer sig åt avseende cellinnehållet.

• Luktepitel saknar bägarceller, har serösa körtlar och axon i lamina propria.

• Pharynx är en posterior fortsättning av näs- och munhålan och delas in i nasopharynx samt oropharynx via epiglottis och stämbanden.

• Området (motsvarar C III – C VI) från epiglottis till stämbanden kallas larynx.

• Larynx binder samman pharynx och trachea.

• Två typer av epitel som bekläder dessa ytor, beroende på om det är föda eller luft.

• Det respiratoriska epitelet bekläder näshålan pch nasopharynx.

• Flerskiktat oförhornat skivepitel bekläder munhålan, oropharynx. Notera att stämbanden består av flerskiktat oförhornat skivepitel, trots att den förstnämnda befinner sig i ett respiratoriskt område.

• Trachea delar sig till två huvudbronker benämns generation 1.

• Generering 2 blir intrapulmonala bronkerna Generering tre i denna exponentiella förgreningsfunktion blir bronkiolerna och dessa består av förgreningar 11 till 16.

• Efter den 16:e förgreningen når vi respiratoriska brokiolerna, där den 16:e kallas för terminal bronkiol.

• Trachea ligger alltså anteriort om esophagus och är omgiven av en hästskoliknande broskskiva.

• Mellan denna och lumen Trachea inte har ett muskellager fortsätter lamina propria i submukosan.

• Här finner vi mukösa samt serösa körtlar hyalina brosket Närmast submukosan är hyalina brosket.

• Längst ut hade vi alltså adventitian, den serösa hinnan ser vi dock inte på den posteriora delen av trachea.

• Brosket (hyalint brosk) ser numera också ut som plattor.

• Väl inne i de intrapulmonära bronkerna ändras brosket från sin C-form. Ett glatt muskellager urskönjas och epitelet avtar, brosket ser ut plattor. Inom mikrobiologi, de kallas även enzymer.

• Notera att vi erhåller "the mucociliary escalator"-funktionen från epitelet som bekläder trachea, huvudbronkerna och de intrapulmonära bronkerna.