Nationalism - Läshäfte 1 PDF

# FRÅN: HISTORIA IB: HISTORIENS LANDSKAP - KUNGAR S.222-224 ## NATIONALISMEN Som tidigare nämnts finns det belägg för att nationella identiteter funnits långt före 1800-talet, men det är osäkert hur stora grupper i olika samhällen som var bärare av sådana identiteter. Viktigt är också att det för...

# FRÅN: HISTORIA IB: HISTORIENS LANDSKAP - KUNGAR S.222-224 ## NATIONALISMEN Som tidigare nämnts finns det belägg för att nationella identiteter funnits långt före 1800-talet, men det är osäkert hur stora grupper i olika samhällen som var bärare av sådana identiteter. Viktigt är också att det före 1800-talet generellt inte fanns någon åsikt om att en nation också hade rätt till en egen stat. T.ex. var man medveten om att svenskar och finnar var skilda folk, men det ansågs inte betyda att finnarna borde ha ett eget rike i stället för att ingå i det svenska. Det är det tidiga 1800-talet som brukar räknas som nationalitetsrörelsens födelsetid. Det var först då den blev en politisk kraft som var med och formade Europa. Som också nämnts var Napoleons erövringar och förtryck i Europa en bidragande orsak till nationalismens framväxt. Andra folk ville inte låta sig styras av fransmännen. Men romantikens intresse för folkens egenart och historia medverkade också till nationalismens utbredning. Den tyske filosofen Herder hade på 1700-talet talat om en "folksjäl", som uttryckte sig genom språket. Sådana tankar blev utbredda på 1800-talet. ## STATSNATIONALISM OCH KULTURNATIONALISM Man brukar skilja mellan två olika slags nationalism, statsnationalism, eller patriotism, och kulturnationalism. Statsnationalismen definierar nationen efter staten: alla medborgare i en stat tillhör samma nation, oavsett språk, religion, kultur eller härstamning. Denna typ av nationalism förknippas med Västeuropa, där starka nationalstater grundlagts redan under medeltiden. Franska revolutionens uppfattning av alla Frankrikes invånare som ett folk innebar en politisk nationalism, där alla medborgare också skulle ha samma rättigheter och skyldigheter. Nationalismen blev ett vapen mot ståndssamhället och enväldet. Kulturnationalismen definierar nationen efter språk och kultur, oftast även härstamning (etnisk tillhörighet). Den fick framför allt betydelse i Central- och Östeuropa, där den fick stor sprängkraft genom kravet på att varje nation också borde utgöra en stat. Några nationer - framför allt tyskar och italienare - var splittrade på många stater. Där verkade nationalismen för ett enande av dessa stater. I andra fall kunde ett rike innehålla många olika nationaliteter - Österrike, Ryssland och Turkiet var sådana. Där ville nationalisterna dela upp väldena i deras nationella beståndsdelar, vilket härskarna givetvis motsatte sig. Wienkongressens beslutsfattare stod främmande för nationalistiska tankegångar och tog inga hänsyn till dem. Men det dröjde inte länge förrän nationalismen gjorde sig bemärkt. I början av 1820-talet utbröt ett grekiskt uppror mot det osmanska väldet. Grekerna fick stöd av en stark folkopinion i Europa, och många frivilliga därifrån anslöt sig till deras kamp (bland de mer berömda var den brittiske skalden lord Byron). Efter hand kom både Storbritannien, Frankrike och Ryssland att stödja grekerna, och Turkiet måste erkänna Greklands självständighet 1830. Till en början samarbetade nationalisterna ofta med liberalerna. Efter julirevolutionen i Frankrike 1830 utbröt flera uppror runtom i Europa. Wienkongressen hade återförenat de österrikiska Nederländerna med Nederländerna 1815, men de gjorde uppror 1830 och bildade 1831 den självständiga staten Belgien. Polackerna, vars rike återupprättats av Wienkongressen men med den ryske tsaren som kung, gjorde uppror mot denne 1830-31, men upproret slogs ner. Polen förlorade mycket av sin frihet och blev alltmer en del av Ryssland. Ett nytt polskt uppror mot ryssarna 1863 krossades också, och polskt språk och kultur undertrycktes. Efter februarirevolutionen 1848 följde också en rad revolutioner, som ofta förenade liberala och nationella mål. Tyska liberaler försökte skapa ett enat Tyskland men misslyckades. Italienska nationalister gjorde uppror mot både österrikarna och sina egna härskare. Ungrarna gjorde uppror mot Österrike, men upproret slogs ner med rysk hjälp. Ett tyskt uppror i Slesvig-Holstein mot den danske kungens överhöghet slogs också ner. Efter Krimkriget 1853-56 blev furstendömet Serbien självständigt från Turkiet, liksom två andra furstendömen som 1859 bildade kungariket Rumänien. 1878 blev även Bulgarien och Montenegro självständiga. Efter Österrikes nederlag mot Preussen i kriget 1866 gjorde regeringen eftergifter för den ungerska nationalismen genom att 1867 göra Ungern till ett eget kungarike och ombilda det habsburgska väldet till "dubbelmonarkin" Österrike-Ungern. Den österrikiske kejsaren blev även kung av Ungern, och man hade gemensam utrikespolitik och försvar, men Ungern fick ett eget parlament och en egen regering. Omdaningen löste bara en del av nationalitetsproblemen. Det fanns flera andra nationella minoriteter (tjecker, slovaker, ukrainare, kroater, slovener m.fl.) i båda riksdelarna som inte hade någon egen stat. Ett problem med nationalismen i Östeuropa var just att det var mycket svårt att dra statsgränser utan att nationella minoriteter uppstod. ## ATT DISKUTERA - Varför tog Wienkongressen inte hänsyn till nationalismens idéer? - Både liberalism, konservatism, socialism och nationalism påverkades av upplysningstänkandet och franska revolutionen, men på olika sätt. Vilka? # ETT TURBULENT ÅRHUNDRADE ## Den moderna folknationalismen föddes i mitten av 1800-talet, en första våg av feminism tog fart men slutet av 1800-talet krävde ekonomisk, juridisk och politisk jämställdhet. Kvinnor ville välja att arbeta, de ville vara myndig och bestämma över sitt eget liv. Medan folk i många länder ville vara fria, i många men betydligt färre länder, det vill säga i de demokratinellt lagstiftade länder, det betydde inte att kvinnor var jämställda. En andra våg av feminism broppade på 1960-talet, och denna rörelse gjorde sitt avtryck genom starkare krav på politisk jämställdhet, framför allt i form av anmälda vetenskapligt intresse för kvinnofrågan, och med frågor om bland annat övergrepp mot kvinnor. ## Nationalismen Nationalism är svår att definiera, mycket svårare än en politiska ideologier som liberalism, konservatism, socialism och kommunism. Nationalism är inte på samma sätt lika kamp som massorna under många revolutioner använt mot den gemensamma fienden. Nationalism har i brukliga språk och ord ibland till att liknande tankar och gemensamma främlingfobin. Det var till och med i samband med de gamla kolonierna och motsägelsefri nationen, där det uttrycks i samlat ideal. Liknande tankar har en gemensam främlingfobin. Nationalismen bygger på föreställningen om att det finns en gemensam identitet som delar alla som tillhör en nation. Nationen är inte en konstruktion, att grunden för nationalismen lädes under 1800-talet. Ett vanligt synsätt är att nationen att bygga på historiska under det amerikanska och franska revolutionerna och på den större foliket till en politisk kraft, vilket kanske under Napoleonska erövringar gjorde att det slog en gång, en trist idé om att människor har en gemensam kultur och historia. När nationalismen stärktes, det byggde upp en betydande solidaritet genom en kung, i en franskt eller amerikansk ville erövra jorden för en stat och spände en som ett folks gemenskap mellan och inom folk med talar språk och menade att en kulturell gemenskap skulle utgöra grunden för en nation. Nationalism är en politisk ideologi som grundas på en kollektiv idenitet. Nationalismen kan vara baserade på historiska fakta eller baseras på uppfattningen om en nationens härkomst, religion och kultur. Nationer kan vara uppfattad samma geografisk och historiska, om människor som ett medborgare, men ibland är staterna inte alltid sammanfaller med nationernas gränser. Nationen är för många som en nationell identitet. Nationerna är mer en sammanslutning av vad som på den gamla tiden var folkgrupper. Nationalismen är en politisk rörelse, det är svårt att definiera, men det är svårt att definiera. ## Politisk utveckling i Europa efter Napoleonkrigen Efter Wienkongressen (1814-1815) följde en konservativ reaktion på den franska revolutionens idéer om rättvisa, jämlikhet, medborgarskap och rösträtt. Revolter som på nytt förde fram revolutionens idéer bröt ut på flera håll i Europa vid mitten av 1800-talet och även dessa slogs ner av konservativa krafter. Men som helhet kan 1800-talet i Europa beskrivas som en period med liberala framgångar och ökade krav på rösträtt och medbestämmande. En viktig drivkraft var att den framväxande medelklassen också ville ha politiskt inflytande, något som tidigare i stort sett varit förbehållet överklassen. Europa var under perioden 1815-1914 fredligare än under århundradet innan. De krig som förekom, till exempel Krimkriget (1853-1856) och det fransk-tyska kriget (1870-1871), var inte så långvariga och dessutom geografiskt begränsade. Men trots att Europa upplevde en period av fred skedde mot slutet av perioden en militär upprustning i många länder. ## Wienkongressen 1814-15 för maktbalans och mot uppror I Wien samlades år 1814-15 kejsare, kungar och furstar och ett par hundra diplomater - representanter för cirka 200 stater - för att reda ut situationen i Europa efter Napoleonkrigen. De fyra stormakterna Österrike, Ryssland, Storbritannien och Preussen ledde förhandlingarna, kända som Wienkongressen. Detta var första gången som Ryssland framträdde som en av Europas stormakter. Kongressens ledande gestalt blev Österrikes utrikesminister, Klemens von Metternich (1773-1859). För att skapa en säker fred skulle Frankrike inte straf-fas för hårt. Det gällde att inte skapa bitterhet och revanschlystnad i landet. Frankrike behandlades därför som en jämlike av segrarmakterna. Till stor del handlade kongressen om att återställa den gamla ordningen i Europa. Avsatta furstar skulle återinsättas. Om revolution eller uppror åter skulle drabba något land, skulle alla furstestyrda länder ingripa. Denna ord-ning är känd som Metternichs system. Den ryske tsaren Alexander I spelade också en viktig roll vid konferensen. På hans initiativ bildade Ryssland, Österrike och Preussen >> Den heliga alliansen«. Den hade som syfte dels att framhålla monarkernas ställning som given av Gud, dels att förhindra all utveckling mot demokrati och de friheter som franska revolutionen stod för. Med andra ord handlade det om en starkt konservativ målsättning. Ingen av stormakterna fick bli för stark - freden skulle säkras genom en fungerande maktbalans. När kartan ritades om var målsättningen därför att skapa starka grannstater runt Frankrike. Belgien och Nederländerna förena-des i ett kungadöme. En stor del av västra Tyskland kom att tillhöra Preussen. Det Tysk-romerska riket återupprättades inte, men det löst sammansatta Tyska förbundet bestående av knappt 40 stater bildades. Italien fortsatte att bestå av en mängd småstater. I stort sett var kongressen en framgång. Det skulle ta en lång tid innan Europa åter drabbades av storkrig. Efter Wienkongressen möttes de fem stor-makterna - de fyra ovan nämnda och Frankrike - vid ett flertal tillfällen för att förhandla om konfliktladdade frågor innan de riskerade att leda till nya krig. ## Metternichs syn på samtiden I ett brev till de österrikiska och ryska kejsarna 1820 uttrycker Metternich sin syn på samtiden: >Kungar måste räkna vilka chanser de överhuvudtaget har att överleva i den omedelbara framtiden; starka känslor har släppts lösa och samarbetar för att kullkasta allt som samhället respekterar som grunden för sin existens: religion, allmän anständighet, lagar, seder, rättigheter, skyldigheter attackeras, rörs ihop, kullkastas och ifrågasätts. Den stora massan av människor är stilla åskådare till dessa attacker och revolutioner. [...] Det är i huvudsak samhällets medelklass som har drabbats av denna moraliska härdsmälta. Vilken politisk ideologi står Metternich för? Vi ser i brevet hur han >>skyller<< alla problem på den liberala medelklassen, som vill förändra samhället, medan folket (ännu) bara är åskådare. Än (1820) har uppenbarligen inte arbetarklassen blivit ett hot att räkna med... Metternich var urtypen för en konservativ statsman. ## Revolter 1830 och 1848 Oavsett vad Wienkongressens stormakter ansåg om uppror - 1830- och 1840-talen blev oroliga decennier i Europa. Större och mindre uppror blossade upp, för att lugna ner sig och sedan återigen växa i styrka. De två största händelserna var 1830 och 1848 års revolutioner, som båda började i Paris och sedan spreds förvånansvärt snabbt över Europa, dock inte till Storbritannien. Dessa revolutioner var inte särskilt >>nyskapande<<< utan handlade mer om att liberala grupper ville försvara sina rättigheter mot de konservativa idéerna från Wienkongressen. Revoltförsöken slogs ner överallt och de konservativa krafterna segrade över både liberaler och socialister. Ett tydligt resultat av revolutionerna var dock att livegenskapen avskaffades i Centraleuropa. Dess-utom var ett demokratiskt frö sått, vars frukter skulle skördas senare. ## Idén om nationalstaten Under 1800-talet uppstod på flera håll i Europa nationalistiska rörelser som ville skapa nationalstater - länder som, åtminstone i teorin, skulle bestå av ett folk som talade samma språk, delade samma historia och levde i ett eget område som de själva styrde över. Även religion kunde vara en del i en sådan nationell identitet. Nationalstaten skilde sig från den dittills vanliga dynastiska staten där makthavare, som kungar, kejsare, biskopar och styrande i städer, gjorde anspråk på att stifta lagar och besluta om skatter. De som förespråkade natio-nalstater menade nu att medborgarna endast skulle ha ett maktskikt över sig, nämligen den centrala staten (i betydelsen >>>myndighet«). Vidare skulle stater-na omfatta ett bestämt geografiskt område som inte kunde ändras på grund av exempelvis kungahusets arv eller giftermål. Nationalismen visade sig kunna både splittra och ena, beroende på hur de olika områdena såg ut: - Tyskland enades (se sidan 379). I princip skulle alla som talade tyska och som i någon mening menade sig ha en gemensam historia, ha kunnat enas i en tysk nation. Ändå blev det tysktalande området två stater - Tyskland och Österrike två stater - och inte ett land. - Även Italien enades (se sidan 384), medan de habsburgska och osmanska rikena splittrades (se sidan 386). Finns det länder i dagens Europa med endast en nation? Finns det exempel på motsatsen? Vad är Sverige för dig? Vilka är svenskarna? ## Folk, nation och stat Vad är en stat? Det finns en mängd olika begrepp för att beteckna länder och deras styrelseskick. Ibland talar man om länder eller riken, vilka är synonyma begrepp och vanligen syftar på ett geografiskt område. Staten eller kronan syftar för det mesta på styret (myndigheter, maktutövning) i ett område. När man talar om nationalstater, brukar man mena en stat i betydelsen ett land och en nation (folk). Nästa fråga handlar då om vad ett folk, en nation, är. Ett problem för natio-nalismen har varit att det i de flesta länder alltid har funnits mer än en språk-grupp. Och ibland bor folk med samma språk i flera länder. Under 1800-talet var frågan om språk aktuell för till exempel tyskar, slaver och italienare. På italienska halvön, till exempel, talade bara 2,5 procent italienska till vardags år 1860 - resten hade olika lokala dialekter som uppfattades som olika språk. ## Franska nationaldagen firas på Place de la Republique 14 juli 1883 med fanor och militärmusiker. Marianne, symbolen för den franska republiken, övervakar firandet från sin kolonn med en olivkivst i ena handen och den andra vilande på en tavla där människans rättigheter är ingraverade. Hur kan man beskriva sam-bandet mellan nationalism och mänskliga rättigheter i det nutida Europa? På vilket sätt kommer na-tionalismen till uttryck i Sverige idag? ## I andra nationer har det gemensamma historiska och kulturella ursprunget varit problematiskt. Hur skulle till exempel amerikanerna i USA kunna upp-fatta sig som ett folk? De hade ingen egen nation före 1783. De löste problemet genom att inte definiera sig i etniska, religiösa eller språkliga termer utan i politiska: >>Amerikaner är sådana som önskar vara det.« Denna typ av nationalism kallas statsnationalism. Vidare har det länge funnits grupper som uppfattar sig som ett eget folk, med ett eget språk och en egen historia, men som inte haft någon egen stat, till exempel kurderna. Judarna - som under årtusenden levt i diaspora (försking-ring) utan en egen stat - fick vänta tills Israel bildades 1948. ## Nationale symboler och gemensamma mått Ytterligare ett sätt att skapa gemenskap var att använda symboler och riter som kopplades till nationen. Flaggor fanns redan under medeltiden, men de förändrades under 1800- och 1900-talen. Nya nationalsånger (den första var den brittiska God save the King/Queen från 1745) och gemensamma berättelser och dikter om ett folks ursprung och folksjäl blev också symboliska uttryck. Den pågående industrialiseringen kunde på flera punkter samverka med tanken på nationalstaten. Den ekonomiska utvecklingen underlättades till exempel om mått-, tid- och myntenheter gjordes lika varandra. En gemensam tidszon i ett land underlättade till exempel för de nya järnvägarna. I några fall skapades internationella standarder. Metersystemet som uppfunnits under franska revolutionen spreds till olika länder. Det blev också mycket enklare att sprida nya standarder (måttsystem) tack vare effektiva tryckpressar. # Reformer, rösträtt och demokratisering i Storbritannien Efter Wienkongressen 1814-1815 inträffade en nedgång i den brittiska ekono-min. Protester bland arbetare möttes först av hårdare tag, men så småningom kom en omsvängning, som bland annat innebar att fackföreningar blev tillåtna. Valsystemet till det brittiska parlamentet behövde göras om. Man talade om >>>rotten boroughs«, »ruttna städer«, som för länge sedan mist sin bety-delse, men enligt reglerna hade rätt att välja fler parlamentsledamöter än de växande och ekonomiskt viktiga industristäderna. Städer på tillbakagång fick därmed ett förhållandevis för stort inflytande i parlamentet. Andra städer kallades för >>pocket boroughs«<, >>fickstäder<< eftersom rika godsägare kunde kontrollera dem genom sitt inflytande och därmed kunde sägas ha dem >>i fickan<<. Samtidigt som revolutioner svepte över Europa (1830), presenterades ett förslag för att komma till rätta med det gammalmodiga valsystemet i Storbritannien. Det konservativa överhuset vägrade att gå med på förslaget, något som nästan drev landet till inbördeskrig. Inom den brittiska politiska eliten fanns en tydlig intressemotsättning mellan förmögna stora jordägare och framgångsrika industriägare, men trots allt lyckades de undvika allvarliga revolter från de undre klasserna. Till slut antogs ett nytt valsystem (1832). Röst-rätten utökades då inom medelklassen och parlamentets platser fördelades rättvisare. Genom det nya valsystemet kom liberalerna att stärka sin ställning i parlamentet. År 1833 förbjöds den slavhandel där brittiska intressen haft stor del genom triangelhandeln (se sidan 284). Dessutom förbjöds barnarbete i textilindustrin. På sikt infördes ytterligare reformer som gav de flesta brittiska män inom arbetarklassen och medelklassen rösträtt (1867 och 1884). Därtill kom en lag mot politiska mutor. Efter 1867 års reformer förklarade politikern Benjamin Disraeli (1804-1881) i tidningen Times varför britterna hade klarat sig undan 1830 och 1848 års revolutioner: >Och, mina herrar, vilket är resultatet? 1848 var det en fransk revolution och en republik etablerades. Ingen kan ha glömt vilken effekten blev på det här landet [Storbritannien]. Jag kommer ihåg den dagen när inte en kvinna kunde lämna sitt hem i London, och när kanoner placerades ut på Westminster Bridge. För ett år sedan var det ännu en revolution i Frankrike, och en republik proklamerades åter av det mest hotfulla slaget. > >Vad hände i det här landet? Det gick inte att få ett halvt dussin man att samlas på en gata och knota. Varför? För att folket hade fått vad det ville. De var belåtna och de var tacksamma. Britterna kunde alltså genomföra reformer via parlamentet för att tillmötesgå först medelklassen och senare arbetarna. Därmed fanns inte samma revolutio-nära drivkrafter som i Frankrike och flera andra länder. Jämför den brittiska taktiken för att de styrande skulle behålla makten med hur renäs-sansmänniskan Machiavelli såg på det (se s. 221)! Vilka likheter och skillnader finns? ## Revolter och rösträtt i Tyskland Genom Wienkongressen hade tyska områden i väster (Västpreussen), lagts under Preussen i öster. När Rhenlandet i väster så småningom industrialise-rades (från 1840-talet), ökade andelen borgare och industriarbetare i dessa samhällen. Många av dem hade liberala idéer. I de östliga tyska staterna var majoriteten fortfarande bönder och lantarbetare och industrialiseringen dröj-de. De stora jordägarna hade nära anknytning till militären. Dessa skillnader bidrog till att skapa starka spänningar både mellan och inom olika tyska stater. När liberala representanter i parlamentet i Berlin år 1847-1848, ställde krav på nya grundlagar och olika reformer, ställde sig den preussiske kungen i vägen för sådana förändringar. 1830 års revolution hade inte fått något större genomslag på tyskt område, men när nyheten om revolter i Paris och Wien våren 1848 spred sig till Preus-sen, bröt oroligheter ut även där. Hundratals människor dödades i samman-drabbningar mellan demonstranter och militär. Situationen i Preussen hade likheter med franska revolutionen. Att revolutionen inte gick lika långt kan förklaras med att de tyska liberalerna var oroliga för att arbetarna, som hade gått starkt framåt i vissa tyska stater, skulle ta över revolutionen. I Preussen sågs den socialistiska arbetarrörelsen som en stor fara och den bemöttes på två olika sätt: å ena sidan med förbud som försvårade socialisternas möjligheter att verka, å andra sidan genom att faktiskt låta socialisterna få en hel del av det de länge kämpat för. Resultatet av revolterna blev en viss demokratisering - rösträtten för män utvidgades. Dock gällde rösträtten endast de med viss inkomst och förmögen-het, något som innebar att arbetare saknade inflytande. ## Tyskland enas Tyskland bestod i början av 1800-talet av nästan fyrtio olika stater, förenade i det löst sammansatta Tyska förbundet under Österrikes ledning. År 1834 gick de flesta tyska staterna samman i en tullförening, som tillsammans med kanaler och järnvägar förband de tyska staterna med varandra. Österrike valde dock att stå utanför denna förening. Många tyskar ville skapa en tysk nationalstat och en tysk identitet. Tyskarna hade två möjliga lösningar att välja på, den lilltyska och den stortyska lösningen. I den lilltyska lösningen skulle de tyska staterna ingå, ledda av Preussen. Enligt den stortyska lösningen skulle även Österrike ingå i den tyska nationalstaten. Men då skulle sannolikt den habsburgska dynastin leda riket från Wien. Samma vår som oroligheter drabbade Berlin, samlades ett parlament i Frankfurt. Det var främst liberaler från borgarklassen (lärare, jurister, journa-lister och affärsmän) som deltog och alla önskade ta upp frågan om att förena de tyska staterna. Parlamentet enades om att försöka skapa en förbundsstat och erbjöd den preussiske kungen Fredrik Wilhelm IV att bli kejsare. Kungen avböjde och lär ha yttrat att han inte ville ta emot en krona »ur rännstenen<<. Parlamentet upplöstes av den preussiska militären, utan att de kunnat nå en lösning. Därmed gick Tyskland miste om en fredlig möjlighet att ena landet. ## Otto von Bismarck (1815-98) blev den preussiske politiker som kom att ena Tyskland och skapa det Tyska riket 1871. Inspirerad av bland annat Italien (se sidan 384), såg han till att utnyttja de nationalistiska stämningar-na som fanns för att skapa ett tyskt rike. Han ville inte veta av någon demokrati eller starka parlament och lär ha yttrat: >>Inte genom tal och majoritetsbeslut avgörs tidens stora frågor - det var det stora felet 1848 och 1849 - utan genom järn och blod.<<< De tyska stater som ännu inte hade gått med i det framväxande Tyskland fick han över på >>sin<<< sida genom tre snabba, medvetet framprovocerade krig mot Danmark (1864), Österrike (1866) och Frankrike (1870-71). Tyskland gick segrande ur samtliga dessa krig och alla tyska stater slöt upp bakom Preussen. Därmed kunde Bismarck ena landet. Preus-sens kung blev hela Tysklands kejsare och han lät Bismarck stå vid statsrodret. Bismarck skulle forma Tysklands utrikes-politik nästan ett par årtionden efter landets enande. När den nye kejsaren Vilhelm II tillträdde 1888 var dock Bismarcks dagar i den högsta tyska ledningen räknade. I och med Tysklands enande, kom industrialiseringen att öka takten. Under 1880-talet infördes världens då modernaste sociallagstiftning med arbetsskadeförsäkring, allmän folkpension och allmän sjukförsäkring. Detta var i linje med den konservativa ideologin, att staten skulle ta ansvar för invå-narna. Samtidigt tog reformerna delvis udden av den socialistiska rörelsens krav. Rösträtten till den tyska riksdagen blev tidigt allmän och lika för alla män. Parlamentarismen hade dock ännu inte slagit igenom och därför hade parla-mentet bara begränsat inflytande över regeringsmakten. Det mesta av makten låg kvar hos kejsaren och den gamla adeln.