Kapitel 10 - Struktur av redovisningsproblematik PDF

Chapter 10- Structure of accounting issues 2 10.1 Definitions of financial statement elements 5 10.1.1 Assets and liabilities 5 10.1.2 Equity 7 10.1.3 Income and expenses...

Chapter 10- Structure of accounting issues 2 10.1 Definitions of financial statement elements 5 10.1.1 Assets and liabilities 5 10.1.2 Equity 7 10.1.3 Income and expenses 8 10.2 Four stylized accrual situations 9 10.3 Bases for measurement 13 10.3.1 The definition of measurement of fair value 15 10.4 The fair value debate 16 10.4.1 Theoretical (conceptual) views 16 10.4.2 Empirical (practical) views 19 Value relevance of fair values 19 Reliability, earnings, management and fair values 20 Relevance of fair values 20 10.5 Conclusions 21 Frågor 22 Chapter 10- Structure of accounting issues Utformning av redovisningsstandarder kräver att finansiella rapporter ger en trovärdig representation av ekonomiska fenomen, vilket är en grundläggande definition av kvalitet, men att implementera detta i praktiken är komplext. “First” - Att avgöra vilka ekonomiska fenomen som är relevanta för användarnas beslutsfattande är svårt eftersom det kräver insikter i användares informationsbehov och prioriteringar när det kommer till beslutsfattande, vilket kan variera. “Second” - Eftersom vissa ekonomiska fenomen inte blir tydliga förrän i framtiden, behöver redovisningen baseras på antaganden och uppskattningar, vilket kan innebära att mätningarna blir osäkra, vilket i sin tur påverkar kvaliteten i redovisningen. “Third” - Standarder måste beakta ytterligare faktorer som påverkar upprättarnas/förberedarnas/”ekonomi funktioner” (preparers) perspektiv, inklusive huruvida standarderna upplevs som legitima och ifall dem är förstådda av förberedarna, samt hantera ledningens incitament, efterlevnadskrav och de ekonomiska administrativa kostnaderna för att följa standarderna. "Finally" - Ett viktigt övervägande i utformningen är balansen mellan principer och regler, där principbaserade standarder ger mer flexibilitet men kräver större professionellt omdöme, medan regelbaserade standarder är mer styrda men enklare att följa. Diskussionen om principer kontra regler gäller inte bara enskilda redovisningsposter utan också hela ramverket som IFRS och US GAAP, där varje modell har sina egna fördelar och utmaningar beroende på användarnas behov och förhållanden. Trots att redovisningsstandarder kommer att förändras över tid, är de grundläggande utmaningarna för standardutformande - som relevans, osäkerhet, legitimitet och balans mellan flexibilitet och struktur - ständigt återkommande och centrala. Kapitlet ger en konceptuell struktur för att analysera och förstå redovisningsstandarder, med fokus på ekonomiska fenomen, (tex förvärv (acquisition) och konsumtion av tillgångar (consumption of assets) i kontrast till avsättningar (provisions) för framtida överföringar av resurser) och val som standardutformare (standard- setters) måste göra, som historiska kostnader (historical cost) kontra verkligt värde (fair value). Genom att presentera övergripande frågor tydligt möjliggörs en jämförelse mellan redovisningsområden och undviker att läsaren förlorar sig i detaljerade krav. Unika frågor behandlas i senare kapitel.  Vid val av frågor och poster i finansiella rapporter för analys tas hänsyn till aktuella och nyligen diskuterade ämnen bland standardutformare, främst IASB och ibland FASB, samt relevant akademisk forskning. Sedan 2005 har mycket fokus legat på IFRS:s kvalitetsimplikationer efter EU:s godkännande 2002 och dess potentiella introduktion i USA, med forskning som jämför IFRS, lokala GAAP och US GAAP när det kommer till att producera användbar information till användarna. IFRS har visat sig förbättra kvaliteten genom att ge mer beslutsrelevant information, vilket minskar företagens kapitalkostnader, ökar aktielikviditet och minskar osäkerheten kring framtida kassaflöden. Forskning kring enskilda redovisningsposter och standarder sker ofta vid specifika tidpunkter, exempelvis aktiebaserad ersättning mellan 1995–2005, goodwill efter ändringar 2002 (FASB) och 2005 (IASB), samt verkligt värde för finansiella instrument under 1990-talet. Mycket av forskningen om redovisningsstandarder är centrerad i USA, pådriven av FASB:s aktiviteter, medan IASB fått ökat fokus efter 2000. Majoriteten av studierna undersöker ekonomiska konsekvenser för kapitalmarknader med ett ekonomiskt-teoretiskt perspektiv, medan sociologiska och tolkande perspektiv är mindre vanliga. De flesta studier om redovisningsposter och standarder är empiriska och undersöker antingen redovisningsval av upprättare eller incitament bakom dessa val, samt kapitalmarknadens relevans för olika redovisningsmetoder. Forskning om verkligt värde fokuserar ofta på tillförlitligheten i mätningar, ofta utan uttryckliga teorireferenser, men baseras på idéer om agentteori, informationsasymmetri och marknadseffektivitet. Studier om företagsstyrning tar ofta en explicit agent-teoretisk ansats, exempelvis kring VD- incitament och aktiebaserad ersättning. Leasingstudier tar mer finansorienterad ansats och undersöker leasingens effekter för företags finansieringsbeslut. Presentation av finansiella rapporter fokuserar på effekterna av att redovisa vinster och förluster kontra OCI (Other Comprehensive Income, övrigt totalresultat) , vilket påverkar analytikers och investerares bedömningar och kopplas till beteendeekonomisk teori. Studier om upplysningar (disclosure) behandlar ofta informationsasymmetri och dess påverkan på kapitalkostnader. Forskning med ett mer konceptuellt fokus analyserar den interna logiken eller de teoretiska grunderna för olika redovisningsmetoder, ofta kopplade till FASB:s eller IASB:s ramverk. Trots många tekniska frågor inom redovisning kan dessa kondenseras till fyra huvudsakliga områden: 1. Definition av poster i finansiella rapporter. (Definitions of items in the financial statements) 2. Redovisning och värdering enligt fyra stiliserade periodiseringssituationer (SAS). (Recognition and measurement: Four Stylized Accrual Situations, SAS) 3. Värderingsgrunder. (Measurement bases) 4. Upplysningar. (Disclosure) Kapitlet kommer att börja med att definiera poster i finansiella rapporter baserat på IASB:s Conceptual Framework for Financial Reporting, där definitionernas konsekvens och relevans betonas (Kap 5).  - Vid redovisning och värdering föreslås att periodisering kan kategoriseras i fyra stiliserade situationer för att underlätta förståelsen av. Alla dessa situationer är relaterade till redovisning och värdering av poster. - Diskussionen om värderingsgrunder innehåller en hänvisning till IFRS 13 Fair Value Measurement, som är en generell standard för värdering till verkligt värde tillämpbar på många redovisningsposter. Sammanfattningsvis handlar varje redovisningspost om: ○ Huruvida posten uppfyller dess definition ○ Om den ska redovisas ○ Hur den ska värderas (både initialt och framöver) ○ Hur den ska upplysas. Vissa frågor är teoretiska eller konceptuella, såsom "vad är en tillgång?" eller "vilken princip avgör om något är en kostnad?" och berör standardutformarnas arbete, exempelvis valet mellan historisk kostnad och verkligt värde. Andra frågor är praktiska, kräver bedömningar och påverkar upprättare, till exempel om ett utvecklingsprojekt är en tillgång eller hur kostnader för aktiebaserade ersättningar ska beräknas. Teoretiska och praktiska frågor överlappar ofta, men de flesta kan kopplas till de övergripande frågorna som nämnts ovan. 10.1 Definitions of financial statement elements Det finns en stark koppling mellan resultat- och balansräkningen, men IASB har över tid ökat sitt fokus på balansräkningen, särskilt med införandet av IFRS 15 “Revenue from Contracts with Customers”. Definitionen av redovisningselement börjar i IASB därför med balansräkningen. Balans- och resultaträkningen innehåller fem element: - Tillgångar (assets), skulder (liabilities) och eget kapital (equity) i balansräkningen. - Intäkter (income) och kostnader (expenses) i resultaträkningen. - IASB:s Conceptual Framework definierar "income" som ett bredare begrepp än "revenue". Tillgångar och skulder definieras tydligt, medan eget kapital definieras som restposten/residual mellan tillgångar och skulder. Intäkter och kostnader definieras som förändringar av balansräkningsposter, vilket stämmer överens med balansräkningsfokus. Fokus på balansräkningen innebär inte att resultaträkningen är oviktig; - Resultat är centralt för investerare. IASB anser dock att det är enklare att definiera tillgångar och skulder än intäkter och kostnader, eftersom definitionerna påverkar resultatens nivå och tidpunkt. Forskning ifrågasätter om IFRS och Conceptual Framework verkligen har ett fullt balansräkningsfokus. - Vid användning av verkligt värde används balansräkningen. - Vid historisk kostnadsredovisning ligger fokus istället på resultaträkningen, vilket diskuteras vidare i senare avsnitt. 10.1.1 Assets and liabilities Definitionen av tillgångar och skulder i 2018 CF:  "An asset is a present economic resource controlled by the entity as a result of past events." (Par. 4.3) "An economic resource is a right that has the potential to produce economic benefits." (Par. 4.4) "A liability is a present obligation of the entity to transfer an economic resource as a result of past events." (Par. 4.26) (Svenska) "En tillgång är en nuvarande ekonomisk resurs som kontrolleras av företaget till följd av tidigare händelser." (Par. 4.3) "En ekonomisk resurs är en rättighet som har potential att skapa ekonomiska fördelar." (Par. 4.4) "En skuld är en nuvarande förpliktelse för företaget att överföra en ekonomisk resurs till följd av tidigare händelser." (Par. 4.26) Definitionerna fokuserar på två huvudkomponenter: 1. Kontroll (control) (eller brist på kontroll för skulder) kopplad till tidigare händelser. 2. Förväntade framtida ekonomiska fördelar (expected future economic benefits) (eller utflöden för skulder). ← Tillgångar En viktig förändring från CF 2018 version är att tillgångar definieras som rättigheter att använda resurser, snarare än resurserna själva. Detta gäller både finansiella och immateriella tillgångar och reflekteras i standarder IASB som IFRS 15 (Revenue from Contracts with Customers) och IFRS 16 (Leases). En annan viktig förändring jämfört med tidigare versioner är att IASB har infört en enstegsprocess för redovisning av tillgångar och skulder, det var alltså möjligt att T och S som uppfyller definitionen men som ändå inte redovisades i BR eftersom de inte uppfyllde kriterierna för redovisning. Tidigare separerades definitionen av tillgångar och skulder från redovisningskriterierna (recognition criteria). I 2018 års CF integrerades kriterierna i definitionerna och kopplades till kvalitativa egenskaper som relevans och trovärdig representation. Recognition of a particular asset or liability and any resulting income, expenses or changes in equity may not always provide relevant information. That may be the case if, for example: (a) it is uncertain whether an asset or liability exists; or (b) an asset or liability exists, but the probability of an inflow or outflow of economic benefits is low." (Par. 5.12) (Svenska) [Redovisningen av en specifik tillgång eller skuld, och alla resulterande intäkter, kostnader eller förändringar i eget kapital, ger inte alltid relevant information. Det kan vara fallet om exempelvis: (a) det är osäkert om en tillgång eller skuld existerar, eller (b) en tillgång eller skuld existerar, men sannolikheten för ett inflöde eller utflöde av ekonomiska fördelar är låg. (Par. 5.12) Ramverket framhåller att en tillgång/skuld kanske inte redovisas om: 1. Det är osäkert om tillgången/skulden existerar. 2. Sannolikheten för ekonomiska fördelar (inflöden/utflöden) är låg.  Dessa kriterier ska säkerställa att balansräkningsposter är både verkliga och tillförlitligt mätta, och att trovärdig representation tolkas som fullständig, neutral och fri från fel. Eftersom chefer ofta anses vara optimistiskt partiska, präglas redovisning och värdering av osäkerhet, vilket kräver noggrannhet för att säkerställa trovärdighet. Regleringsorgan tenderar att motverka negativa effekter av osäkerhet genom att införa konservatism i finansiella rapporter. Att kräva trovärdig representation och tillförlitlighet syftar till att motverka undervärdering, men innebär inte att exempelvis redovisning av en tillgång ska betraktas som valfri. Informationen som lämnas i rapporten måste vara relevant, men det finns en gräns för vilken säkerhetsnivå som kan krävas. Fullständig säkerhet är omöjlig, och att endast rapportera kassaflöden i efterhand ger ingen användbar information. Det kan även leda till att ingen information alls tillhandahålls. “The value of cash is always certain because it is a face value, but since most of the world’s wealth is invested in non cash assets, obtaining approximations of those asset values is believed to be relevant - and therefore useful - to investors and creditors.” - Eftersom större delen av världens tillgångar är bundna i andra tillgångar än kontanter, är approximativa värderingar relevanta och användbara för investerare och långivare. En viss nivå av osäkerhet är oundviklig i redovisning. 2018 års Conceptual Framework introducerar mer detaljerade diskussioner om begrepp, såsom kontroll, definierad som förmågan att bestämma hur en tillgång används och rätten att få ekonomiska fördelar från den. En oklar fråga i IFRS är huruvida exekutiva avtal (executory contracts) uppfyller definitionen av tillgångar och skulder. Exekutiva avtal utgör tillgångar endast om de är fördelaktiga och skulder om de är ofördelaktiga. CF klargör att om nettovärdet av ett sådant avtal är noll, existerar inga tillgångar eller skulder. I transaktioner på armlängds avstånd antas att inkommande och utgående resurser är lika, och exekutiva avtal representerar normalt inte tillgångar eller skulder. 10.1.2 Equity Enligt Conceptual Framework definieras eget kapital (equity) som skillnaden mellan tillgångar och skulder, där det fungerar som en restpost (residual) efter att alla tillgångar och skulder har definierats och redovisats. Eget kapital representerar ägarnas anspråk på företagets tillgångar efter att alla avtalsmässiga (contractual) och andra förpliktelser (skulder) (obligations) har dragits av. Ägare till eget kapital har rätt att ta emot restvärdet efter att företaget har betalat alla sina fordringsägare, och kallas därför ibland för "residual claimants." (en part som har rätt till det återstående värdet “residual” av ett företags tillgångar efter att alla skulder och förpliktelser har betalats). Skulder (liabilities) är tydligt definierade i teorin, men i praktiken är gränsdragningen mellan skulder och eget kapital inte alltid klar, även om denna distinktion är viktig för finansiell analys och stabilitet. Relationer mellan skuld och eget kapital är avgörande för att mäta företagets långsiktiga finansiella stabilitet, särskilt eftersom företag allt oftare använder hybrida finansiella instrument (hybrid financial instruments) som har egenskaper av både skuld och eget kapital. Inom IFRS regleras skillnaden mellan skuld och eget kapital i IAS 32 Financial Instruments: Presentation.  IAS 32 - Consistent with general definition - “states that if there is contractual obligation to make payment in the future, it is a liability. If there is no such obligation, but the holder of the instrument is a residual claimant, it is equity.” - Enligt IAS 32 klassificeras en post som en skuld om det finns en avtalsmässig skyldighet att göra framtida betalningar, och som eget kapital om innehavaren är en residual claimant. I praktiken finns det dock finansiella instrument där gränsen mellan skuld och eget kapital inte är tydlig, vilket behandlas vidare i senare avsnitt (t.ex. avsnitt 12.5). 10.1.3 Income and expenses Intäkter och utgifter baseras enligt CF på tillgångar och skulder. Definitionen i CF är: Income is increases in assets or decreases in liabilities that result in increases in equity, other than those relating to contribution from holders of equity claims (Par.4.68) Expenses are decreases in assets or increases in liabilities that result in decreases in equity, other than those relating to distribution to holders of equity claims (Par. 4.69) (Svenska) Intäkter: Ökningar i tillgångar eller minskningar i skulder som resulterar i ökningar av eget kapital, exklusive bidrag från ägare. Kostnader: Minskningar i tillgångar eller ökningar i skulder som resulterar i minskingar av eget kapital, exklusive utdelningar till ägare. Dessa definitioner visar den starka kopplingen mellan resultaträkningen och balansräkningen. Definitionen är även konsekvent med definitionen av eget kapital. Nettoresultatet som representerar intäkter minus kostnader (income - expenses), läggs in/ blir en del av eget kapital. Vidare definieras eget kapital som skillnaden mellan tillgångar och skulder (assets - liabilities). Detta går i linje med definitionen att balansräkningen visar tillgångarnas tillstånd, medan intäkter fokuserar på ändringar i dessa föremål, berörande två perioder. Definitionen i CF har en note som säger att transaktioner med ägare räknas inte som intäkter eller kostnader och ska därför inte redovisas i resultaträkningen. Skillnaden mellan "income" och "revenue" diskuterades i CF 2010. - Intäkter (income) är ett bredare begrepp som inkluderar både revenue (comes from ordinary activities in a firm) och gains (arise from example sales of long-term assets). IFRS 15 Revenue from Contracts with Customers behandlar endast revenue och inte gains, och på liknande sätt görs en åtskillnad mellan kostnader (expenses “from ordinary activities”) och förluster (losses, from “sale of long- term assets or from assets impaired). I CF från 2018 anses distinktionen mellan income och revenue inte längre nödvändig. Den inkluderades ursprungligen för att göra det tydligt att inkomst innebär vinster och att kostnader innefattar förluster. Intäkter (income) och kassaflöden är exempel på alternativa mått på prestation (performance), vilket är centralt för finansiell rapportering. IASB arbetade i november 2021 med ett projekt om hur prestation ska presenteras i primära finansiella rapporter.  De breda definitionerna av redovisningselement i CF har nu behandlats. Nästa steg är att undersöka hur dessa element framställs i resultaträkningen och balansräkningen genom periodisering. Detta går vi vidare med i nästa avsnitt. 10.2 Four stylized accrual situations Nu ska vi gå igenom de fyra periodiserings situationerna. De fyra stiliserade periodiserings situationerna (accrual situations) handlar om “timing” (tidpunkt), dvs när ekonomiska transaktioner och händelser ska redovisas i finansiella rapporter. Transaktioner inkluderar köp, försäljning och förändringar i tillgångar och skulder (förvärv och avyttringar), och periodisering handlar om att knyta dessa till rätt räkenskapsperiod i resultaträkningen och balansräkningen. Periodisering är en grundläggande funktion i det finansiella rapporteringssystemet och syftar till att tilldela transaktioner och händelser till rätt period för att ge en mer korrekt bild av prestation. Ekonomiska transaktioner bör inte förväxlas med kassatransaktioner, eftersom kassaflöde kan inträffa i olika perioder än intäktsgenererande transaktioner som försäljning. Periodisering hjälper till att fördela kassaflöden över tid för att bättre återspegla aktuell prestation. På lång sikt sammanfaller dock det nettoresultat som genereras av ekonomiska transaktioner, kassaflöden och redovisade vinster till stor del. Produktionen av finansiella rapporter innefattar tre huvudaktiviteter: ○ Redovisning (och dess motsats derecognition)- Recognition Innebär inkludering i RR och/eller BR, medan derecognition är borttagning från dessa finansiella rapporter. ○ Mättning (Measurement) Handlar om aktiviteten att tilldela ett monetärt värde till poster i RR och/eller BR. (Både mätning och redovisning är fokuserade på RR och BR) ○ Offentliggörande (Disclosure) Aktiviteten att tillhandahålla ytterligare information utanför dessa 2 finansiella rapporter, främst i noterna. I detta kapitel fokuserar vi på de 2 förstnämnda i och med att den sista behandlas i kapitel 15. 1. Acquisition of resource (SAS 1): När företag anskaffar sig resurser sker alltid en transaktion, där företaget antingen överför en resurs (till exempel kontanter), eller åtar sig en skuld. Baserat på logiken kring dubbel bokföring bokförs en kreditpost i detta fall. En tillhörande debetpost kan redovisas antingen som en kostnad i resultaträkning (expensing) eller som en tillgång i balansräkningen (capitalizing), beroende på om resursen uppfyller kriterierna för en tillgång. Valet kring hur man redovisar handlar om huruvida resursen uppfyller kriterierna för att redovisas som en tillgång. - Om resursen konsumeras omedelbart, redovisas den som en kostnad direkt. - Om den används över tid, redovisas den först som en tillgång och sedan som kostnader under användningstiden. Något som är ytterst centralt är tidpunkten för när resurser omvandlas till kostnader i redovisning, detta är något som kan ske över flera perioder. Tidpunkten och logiken för att redovisa resursens konsumtion styr valet mellan capitalizing och expensing Om resursen redovisas som en tillgång görs en periodisering vid anskaffningen som sedan omvänds genom avredovisning i balansräkningen (dvs man tar bort den) och motsvarande redovisning i resultaträkningen. 2. Future outflows of resources (SAS 2): Ofta kan företag förutse framtida utflöden av resursen. Då måste företag utvärdera frågan om dessa ska redovisas som kostnader när informationen om det framtida utflödet blir tillgängligt eller först när utflödet faktiskt inträffar. Om kostnaden (expenses) redovisas tidigare inkluderas en motsvarande avsättning i balansräkningen. Det finns en asymmetri i detta eftersom framtida utflöden kan redovisas, men inte framtida inflöden, vilket relaterar till försiktighetsprincipen. I fallet i boken sker periodiseringen först när värdeförändringar är orealiserade och kopplingen till ekonomiska händelser samt omvändningen av periodiseringen sker senare när värdeförändringar realiseras.  Beslut kräver ofta omdöme vid initial periodisering, medan omvändningen är mindre beroende av bedömning. 3. Changes in value of existing items (SAS 3): När en redan redovisad post i balansräkningen (an asset or liability) ändra värde kan detta återspeglas (“to be reflected") omedelbart i resultaträkningen som en vinst (gains) eller en förlust (loss), eller först när posten avyttras eller regleras. I fall det är så att värdeförändringar inte återspeglas omedelbart → redovisas den ekonomiska vinsten eller förlusten senare, vanligtvis vid realisering. Det som nämns ovan gäller icke- systematiska (non- systematic changes in value) (oplanerade, oförutsägbara och beror på externa eller interna faktorer, tex värdeförändring på tillgång till följd av marknadsförhållanden) värdeförändringar. Systematiska förändringar (systematic changes) (planerade, förutsägbara och sker över tid, tex avskrivningar och amorteringar) redovisas genom avskrivningar eller amortering. I detta fall, som kopplar lite an till det föregående, finns en tydlig tidpunktsfråga, där en periodisering görs baserat på uppskattningar av framtida ekonomiska transaktioner, vilket ofta kräver stort omdöme (substantial judgment). Omvändningen av periodiseringen sker senare genom koppling till ekonomiska transaktioner, vilket kräver mindre omdöme. 4. Revenue recognition (SAS 4) : Den sista situationen handlar om intäktsredovisning och när intäkten ska erkännas. När resurser som tex varor eller tjänster överförs till kunder är det inte alltid tydligt vilken period intäkterna ska redovisas i. Man kan hr redovisa intäkter i en tidigare, samma eller senare period än när själva överföringen av resurserna sker De stylized accrual (periodiseringssituationerna) kan uttryckas både i termer av redovining i resultaträkningen och i balansräkningen eller som frågor om värdering av tillgångar och skulder. - SAS 1: Handlar om att överföra tillgångar till kostnader över tid och kan ses som en fråga om tillgångsvärdering. - SAS 2 relaterar till värdering av tillgångar eller skulder. - SAS 3: Handlar om värdering av skulder. - SAS 4: Denna är mest kopplad till resultaträkningen men kan även relatera till värdering av tillgångar och skulder. Den nära kopplingen mellan resultaträkningen och balansräkningen blir tydlig i de stiliserade situationerna (stylized situations). → För att skjuta upp kostnadsföring (“in order to defer the recognition of expenses”) i resultaträkningen redovisas tillgången först i balansräkningen. → Förändringar i värdet på tillgångar och skulder i balansräkningen påverkar vinster och förluster i resultaträkningen. → När en kostnad redovisas i resultaträkningen för framtida utflöden krävs en avsättning i balansräkningen. → När intäkter redovisas i resultaträkningen före eller efter överföring av resurser, måste en tillfällig tillgång eller skuld redovisas i balansräkningen. Här ser vi att fokus kan ligga antingen på resultaträkningen eller balansräkningen, men huvudpoängen är att de två rapporterna är nära sammanflätade.  De stylized periodiseringssituationerna illustrerar hur de flesta periodiseringar fungerar: Engelska: The stylized situations show how most accruals work. Common accruals include the relation between inventory and the cost of goods sold, as well as depreciation and amortization of fixed assets. Both of these relate to the acquisition of resources (SAS 1). Another important accrual is the recognition of provisions (SAS 2). The recognition of non-systematic value changes before realization—including impairment—is one type of accrual (SAS 3), as are accruals related to revenue recognition (SAS 4). Svenska: De stiliserade situationerna visar hur de flesta periodiseringar fungerar. Vanliga periodiseringar inkluderar relationen mellan lager och kostnad sålda varor, samt avskrivningar och amorteringar av anläggningstillgångar. Båda dessa relaterar till anskaffning av resurser (SAS 1). En annan viktig periodisering är redovisningen av avsättningar (SAS 2). Redovisning av icke-systematiska värdeförändringar innan realisering – inklusive nedskrivningar – är en typ av periodisering (SAS 3), liksom periodiseringar kopplade till intäktsredovisning (SAS 4). Vissa redovisningsfrågor, som leasing, företagsförvärv och konsolidering, passar inte in i dessa fyra kategorier och behandlas separat i senare kapitel (11 och 14). Tid! Tidpunkten är YTTERST central i periodiserin!. Redovisare kan inte “skapa” eller “förstöra” intäkter och kostnader, utan kan bara flytta dem mellan perioder för att ge mer aktuell och relevant information. På lång sikt konvergerar ekonomiska transaktioner och händelser med det redovisade nettoresultatet, och samma gäller för kassaflöden: summan av ekonomiska transaktioner och händelser är lika med summan av kassaflöden över tid.  Det finns dock undantag. “First” - transaktioner med ägare, som nyemission och utdelningar, påverkar inte resultaträkningen. I vissa fall, som aktiebaserad ersättning, avgörs relationen mellan transaktioner och resultatet av redovisningsstandarderna, tex om ersättningen ska redovisas som en kostnad eller en ägartransaktion. “Second” - "Earning number selected”, dvs val av resultatmått påverkar också dessa samband. Om nettoresultat används exkluderas poster som redovisas i “other comprehensive income” (=OCI), vilket innebär att sambandet endast gäller för totalresultatet. Tidpunkten är kopplad till osäkerhet!. Ju längre tidsperioden mellan redovisning av resultat och tillhörande kassaflöden, desto högre osäkerhet. Detta kallas → periodiseringens varaktighet (accrual duration), med pensioner som exempel. Osäkerhet är en potentiell kvalitetsfråga i redovisningen. Varje periodiseringssituation kan hantera på olika sätt av standardutformare vilket leder till mer eller mindre osäkerhet i rapporterna. De fyra stylized situationerna ger en struktur för att analysera hur redovisningsstandarder påverkar redovisningskvalitet, samt för att förstå forskning om periodisering kopplat till specifika redovisningsstandarder. 10.3 Bases for measurement Alla poster i RR och BR anges i monetära termer, därför måste posterna också mätas. Det nuvarande sättet att redovisa på baseras på transaktioner, men de kan variera i tidpunkt. CF presenterar 2 mätbaser. ○ Historisk kostnad (Historical value) De pris som betalades vid anskaffning, dvs den ersättning som accepterades vid överföring av skuld. Sedan finns det 3 verkliga värden: ○ Rättvist värde (Fair value) Marknadspriset för en post. Kan beräknas genom aktuellt marknadspris eller genom diskonterade kassaflöden. ○ Värde i användning (Value in use) Baseras på diskonterade framtida kassaflöden. ○ Aktuell kostnad (Current cost) Det pris som skulle betalas i en hypotetisk aktuell transaktion för att förvärva en T eller ta på sig en S. Transaktioner kan variera baserat på tidsramen (förflutna, nuet eller framtiden) och om de representerar ett ingångspris (förvärv av tillgångar eller skulder) eller ett utgångspris (avyttring av tillgångar eller reglering av skulder). Även om ingångs- och utgångs priser ofta är lika på väl fungerande marknader, kan de skilja sig åt på grund av transaktionskostnader. Varför man baserar mätningen på transaktioner är för att de representerar marknadspriser och det är relevant att inkludera dem i finansiella rapporter. Men för att marknadspriser skall återspeglas är det viktigt att transaktioner sker mellan oberoende parter, om de gör det och  om andra villkor också uppfylls så återspeglar transaktionspriset det rättvisa värdet vid den tidpunkt då transaktionen sker. Iden om transaktioner leder oss in på en viktig åtskillnad mellan initial mätning (initial measurement) och efterföljande värdering (subsequent measurement). ○ Initial mätning: Sker när en post redovisas i de finansiella rapporterna. (ex. när ett tillgång förvärvas och redovisas). Vid denna tidpunkt så sammanfaller historical cost och fair value, eftersom transaktionen just ägt rum. ○ Efterföljande värdering: Det rättvisa värdet kan förändras och de 2 måtten kan därmed avvika. Men frågan om att använda historical cost eller fair value är bara relevant vid efterföljande värdering. Mätosäkerheten när det kommer till detta beror på situationen. Men generellt är aktuella värden svårare att uppskatta än historiska kostnader, eftersom att historiska kostnader baseras på en redan genomförd transaktion och kan ses, de är verifierbara, vi har bevis kan man tänka. Det finns vissa svårigheter med att fastställa historisk kostnad (historical cost): 1. Att avgöra vad som inkluderas i historisk kostnad när det finns kringkostnader 2. Tillgångar som förvärvas som ett paket där kostnaden måste fördelas på individuella poster (jämför med företagsförvärv) 3. Utbyten som inte involverar kontanter. Sedan vet vi att aktuella värden är ofta inte verifierbara och förlitar sig på uppskattningar vilket i sin tur skapar mätosäkerhet. Genom att observera tabell 10.2 nedan så kan vi urskilja en logik i användningen av IFRS. Historisk kostnad är standardmodellen för mätning, samtidigt används verkligt värde i 2 situationer: ○ T och S där historisk kostnad inte är relevant. Här bedöms företagets prestation baserat på förändringar i verkligt värde, till exempel biologiska tillgångar. Initialt har dessa ett lågt värde men värdet ökar avsevärt över tid, tänk på exempelvis en kossa eller gris. Verkligt värde används också för många finansiella tillgångar där värdeförändringar direkt påverkar företagets kassaflöde. ○ När historisk kostnad måste uppskattas. Detta gäller när det inte finns en kontanttransaktion för de enskilda tillgångarna, till exempel vid företagsförvärv, aktiebaserad ersättning eller avsättningar. Nu kan vi koppla mätningen till de fyra stiliserade situationerna som nämnt ovan: ○ SAS 1: Relaterar till historisk kostnad för tillgångar och handlar om resursförvärv.  ○ SAS 2: Kännetecknas av hög osäkerhet eftersom de baseras på prognoser för framtida händelser. Avsättningar, en form av skuld, måste redovisas utifrån uppskattade framtida kassaflöden. ○ SAS 3: Handlar om efterföljande mätning av icke-systematiska värdeförändringar, såsom nedskrivningar, avskrivningar och ökningar i marknadsvärde beroende på om historisk kostnad eller verkligt värde används ○ SAS 4: Handlar om intäktsredovisning, där intäkter normalt mäts till verkligt värde vid redovisningstidpunkten, med svårigheter främst relaterade till tidpunkten för redovisning snarare än mätningen. Figur 10.2 ger en överblick för vilka olika mätbaser som används för olika poster inom IFRS: (Default= Standard & Value in use in impairment= Nyttjandevärde vid nedskrivning) Historical cost is the default measurement for most items, while fair value is applied to items with significant market value changes, such as biological assets and financial instruments. Value in use is used for impairments. Specific items, such as pension liabilities and share-based payments, have special requirements. 10.3.1 The definition of measurement of fair value Ända sedan FASB började kräva användningen av verkligt värde för vissa finansiella poster på 1990-talet så har användningen varit omtalad. Inom IFRS krävs verkligt värde för vissa poster, medan historisk kostnad är den vanligaste mätbasen.  IFRS 13 från 2011 skapades för att harmonisera mätningen av verkligt värde och ersätta tidigare otydliga riktlinjer. Det är en mätningsstandard som beskriver hur verkligt värde ska fastställas, inte när det ska användas, vilket styrs av andra standarder. IFRS 13 definierar verkligt värde som: The price that would be received to sell an asset or paid to transfer a liability in an orderly transaction between market participants at the measurement date. (IFRS 13, Appendix A) (Svenska) Priset som skulle erhållas för att sälja en tillgång eller betalas för att överföra en skuld i en ordnad transaktion mellan marknadsaktörer på mättidpunkten. (IFRS 13, Appendix A) Verkligt värde definieras som marknadspris och ska baseras på en transaktion mellan marknadsaktörer, utan att ta hänsyn till företagsspecifika faktorer. Det är inte samma som nyttjandevärde, och det ska inte återspegla pris vid tvångsrealisation eller transaktioner mellan okunniga parter som inte kan marknaden. Genom att fokusera på det pris som tas emot definierar IASB verkligt värde som ett utgångspris. Förvärvspriset kan vara annorlunda. Även om utgångspriset verkar vara klart, uppstår vissa frågor som kommer diskuteras vidare i detta avsnitt: Även om det är att föredra utgångspris så erkänner IFRS 13 att det ibland inte är möjligt att erhålla ett sådant pris, till exempel när det inte finns några marknadspriser tillgängliga. I de fallen kan ex. en kostnadsansats eller inkomst ansats användas istället och. Inkomstansatsen baseras till exempel på nuvärdesmodellen. Relaterar till olika värderingsmetoder finns en hierarki när det kommer till verkligt värde och som definieras i standarden: ○ Nivå 1 input: Noterade priser på aktiva marknader för identiska tillgångar och skulder ○ Nivå 2 input: Observerbara marknadsdata som inte ingår i nivå 1. ○ Nivå 3 input: Icke-observerbara input. IFRS 13 kräver att nivå 1-input används om de finns tillgängliga, medan nivå 3-input bara får användas om nivå 1 och 2 inte är tillgängliga. Nivå 1-input ger en mer objektiv mätning, medan nivå 3-input innebär större mätosäkerhet och kräver mer bedömning. Värdering är enklare med nivå 1 och 2. Forskning visar att verkligt värde baserat på nivå 1 är mer relevant för investerare än nivå 3. Ett begrepp som är vanligt förekommande inom forskningen relaterat till verkligt värde är “mark-to-market”-redovisning som relaterar till nivå 1-input. Däremot i inkomst ansatsen med nivå 3-input är det mer korrekt att tala om “mark-to-model”-redovisning, just med tanke på den ytterligare mätosäkerheten som är kopplad till begreppet. 10.4 The fair value debate Användningen av verkligt värde i finansiella rapporter har lett till en stor diskussion, både från en teoretisk, samt empirisk synvinkel. Detta kommer att belysas i avsnitten nedan, 10.4.1 Theoretical (conceptual) views Forskare har pekat på att definitionen av verkligt värde baseras på antagandet om marknadseffektivitet. Men om man accepterar ett sådant antagande, där marknadspriser är lätt tillgängliga, kan det vara problematiskt att uppskatta verkligt värde på nivå 3-input.  Att nivå 3-input skall representera ett utgångspris från ett marknadsperspektiv är långt ifrån självklart i och med att de värderingstekniker som används kan innehålla grova uppskattningar för utgångsvärde. Detta är särskilt problematiskt rörande vissa tillgångar som ex. icke-kontraktuella tillgångar med ett högt nyttjandevärde (men ett lågt realiserbart värde). Det blir uppenbart att det finns en betydande beroende av individens bedömningar vid uppskattningarna. Milburn (2008) använde följande citat från IFRS 13 som ett exempel: If multiple valuation techniques are used to measure fair value, the results [...] shall be evaluated and weighted, as appropriate, considering the reasonableness of the range of values indicated by those results. A fair value measurement is the point within that range that is most representative of fair value in the circumstances (Par. 63). (Svenska) Om flera värderingstekniker används för att mäta verkligt värde, ska resultaten [...] utvärderas och viktas, om det är lämpligt, med hänsyn till rimligheten i det värdeintervall som dessa resultat indikerar. En verkligt värde-mätning är den punkt inom det intervallet som är mest representativ för verkligt värde i de aktuella omständigheterna (Par. 63). Trots de argument som framförs gällande IFRS 13 Basis for Conclusions för de olika nivåerna av indata, att de inte kräver några åtskillnader mellan olika typer av verkligt värde, så påpekar Milburn (2008) att: [The concept of fair value implicit in the provisions of SFAS No. 157 [and IFRS 13] might, taken as a whole, be considered to comprise a family of current value measurement bases ranging from reasonably efficient market values to current cost and present value bases that are significantly dependent on entity expectations—all described as 'fair value' (p. 312). (Svenska) [Begreppet fair value som implicit uttrycks i bestämmelserna i SFAS nr. 157 [och IFRS 13] kan, sett i sin helhet, betraktas som en familj av aktuella värderingsgrunder som sträcker sig från någorlunda effektiva marknadsvärden till aktuella kostnader och nuvärdesbaser som är avsevärt beroende av företagspecifika förväntningar—allihop beskrivna som 'fair value'" (s. 312). Praktiska svårigheter kan hindra enhetlig tillämpning av verkligt värde. Hitz (2007) kritiserar modellbaserad verkligt värde, med fokus på att marknadspris endast fungerar som en tillförlitlig informationskälla om det finns fungerande marknader. [Model-based fair value cannot, by definition, represent an aggregate of expectations dispersed in the market place: since valuation rests on the information set of one person or one organization, this fair value loses its capacity to efficiently collect and aggregate consensus expectations about the cash flow profile of the relevant position. The paradigmatic information aggregation assumption falters—a result that substantially questions standard-setters' theoretical reasoning on the desirability of fair value measurement. Rather than market information, model-based fair value inevitably incorporates management's private information and assumptions, that is, elements of value in use. [...] Curiously, model-based fair value is capable of creating useful information in the strict, information content sense, when credible communication of private management information takes place. Empirical 256 evidence suggests this is happening (Barth and Clinch, 1998; Beaver and Venkatachalam, 2003). Accordingly, fair value measurement on the marking-to-model level  receives vindication only where the fair value definition is violated and elements of value in use are incorporated. Obviously, this observation refutes rather than confirms the theoretical basis of fair value measurement. (Hitz, 2007, pp.~343–344) (Svenska) [Modellbaserad fair value kan per definition inte representera en sammanställning av förväntningar spridda på marknaden: eftersom värderingen bygger på informationsunderlaget från en individ eller en organisation, förlorar denna fair value sin förmåga att effektivt samla och sammanställa konsensusförväntningar om kassaflödesprofilen för den aktuella positionen. Den paradigmiska antagandet om informationsaggregering fallerar—ett resultat som i grunden ifrågasätter standard­sättarnas teoretiska resonemang om önskvärdheten av fair value-värdering. Istället för marknadsinformation innefattar modellbaserad fair value oundvikligen företagsledningens privata information och antaganden, det vill säga inslag av 'value in use'. [...] Intressant nog kan modellbaserad fair value skapa användbar information i strikt mening om informationsinnehåll, när trovärdig kommunikation av företagsledningens privata information sker. Empiriska belägg visar att detta sker (Barth och Clinch, 1998; Beaver och Venkatachalam, 2003). Följaktligen får fair value-värdering på modellnivå berättigande endast när definitionen av fair value bryts och inslag av 'value in use' införs. Uppenbart motbevisar snarare än bekräftar denna observation den teoretiska grunden för fair value-värdering." (Hitz, 2007, s.~343–344) Whittington (2008a) betonar behovet av företagsspecifika överväganden för att informationen ska vara beslutsrelevant. Om value in use ignoreras med motivering att det för är företagsspecifikt och innefattar företagsledningens kompetens så kan man börja ifrågasätta relevansen av utgångspriser också i och med att de också har lyckats visa på företagsspecifika egenskaper. Denna typ av argument speglar alltså pragmatism. Fokus på marknadsdeltagare i IFRS 13 kan förväxla företagsspecifika värden med marknadsvärde, vilket Milburn (2008) påpekar. Marknaden består inte av en enhetlig syn på tillgångens nytta, utan en konsensus kan uppnås genom aktörers interaktioner. Om det inte finns någon aktiv marknad, kan en enskild marknadsdeltagare hypotetiskt uppskatta marknadspriser? Detta rör begreppet den högsta och bästa användningen av en tillgång, vilket kan leda till osäkra och felaktiga värderingar om inga observerbara indata finns, samtidigt som det fortfarande behåller utseendet av en marknadsåtgärd. Denna forskning är en del av diskussionen kring IASB:s arbete med IFRS 13. Den allvarliga finanskrisen år 2007-2008 ledde till ytterligare diskussioner kring verkligt värde-diskussionen och om de finansiella rapporterna bidrog till krisens allvar. Man menade på att när tillgångspriser på marknaden föll, så reflekterades detta i balansräkningen hos banker som mätte tillgången i verkligt värde. Detta ledde till en försämrad ställning hos bankerna vilket resulterade i lägre tillgångsvärde, men Laux och Leuz (2009) menar på att detta dock är en osannolik bidragsfaktor till krisen. Barlev och Haddad (2007) menar att fair value-redovisning kan främja harmonisering och jämförbarhet i internationell redovisning genom att den är globalt accepterad, inte påverkas av förändringar i köpkraft och minskar subjektivitet. En ökad användning av fair value kan skapa mer globaliserade kapitalmarknader. Däremot påpekar Hitz (2007) att fair value-begreppet är bristfälligt, särskilt för icke-finansiella tillgångar på inaktiva eller illikvida marknader, vilket gör det problematiskt.  Sammanfattningsvis, så väcker forskningen tvivel kring användningen av verkligt värde, särskilt när nivå 3-indata används. Till viss del har IASB lyssnat på denna kritik. Det nuvarande budskapet är att verkligt värde bör användas i situationer där det är relevant, som noterat i CF. Styrelsen erkänner också de problem som är involverade i att uppnå en trogen representation i vissa situationer. 10.4.2 Empirical (practical) views Det största problemet med att använda verkligt värde är att det sätter för stort fokus på förväntade framtida kassaflöden till den aktuella tillgången eller skulden, med andra ord innebär det att finansiella rapporter då innehåller netto kassaflöde, samt vinster vilket kan kontrasteras med användningen av verifierings baserade historiska kostnader för tillgångar och skulder. Om allt skulle värderas till verkligt värde skulle det innebära att EK på balansräkningen skulle motsvara kapitaliseringen på aktiemarknaden. Men det största problemet med verkligt värde som vi har belyst är osäkerheten kopplat till mätbasen. Det finns argument som menar på att det är mer relevant. Men det håller inte med tanke på att historiska kostnader återspeglar tidigare åtgärder från företagets ledning och detta kan vara den bästa grunden för investerares prognoser om framtida prestationer. Detta leder oss in på att kanske revisorer inte borde vara med och delta i denna prognostiseringsaktivitet→ "do not mix what you know with speculation.". För att finansiella rapporter ska kunna vara användbara för investerare så gäller det att undvika att återspegla nuvarande övertygelser. Man kan argumentera för att historiska kostnader kan vara bättre i corporate governance sammanhang i och med att ledningens prestationer bedöms utifrån historiska kostnader, eftersom att ledningen inte kan kontrollera förändringar i verkligt värde (Shivakumar, 2013). Sedan har historisk kostnad även en högre verifierbarhet (Watts, 2006) Value relevance of fair values Tidiga studier, som Barth (1994), visar att verkligt värde för investeringstillgångar i banker kan förklara värdepapperspriser, men att vinster och förluster inte är värderingsrelevanta. Eccher et al. (1996) och Park et al. (1999) finner att bokvärden, baserade på historisk kostnad, är mer relevanta än verkligt värde-upplysningar. Regressionsmodellen som Barth (1994) visade styrker argumentet eftersom att utöver investeringstillgångar också inkludera lån och långfristiga skulder visade sig vara värderings relevanta (insättningar (deposits) och off-balance sheet poster visade sig inte vara det). Upphöjda pålitlighetsproblem mildras därmed gällande lån. Nelson (1996) visar att verkligt värde-upplysningar för investeringstillgångar i affärsbanker har viss ökad värderingsrelevans jämfört med bokvärden, men för andra finansiella instrument som lån och långfristig skuld kan de inte förklara värdepapperspriser. En annan studie av Venkatachalam (1996) stärker stödet för verkligt värde genom att visa att off-balance sheet poster, särskilt bank derivat, är värderingsrelevanta enligt aktiekursassociationen. Hodder et al. (2006) konstaterar att fair value-konstruktionen visar högre volatilitet än andra inkomstmått, men denna volatilitet speglar marknadsrisker och har därför värderingsrelevans för investerare. So och Smith (2009) visar att placeringen av fair value-information spelar roll; fair values för investerings egendomar i resultaträkningen återspeglas mer i  marknadsavkastning än förändringar i omvärderingsreserven (revaluation reserve), vilket bekräftar både vikten och tillförlitligheten av fair value-måttet. Barth och Clinch (1998) visar att omvärderingar av både finansiella, materiella och immateriella tillgångar är värderingsrelevanta i Australien. Carroll et al. (2003) finner att fair value-mätning på tunna, inaktiva marknader ändå visar konsekvent värderingsrelevans, särskilt för stängda fonder, trots tidigare farhågor om tillförlitlighet. Reliability, earnings, management and fair values Trots de ovanstående mätningarna för att bevisa att verkligt värde är relevant så uppstår fortfarande tvivel, just att det baseras på uppskattningar. Kärnan i detta är tillförlitlighetsdebatten (reliability-debate) just när det kommer till modellbaserade bedömningar och nivå-3 inputs som ifrågasätts. Fair value-uppskattningar på nivå 2 och 3 är svåra att verifiera, särskilt för icke-finansiella tillgångar på tunna marknader, och kan leda till både slumpmässiga och systematiska mätfel. Studier visar blandade resultat: Beaver och Venkatachalam (2003) finner att diskretionära komponenter i lånens fair value ändå är värderingsrelevanta, medan Barth och Clinch (1998) ser att investerare inte skiljer mellan värderingar från oberoende värderare och direktörer, vilket indikerar att privat information kan uppväga risken för manipulation. Däremot visar Aboody et al. (1999) att investerare är mer skeptiska till omvärderingar i företag med hög skuldsättningsgrad, vilket antyder investerares tveksamhet vid omvärderingar från ekonomiskt utsatta företag. Dietrich et al. (2000) och Nissim (2003) visar att ledningen kan påverka fair value-uppskattningar för tillgångar utan marknadspriser, såsom lån och varumärken. Danbolt och Rees (2008) finner att fair value redovisar aktieavkastning bättre än historiska kostnader, men att full fair value-redovisning är problematisk för icke-finansiella tillgångar, med ökad resultatmanipulation i fastighetsbranschen. Defond et al. (2020) undersökte hur fair value påverkar nytta av finansiella rapporter för verkställande ersättning. De observerade att företag som använder mer fair value information minskade sitt beroende av redovisningsdata i ersättningsbeslut (executive compensation), medan motsatsen gällde för företag med mindre användning av verkligt värde. Relevance of fair values Barth et al. (2008a) visar att vinster från kreditnedgraderingar (credit-ratings) vid fair value-värdering av skulder överskuggas av större förluster på tillgångar, vilket minskar ECB:s oro kring effekten på eget kapital. IASB framställer i det konceptuella ramverket att verkligt värde är mer relevant för objekt som genererar kassaflöden genom försäljning snarare än produktion, vilket framgår av IFRS 9. Detta innebär att ledningens avsikt att inneha en tillgång är av betydelse. Sannolikheten att realisera förändringar i verkligt värde i kassaflöden är högre för exempelvis finansiella instrument än för de flesta andra tillgångar och skulder. CF menar också på att verkligt värde är mer relevant för objekt med hög variation i värde, där historisk kostnad kan ha ett begränsat värde, ex. finansiella instrument, biologiska tillgångar Medan lager uppfyller kriteriet för realisering genom försäljning, så har de inte så stor variation i värde på grund av sin kortsiktiga natur, därför värderas lager till historisk kostnad.  CF lyfter även fram en begränsning med verkligt värde. Nämligen om det finns en stor mätosäkerhet förknippad med det, eller att det är kostsamt att fastställa verkligt värde, så bör det inte användas. Användningen av verkligt värde är därför ett bra exempel på avvägningen mellan relevans och trogen representation. Vilket vi har diskuterat i allmänhet i kapitel 5. 10.5 Conclusions När redovisningsstandarder skapas ställs standardsättare inför ett antal konceptuella eller teoretiska problem som måste lösas för att ett sammanhängande ramverk ska kunna utvecklas. Samtidigt ställs upprättare inför praktiska problem när de följer de principer och regler som anges i standarderna. För att förenkla och klargöra de typer av problem som standardsättare och upprättare möter, klassificerar vi dem längs ett begränsat antal dimensioner och grupperar dem i breda kategorier. När läsaren stöter på specifika problem i de återstående kapitlen i denna del av boken, bör dessa vara lättare att förstå på en konceptuell nivå när de kopplas till de bredare kategorier som identifieras här. Tabell 10.3 sammanfattar dimensionerna och kategorierna. Frågor What are the definitions of assets and liabilities? How are revenues, expenses and equity indirectly defined through assets and liabilities? Definitioner och samband Tillgångar (assets) definieras som "en nuvarande ekonomisk resurs som kontrolleras av företaget till följd av tidigare händelser" och en ekonomisk resurs är "en rättighet som har potential att skapa ekonomiska fördelar". Skulder (liabilities) definieras som "en nuvarande förpliktelse för företaget att överföra en ekonomisk resurs till följd av tidigare händelser"​. "An asset is a present economic resource controlled by the entity as a result of past events." (Par. 4.3) "An economic resource is a right that has the potential to produce economic benefits." (Par. 4.4) "A liability is a present obligation of the entity to transfer an economic resource as a result of past events." (Par. 4.26) Intäkter (revenues) och kostnader (expenses) definieras indirekt som förändringar i balansräkningsposter: Intäkter är ökningar av tillgångar eller minskningar av skulder som resulterar i ökningar av eget kapital (equity), medan kostnader är minskningar av tillgångar eller ökningar av skulder som resulterar i minskningar av eget kapital. Dessa förändringar inkluderar dock inte transaktioner med ägarna (Par. 4.68-4.69)​. Income is increases in assets or decreases in liabilities that result in increases in equity, other than those relating to contribution from holders of equity claims (Par.4.68) Expenses are decreases in assets or increases in liabilities that result in decreases in equity, other than those relating to distribution to holders of equity claims (Par. 4.69) Eget kapital (equity) definieras som restposten mellan tillgångar och skulder och representerar ägarnas anspråk på företagets tillgångar efter att alla skulder har reglerats​. ← Residual Samband mellan element IASB:s konceptuella ramverk betonar balansräkningens centrala roll i redovisning. Intäkter och kostnader speglar förändringar i tillgångar och skulder, vilket i sin tur påverkar eget kapital. Nettoresultatet, som representerar skillnaden mellan intäkter och kostnader, integreras i eget kapital och visar därmed hur förändringar i balansräkningsposter speglar resultatet över tid​. Denna struktur gör att balansräkningen och resultaträkningen är nära kopplade. Exempelvis påverkar en ökning i tillgångar (genom intäktsgenerering) eget kapital positivt, medan en ökning i skulder (genom kostnader) påverkar det negativt. Detta samband visar hur förändringar i balansräkningsposter driver resultat och kapitalstruktur​. Viktiga nyanser IASB:s fokus på balansräkningen, särskilt med verkligt värde (fair value), visar att redovisning ofta är en uppskattning av framtida ekonomiska fördelar, vilket innebär osäkerhet. Därför integreras kvalitativa egenskaper som relevans och trovärdig representation i redovisningsstandarder för att säkerställa en korrekt avbildning av ekonomiska fenomen​. Assets: Defined as present economic resources controlled by the entity due to past events, with the potential to generate economic benefits. Liabilities: Defined as present obligations to transfer an economic resource as a result of past events Equity: Defined as the residual interest in the entity's assets after deducting liabilities, representing. owners' claims. Revenues and Expenses: Defined as changes in assets and liabilities affecting equity. Revenues increase assets or decrease liabilities, while expenses decrease assets or increase liabilities. Interconnection: The income statement reflects changes in balance sheet elements, showing how revenues and expenses influence equity over time. Framework Focus: Emphasizes balance sheet primacy, integrating qualitative characteristics like relevance and faithful representation to address uncertainty in asset and liability valuation. Which are the four accrual situations that represent almost all accruals used to prepare financial statements? Which financial statement items are the four situations applicable to? De fyra periodiseringssituationerna och deras koppling till finansiella rapporter IASB:s konceptuella ramverk beskriver fyra periodiseringssituationer (accrual situations) som representerar de flesta periodiseringar som används vid upprättandet av finansiella rapporter. Dessa situationer klargör hur ekonomiska transaktioner och händelser fördelas mellan olika räkenskapsperioder för att ge en rättvisande bild av företagets prestation. 1. Anskaffning av resurser (Acquisition of resources) Denna situation uppstår när ett företag anskaffar resurser genom att antingen överföra en resurs (t.ex. kontanter) eller ådra sig en skuld. Om resursen används direkt, redovisas den som en kostnad i resultaträkningen. Om resursen däremot används över tid, redovisas den först som en tillgång i balansräkningen och omvandlas successivt till kostnader genom avskrivningar eller amorteringar​. Tillämplighet: Balansräkningen (tillgångar) och resultaträkningen (kostnader). 2. Framtida utflöden av resurser (Future outflows of resources) Företag förväntar sig ibland framtida utflöden av resurser baserat på förpliktelser, som vid garantiåtaganden eller rättsliga tvister. I dessa fall redovisas en avsättning (provision) som en skuld i balansräkningen samtidigt som en kostnad redovisas i resultaträkningen. Denna situation är asymmetrisk, då framtida inflöden inte redovisas förrän de realiseras, vilket speglar försiktighetsprincipen​. Tillämplighet: Balansräkningen (skulder) och resultaträkningen (kostnader). 3. Värdeförändringar av befintliga poster (Changes in value of existing items) När en tillgång eller skuld redan redovisad i balansräkningen ändrar värde kan detta antingen återspeglas omedelbart i resultaträkningen som en vinst (gain) eller förlust (loss), eller först vid realisering, som vid en försäljning. Systematiska förändringar som avskrivningar hanteras gradvis över tid, medan icke-systematiska förändringar, som marknadsvärdesförändringar, kan kräva omedelbar redovisning​. Tillämplighet: Balansräkningen (tillgångar/skulder) och resultaträkningen (vinster/förluster). 4. Intäktsredovisning (Revenue recognition) När resurser som varor eller tjänster överförs till kunder, uppstår intäkter. Tidpunkten för intäktsredovisning kan variera beroende på när överföringen sker och när intäkterna redovisas. Ofta krävs en tillfällig tillgång eller skuld i balansräkningen om intäkterna inte matchar överföringstidpunkten​. Tillämplighet: Balansräkningen (tillfälliga tillgångar/skulder) och resultaträkningen (intäkter). Sammanfattning Dessa periodiseringssituationer illustrerar hur balansräkningen och resultaträkningen är nära sammankopplade. De säkerställer att redovisningen speglar företagets ekonomiska verklighet på ett trovärdigt och relevant sätt. Fokus på rätt periodisering bidrar till att ge en korrekt bild av prestation över tid och hanterar osäkerheter som påverkar redovisningens kvalitet​ Acquisition of resources: Resources acquired by transferring another resource (e.g., cash) or incurring a liability. Immediate use results in expense recognition, while long-term use leads to capitalization in the balance sheet​. Future outflows of resources: Expected future obligations are recorded as provisions (liabilities) in the balance sheet and corresponding expenses in the income statement. Reflects the prudence principle as future inflows are not recognized until realized​. Changes in value of existing items: Value changes in already recognized assets or liabilities can be immediately reflected as gains or losses in the income statement or deferred until realization​. Revenue recognition: Revenues are recognized when goods or services are transferred to customers. Timing differences may require temporary assets or liabilities in the balance sheet​. Interconnection: These situations highlight the strong linkage between the balance sheet and income statement, ensuring accurate representation of financial performance over time For which types of assets and liabilities are current value used in measurement within IFRS, and why is current value relevant in such case? Tillgångar och skulder som mäts till aktuellt värde (current value) enligt IFRS och dess relevans Typer av tillgångar och skulder som använder aktuellt värde 1. Finansiella instrument (financial instruments): Enligt IFRS 9 redovisas finansiella tillgångar och skulder till verkligt värde (fair value) när de innehas för handel eller klassificeras som tillgängliga för försäljning. Dessa poster påverkas direkt av marknadsfluktuationer och kräver därför aktuellt värde för att återspegla deras ekonomiska realitet​. 2. Biologiska tillgångar (biological assets): IAS 41 kräver att biologiska tillgångar, såsom djur och grödor, värderas till verkligt värde. Dessa tillgångar ökar ofta i värde över tid, och aktuellt värde ger en bättre representation av deras framtida ekonomiska fördelar jämfört med historisk kostnad​. 3. Investeringsfastigheter (investment properties): Enligt IAS 40 kan investeringsfastigheter mätas till verkligt värde för att återspegla förändringar i marknadsvärde, vilket gör att användare kan förstå de potentiella kassaflöden som fastigheten kan generera​. 4. Anläggningstillgångar som innehas för försäljning (non-current assets held for sale): IFRS 5 kräver att dessa tillgångar redovisas till verkligt värde minus försäljningskostnader, eftersom deras återvinningsvärde är avgörande för att informera om deras framtida avyttring​. 5. Avsättningar (provisions): När framtida kassaflöden är osäkra, värderas avsättningar enligt nuvärde (present value) för att reflektera det aktuella värdet av framtida ekonomiska utflöden, vilket säkerställer en rättvisande bild av företagets förpliktelser​. Relevansen av aktuellt värde 1. Marknadskänslighet (market sensitivity): För poster som finansiella instrument är aktuellt värde kritiskt eftersom det återspeglar marknadsförhållanden i realtid, vilket ger investerare relevant och tidsenlig information​. 2. Framtida kassaflöden (future cash flows): För biologiska tillgångar och investeringsfastigheter visar aktuellt värde den ekonomiska potentialen som dessa tillgångar förväntas generera, vilket förbättrar beslutsfattandet​. 3. Jämförbarhet (comparability): Genom att använda verkligt värde blir värderingen av tillgångar och skulder konsekvent mellan olika företag, vilket underlättar jämförelser mellan finansiella rapporter​. 4. Riskanalys (risk assessment): För avsättningar ger nuvärdesberäkning en mer realistisk bild av framtida ekonomiska utflöden, vilket är avgörande för att bedöma finansiella risker och stabilitet​. Sammanfattning Aktuellt värde används för tillgångar och skulder där marknadsförändringar eller framtida ekonomiska fördelar är betydande. Det säkerställer att redovisningen är relevant och användbar för investerare och andra intressenter genom att spegla den ekonomiska realiteten på ett trovärdigt sätt. Assets using current value: Financial instruments: Measured at fair value under IFRS 9 for trading or available-for-sale instruments due to market sensitivity. Biological assets: Valued at fair value under IAS 41 to reflect growth and future benefits. Investment properties: Measured at fair value under IAS 40 to capture market value changes. Non-current assets held for sale: Measured at fair value less costs to sell under IFRS 5. Provisions: Valued at present value to reflect expected future outflows. Relevance of current value: Market sensitivity: Reflects real-time market changes, especially for financial instruments. Future cash flows: Shows potential economic benefits for assets like biological assets and investment properties. Comparability: Ensures consistency and comparability across entities. Risk assessment: Provides realistic insights into future obligations, aiding in financial stability evaluation. What are advantages and disadvantages of using fair value in the perspiration of financial statements? Fördelar och nackdelar med att använda verkligt värde (fair value) i finansiella rapporter Fördelar med verkligt värde 1. Relevans (relevance): Verkligt värde ger en aktuell och marknadsbaserad värdering av tillgångar och skulder, vilket är särskilt användbart för poster vars värde förändras snabbt, som finansiella instrument och biologiska tillgångar. Det gör att investerare kan fatta välgrundade beslut baserade på aktuell information​. 2. Jämförbarhet (comparability): Genom att använda enhetliga principer för att värdera tillgångar och skulder förbättrar verkligt värde jämförbarheten mellan företag. Det är särskilt viktigt på internationella marknader där olika redovisningsstandarder kan skapa otydlighet​. 3. Beslutsstöd (decision-usefulness): Verkligt värde är relevant för objekt som genererar kassaflöden genom försäljning, såsom finansiella instrument, där det ger en bättre bild av tillgångens eller skuldens ekonomiska potential än historisk kostnad (historical cost)​. 4. Ekonomiska fördelar (economic benefits): Genom att spegla aktuella marknadsvärden hjälper verkligt värde att minska informationsasymmetrier och kapitalkostnader för företag, vilket kan leda till en effektivare kapitalallokering​. Nackdelar med verkligt värde 1. Osäkerhet och mätproblem (uncertainty and measurement challenges): I avsaknad av aktiva marknader för vissa tillgångar, såsom fastigheter eller icke-finansiella tillgångar, måste verkligt värde baseras på uppskattningar eller modeller, vilket kan leda till mätosäkerhet och potentiella fel​. Särskilt nivå 3-input, som används i inaktiva marknader, är svår att verifiera och riskerar att spegla företagsledningens subjektiva bedömningar​. 2. Volatilitet (volatility): Verkligt värde introducerar marknadens volatilitet i finansiella rapporter, vilket kan göra resultat mindre stabilt och försvåra långsiktiga analyser. Hodder et al. (2006) visar att denna volatilitet kan reflektera marknadsrisker men också skapa osäkerhet för investerare​. 3. Manipulation (manipulation): När verkligt värde är beroende av ledningens bedömningar, som vid modellbaserade uppskattningar, ökar risken för manipulation av resultat, särskilt i företag med hög skuldsättningsgrad (leverage)​. 4. Kostnader (costs): Att fastställa verkligt värde kan vara resurskrävande, särskilt för komplexa tillgångar som kräver specialistkompetens eller detaljerade modeller​. Sammanfattning Verkligt värde erbjuder relevans och jämförbarhet, men nackdelarna, särskilt osäkerhet och manipulation, begränsar dess tillämpning i vissa situationer. Därför förespråkar IFRS att använda verkligt värde där det är relevant och mätbart, men att undvika det när mätosäkerheten är för stor Advantages of Fair Value: Relevance: Provides up-to-date, market-based valuations, aiding investor decisions. Comparability: Enhances consistency across companies, especially internationally. Decision-usefulness: Reflects the economic potential of assets like financial instruments. Economic benefits: Reduces information asymmetry and capital costs, improving efficiency. Disadvantages of Fair Value: Uncertainty: Difficult to measure for assets in inactive markets, relying on subjective estimates. Volatility: Introduces market fluctuations into financial statements, complicating stability analyses. Manipulation: Risk of management bias in model-based valuations. Costs: High resource demands for complex valuations. Summary: Fair value is valuable for relevant, measurable items but limited by uncertainty and manipulation risks.