Farväl till dem på land PDF

## Femte tryckningen Omslaget är formgivet av Parasto Backman, som i sitt arbete strävar efter att belysa maktstrukturer och bredda paletten inom grafisk form. Den svenska titeln är satt med typsnittet *Albertus*, skapat av den tyske typografen Berthold Wolfe som flydde Nazityskland under andra...

## Femte tryckningen Omslaget är formgivet av Parasto Backman, som i sitt arbete strävar efter att belysa maktstrukturer och bredda paletten inom grafisk form. Den svenska titeln är satt med typsnittet *Albertus*, skapat av den tyske typografen Berthold Wolfe som flydde Nazityskland under andra världskriget. Wolfe ritade typsnittet under sin tid i exil i Storbritannien. Författarnamnet är satt i *Common Sans*, ett specialdesignat typsnitt som med en inbyggd funktion per automatik byter ut ordet *Refugee* mot *Human*. ## Marjaneh Bakhtiari 2016 Utgiven i samarbete med Hallpressen. Omslag: Studio Parasto Backman Sättning: Lisa Bengtsson Tryck: Livonia Print, Riga (2019) ISBN: 978-91-7589-155-2 ## Förord För sjuttio år sedan tvingades min morfar fly till Sverige över ett stormigt Östersjön. Hans barndomsgård hade bränts ned och hans far deporterats till ett arbetsläger - varifrån han aldrig skulle återvända. Morfar tillhörde en liten estnisk-svensk minoritet som bara var en av många små minoriteter som krossades mellan Stalins hammare och Hitlers stövel. Idag flyr åter hundratusentals människor hit, de flyr precis som han gjorde undan krig och förföljelse. Många har tagit sig hit med risk för sitt eget liv, på flykt undan något ännu värre. Min morfar byggde ett nytt hem här i Sverige. Det gjordes inte i en handvändning. Ett hem tar tid att finna; känslan av att känna sig hemma, att bli accepterad, ännu längre. Ett hem kan ta generationer att bygga, men bara en minut att förlora. ## Den största flyktingkatastrofen i Europa sedan andra världskriget Den största flyktingkatastrofen i Europa sedan andra världskriget har till stor del bemötts med motstånd, murar och en åtstramad flyktingpolitik. Men också av individuella insatser av medmänsklighet och kärlek. Det är närmast omöjligt att förstå vidden av det som pågår nu. Människor som flyr förvandlas till siffror. Invandring blir statistik. Tragedier handlingsnummer hos en myndighet. Men genom nyhetsflödet skymtar då och då ett ansikte. En berättelse, om krig, flykt, förvirring och rädsla. Om mord, splittrade familjer och en desperat resa över hav och gränser. Vi lyssnar på orden, vi ser ansiktena. Men hur ska vi förstå? Hur skulle vi kunna förstå? De allra flesta av oss har aldrig tvingats lämna sina hem, sett familjemedlemmar mördas, förlorat allt vi äger och flytt till ett land långt bort där både språk och kultur är annorlunda. Det är svårt att sätta ord på något sådant - sorgen, smärtan, främlingskapet. Samtidigt måste vi förstå, vi måste försöka. Journalistiken gör sitt. Den förmedlar händelserna, ger röst åt de drabbade. Men det finns också andra sätt att förstå, andra sätt att förmedla. En del insikter kan vi bara nå genom vår föreställningsförmåga, genom fiktion och litteratur. ## Flykten som tema Flykten som tema är inte något främmande i skönlitteraturen. Det är snarare ett av de äldsta litterära teman vi har. Sedan skriftspråkets tillblivelse har krigets, flyktens och exilens vedermödor skildrats, från Homeros till Nelly Sachs. Romaner, noveller och lyrik om krig och lidande hjälper oss att förstå något annat än det vi kan läsa om i historieböckerna. De erbjuder en existentiell, psykologisk och känslomässig dimension. Att glänta på en dörr och plötsligt vara där, vara närvarande och leva sig in. Vi tror att litteraturens dörr är något vi behöver nu mer än någonsin. Det är därför Hallpressen tillsammans med förlaget Novellix har tagit initiativ till denna novellserie. Fyra berättelser om flykten till Sverige och det nya livet här, skildringar som sträcker sig från andra världskriget till idag. Fyra generationer av flykt genom fyra olika röster, som knyts samman av sina gemensamma erfarenheter. För även om det individuella ödet alltid är unikt, så är flykt också något universellt. ## Anders Rydell Författare och kulturchef på Hallpressen ## JAG TYCKER RIKTIGT, RIKTIGT ILLA JAG TYCKER RIKTIGT, RIKTIGT ILLA om solen och hur den tvingar in sina strålar i vårt rum trots att vi har persiennerna neddragna. Pappa har dessutom satt upp lapptäcket som farmor sydde av alla mörka plastpåsar han hade med sig igår. Men inget hjälper. Far-mor ligger i sängen och jag blundar hårt bredvid och tänker att solen är en spjutkastare. Förr spred solen värme men nu ser jag bara envisa pilar som aldrig ger upp. Titta bara hur de driver bort mörkret runt vårt fönster och tvingar morgonen på oss som sover här. Jag önskar att jag hade en stor gryta med mörker att hälla över allting. Pappa reser sig tyst och försiktigt från sin madrass på golvet. Han tror alltid att farmor och jag sover så här tidigt på morgonen. En gång låtsassnarkade jag så högt jag kunde för att han inte skulle behöva vara så försiktig och kunna klä på sig obekymrat. Då vaknade farmor och väste åt mig att jag var *en pedar sookhteh*. ## Det händer att jag plötsligt stannar upp Det händer att jag plötsligt stannar upp mitt i ett bråk med något av de andra barnen, eller medan jag sväljer en klunk te, eller när jag hjälper farmor kamma håret, och slås av att mamma är död. Och jag blir lika överraskad varje gång. Som om jag hade glömt det. Så håller det på. Jag minns och glömmer. Hennes blod fick inte vara rött särskilt länge. Solen gjorde så att det svartnade snabbt. Jag visste inte ens att blod kunde bli svart. Vi hade en pall hemma som mamma brukade lägga sina tidningar på. Den tog jag med mig ut på gården och placerade så att det blev skugga över blodet. Men solen sköt då sitt ljus runt pallen och gjorde blodet gult istället. Innan vi flydde hemifrån sprang jag dit för att se om pallen stod kvar. Det gjorde den inte och farmor sade: "Vad var det jag sa?" Mammas gula blod hade blivit grått. Jag undrar ofta om det fortfarande finns kvar där på marken och vilken färg det har nu i så fall. Jag förstår inte hur blodets verkliga färg kan rinna så snabbt och ljudlöst bort från sig själv. Farmor säger att jag inte ska tänka så mycket på sådant. Kvällar är för ljusa tankar, säger hon och påminner mig om hur duktig mamma var på att tänka positivt. "Landet du ska åka till, där finns det affärer som är så stora att man måste åka bil mellan hyllorna. Alla har var sin privatchaufför som man får i dörren. Döttrarna får en egen bil och deras pappor får en annan som är lite större." "Och farmödrarna?" "Nej, dom stannar kvar hemma. Inte vill man åka runt på ett sånt flott ställe med en gammal kärring." "Varför inte?" "Men ställ inte så dumma frågor!" "Vad kan man köpa i dom där affärerna då?" "Allt." Hon värmer mina fötter mellan sina lår och berättar att hon gjorde likadant med pappas fötter när han var en liten pojke. "Det gjorde du inte alls", säger pappa från sin madrass på golvet. "Lyssna inte på honom. Han glömmer tusen bra saker man gjort för honom men minns allt det där andra." "Det där andra...", fnyser pappa. "Men mödrar minns", viskar farmor i mitt öra medan hon värmer mina fötter. "Mödrar minns." "Min mamma med?" "Jadå, din mamma med." "Även fast hon är död?" "Även om hon är död. Man förlorar inte minnet bara för att man dör." Jag trodde inte på henne. Hur skulle jag kunna göra det? De döda förlorar ju allt och sedan finns inget kvar av dem längre. En gång förklarade hon ju själv att blodet rann så mycket och så snabbt från mammas kropp eftersom livet behövde hitta en plats att mynnas ut i. "Är dina fötter varma nu?" "Ja." "Bra. Bort med dom då sa jag också får lite sömn." Ibland, när alla andra i huset sover, går jag upp och tar en promenad i hallen och i köket och väntar på att pappa ska komma hem. Jag tar små, små steg men de känns alltid så tunga. Allt är annorlunda på natten. Som om alla de sovandes andetag får en egen vikt som lägger sig över allt annat. Ibland är killen som bor i ett av rummen på övervåningen också vaken. Då luktar det rök, fast inte cigarettrök, och han spelar försiktigt på sin setar när han tror att ingen hör. Han spelar vackert. Jag har aldrig sett själ-va instrumentet. Bara väskan han har setaren i. En gång kom pappa hem när jag satt i trappan och lyssnade på musiken och luktade på röken. Det regnade ute och han hade en stor svart soppåse knuten runt halsen. Jag sade att han liknade Superman. Han gömde sina knogar under påsen och log. Enda gången jag inte tyckt om hans leende var den gången på natten när han försökte dölja sina blodiga händer för mig. Han har fått så många småsår på sina armar sedan vi kom hit. Det är som om blodet inte rinner av pappas armar och händer. ## Det stannar kvar Det stannar kvar och förvandlas till strimlor av kött ovanpå huden. Jag står ofta där i dörren och funderar på hur vi skulle bo om vi inte var tvungna att bo med så många främlingar och om pappa slapp vara ute sent varje kväll "Så länge han får återge saker och ting på sitt sätt uthärdar din pappa vad som helst ska du se. Oroa dig inte för honom, du. Oroa dig för dig själv och håll utkik istället." Farmors lilla kassaskåp ligger längst ner i garderoben i vårt rum. Hon sitter på golvet framför hyllan och jag står i dörren och blänger på ett av barnen, Maryam, som bor i rummet mittemot oss med sin mamma och sin morbror. Jag vet inte var hennes pappa är och jag har bestämt mig för att inte fråga så länge hon inte frågar något om min mamma. Hennes morbror och mamma drar alltid in Maryam i deras rum när min pappa är hemma. Men nu står hon utanför rummet med armarna i kors och tittar på mig med sina fula stora ögon som står ut alldeles för mycket. Jag kallade henne fisk en gång och då sparkade hon mig snabbt i magen. Men för det mesta undviker jag att prata med henne för man vet aldrig om det kommer att bli det sista man säger till en annan människa innan man själv eller den personen dör. Nu gör jag istället så att jag frågar mammas röst som jag har kvar i mitt huvud och om hon tycker det är okej, så säger jag det jag tänkte säga. Annars låter jag bli. Men hon svarar inte när jag frågar henne om vad jag ska säga till nya människor. Det är mest vad jag ska säga till pappa och farmor som hon kan hjälpa mig med. Så det är inte lätt att veta vad jag ska göra när det bara är Maryam och jag. "Jag vet en massa saker om din pappa för min mamma har sett vad han gjorde i fängelset innan ni kom hit. Hon vet." Maryam viskar så att farmor inte ska höra. Jag låtsas som om jag inte hört något. I det här huset har vi barn all tid i världen att strosa omkring och blänga på varandra. När man lever tillsammans med barn som man känner slipper man såna blickar. Man slipper också de där orden som flödar ut ur deras munnar som är så fulla av lögner att det är omöjligt att förstå vad de menar. Som till exempel att det skulle vara min pappas fel att Maryams mamma måste gå runt i tofflor hela tiden. Hon har för stora och äckliga fötter med blåsor som spricker hela tiden. Vi kände inte ens Maryams familj innan vi flydde hemifrån och kom hit till det här huset och min pappa har aldrig jobbat på ett fängelse. Jag hoppas att Maryams familj, eller ännu hellre vi själva, får lämna det här huset så snart som möjligt. Pappa säger att det kommer ta tid för vår del. Båtbiljetterna är dyra och han måste dessutom hitta någon som säljer riktiga flytvästar. Men farmor säger att det inte alls stämmer. Hon säger att jag snart kommer åka till ett land där jag får ett eget rum igen och en ny cykel. Hon säger också att vi kanske kan hitta bestick med likadana rosor ingraverade på skaftet som våra egna har där hemma. "Parisa! Hör du med röven eller?!" Jag springer in i rummet och gör mig så stel som möjligt så att farmor kan lägga sin hand runt min armbåge och dra upp sig själv från golvet. När hon misslyckas ler jag mot henne för att hon inte ska känna sig besvärlig. Men hon blir bara arg. "Så där ler man mot tiggare som man inte tänker ge pengar till, pedar sookhteh!" På tisdagar mellan klockan åtta och halv nio får pappa, farmor och jag använda badrummet på övervåningen. Innan mamma dog var det alltid hon som tvättade farmor. Pappa sade att det var han som skulle göra det nu. "Hellre stinker jag!", sade farmor då. Så jag sade att jag kunde göra det. Pappa hjälper henne uppför trapporna och in i badrummet. Jag går några steg före. Tar bort saker som står i vägen, tänder i badrummet och fäller ner toalettstolen så att farmor kan sätta sig direkt på den och hämta andan när de kommer fram. När hon sitter naken på toalettstolen och håller i vattenhinken medan jag lyfter hennes bröst för att tvätta henne där huden är som allra lenast, brukar hon berätta mer om det nya landet för mig samtidigt som jag övar på att hålla andan. Farmor vill att jag ska slå världsrekordet som är på tjugo minuter. Så länge har världsmästaren klarat av att vara under vatten utan att behöva andas och farmor säger att jag måste öva varje dag för att bli lika bra. Jag har lärt mig hur mycket man ska trycka med handen för att det ska bli rent under hennes bröst utan att det blir rivsår i huden. Sedan särar hon på benen och är alltid den förste av oss att skratta när jag tvålar skrubbvanten och för den så längt in jag kan komma mellan hennes tunna ben och locket på toalettstolen. Om pappa fick se hur mycket hud och hur lite kött farmor har runt sina armar och ben skulle han vara snällare mot henne. "Du kommer först tycka att dom pratar lustigt i det nya landet. Men istället för att skratta åt dom, ska du säga till dom att dom ska prata långsamt så du lär dig prata likadant. Lyssna på mig, Parisa. Släpp mitt bröst och lyssna på mig! Det är jätteviktigt att du lär dig prata som dom så fort som möjligt och att du säger till när du inte förstår vad dom säger." "Men hur ska jag säga det?" "Säg bara: I am not. " I kassaskåpet har hon tre guldarmband. Två är hennes egna och ett är mammas. Hon har även våra pass. Till och med mammas. Lite pengar, och trots att pappa säger att det är helt onödigt så har hon lagt sina husnycklar i en liten fryspåse som hon i sin turn har lagt i en blommig tygpåse som hon brukade ha teblad i när vi fortfarande bodde hemma. Pappa blir förbannad när han öppnar kassaskåpet för att ta ut pengar och får se tygpåsen. "Men vad ska du med nycklar till när det inte finns nåt hus kvar längre, mamma?", säger han. Hon vänder alltid bort huvudet när pappa drar fram mobilen för att visa henne vad som finns kvar av huset. "Bry dig inte om mina nycklar. Lägg in pengar i skåpet för en gångs skull istället för att ta ut sedlar hela tiden. Bry dig om det." Ibland, när jag har varit på toaletten och kommer tillbaka och hör dem prata med varandra känns det inte bra att gå tillbaka igen för jag vet att de kommer bli tysta. Så jag stannar kvar i trappan och väntar. Jag har frågat mammas röst och hon säger att det är helt okej att göra så och att det inte räknas som att tjuvlyssna eftersom jag sitter där och pratar med henne istället för att lyssna på dem. "Hur länge till ska din dotter behöva leva så här?" frågar farmor. "Det är inte så att folk står i kö för att hjälpa oss direkt!" svarar pappa. "Så du väntar fortfarande på hjälp istället för att göra något själv? Vem ska hjälpa oss? Efter allt du gjort...? Vem?" "Men vad ska jag göra? Va? Vad vill du att jag ska göra?" "Hon är inte säker här! Folk känner igen dig. Dom viskar och pekar!" "Jag har inte gjort nåt!" "Du! Allt vidrigt du gjort står skrivet i ditt ansikte." "Inser du hur mycket tre biljetter kostar?" "Jag har ju sagt till dig, ni behöver bara två!" Förutom pappa, farmor och jag och Maryams familj bor det många andra människor som vi inte känner här. De kommer och går. Men vi har bott här längst. Jag vet inte vems hus det är, men det var min farbrors fru som kände någon som ordnade så att vi kunde hyra ett av rummen. Min farbrors familj bodde själva i ett hus i närheten några månader innan de åkte vidare till ett nytt land. "Men vi", säger pappa, "vi ska inte åka någonstans." "Lyssna inte på honom. Det ska ni visst", svarar farmor snabbt. "Håll nu utkik så jag får räkna pengarna." Jag ställer mig i dörren och farmor sätter sig ner framför kassaskåpet. Jag har lagt in ett litet kuvert längst in i ett hörn i kassaskåpet som varken farmor eller pappa har sett. Jag har vikt det många gånger och gjort det så litet som möjligt. Innan de bar bort mammas kropp såg jag att en av fransarna på hennes sjal lossnade och trillade ner på marken och trots att farmor höll riktigt hårt i mig så lyckades jag springa dit och plocka upp fransen från marken innan min farbror lyfte upp mig och lämnade till-baka mig till farmor. Hon höll mig hårt igen och sade att det var okej om jag ville gräta. Det var till och med bra om jag grät. Men det var inte okej att springa iväg så där sade hon. Fast jag var inte ledsen. Jag var jätteglad över fransen i min hand. Och solen kunde bränna så mycket den ville i min nacke och försöka ta sig in i min näve. En gång hörde jag farmor skrika på en ung kille som bodde på vår gata där hemma att paradiset finns inte. I alla fall inte som en helt egen plats bortom denna. Men det finns smulor av paradis här på jorden, sade hon. Det är dem man ska sträva efter istället för att tro på sagor om påhittade platser. Om det är sant, tror jag att fransen i kuvertet är en sådan paradis smula. Jag blir så glad över att den finns och att den ligger så tryggt där i skuggan att jag börjar gråta bara jag tänker på den. "Det är bra. Gråt du bara. Du har all rätt i världen att vara ledsen, älskade du", viskar hon i mitt öra och vär-mer mina fötter mellan sina lår och stryker mig över håret. Mammas röst säger att jag inte ska berätta för farmor att mina tårar är lyckliga tårar. Så jag låter farmor värma mig och smeka mig tills hon somnar. Jag ligger kvar och övar på att hålla andan och tryck-er tungan mot min lösa tand tills det känns som om munnen är full av blod och då blir jag så varm av att ha mammas röst i huvudet och hennes smak i munnen. ## Maryamas rum Maryam och hennes familj har badrummet varje onsdag mellan klockan kvart över nio och kvart i tio. Maryams morbror bär upp hennes mamma för trapporna. Jag tittar på Maryam som går efter med schampo och salvor och bandagerullar. Hon knuffar till mig med ena axeln när hon går förbi fast jag egent-ligen inte står i vägen. "Fisk", säger jag då och skyndar mig bort från henne innan hon lyckas träffa mig med sin fot så hon sparkar bara luf-ten mellan oss. "Var är din pappa? Vems mamma är han ute och torterar nu?", skriker hon och springer uppför trapp-porna. Men hon tappar bandagerullarna och innan hon hinner springa tillbaka och plocka upp dem har jag flera av dem i min hand. "Säg förlåt!" "Nej!" "Säg det!" "Nej!" Maryams mamma kallar på henne från badrummet och hon vänder sig om och går. Men så stannar hon upp mitt i trapporna. "Min morbror säger att polisen i det nya landet kommer att ta din pappa och då är det han som ska säga förlåt. Han säger också att om det inte hade varit för dig och din farmor skulle han själv skicka din pappa till helvetet. ” I morse sade farmor att jag skulle följa med pappa ut idag. När jag frågade varför sade hon att hon hade ont i huvudet och behövde ha rummet helt för sig själv. Jag försökte kyssa hennes panna för hon har tidigare sagt att det genast gör mindre ont då men hon sade att det inte behövdes. Förra gången jag följde med pappa hit till basaren var det mycket mer folk här. Då letade vi också efter smugglare och riktiga flytvästar och då sade pappa också att jag skulle säga till honom så fort jag hörde någon säga att de säljer äkta Yamaha. Jag går några steg efter pappa för jag kan inte gå lika snabbt som han och för att han har köpt en glass till mig som jag inte vill tappa i marken. Ingen säger något om äkta Yamaha, eller om lediga rum, eller om biljetter. Sam-ma affärer som sålde flytvästar säljer nu skor eller tyg eller kryddor. Och försäljarna skriker inte som de skrek sist. "Alla skickas tillbaka", säger en man till min pappa och jag är så arg på mig själv för att jag går så långsamt och var så långt ifrån att jag inte hörde pappas fråga. Mammas röst och jag är båda överens om att det är en dålig idé att fråga eller att över huvud taget prata med pappa just nu. Mannen pekar ut en annan man som pappa går fram till och börjar prata med. När jag hinner ifatt dem hör jag pappa säga: två. Sedan tar han min hand och när jag säger till honom att han går för snabbt och drar i mig för hårt lyfter han upp mig och innan jag hinner hålla i glassen med båda händerna ligger den på marken. Pappa märker det inte och jag säger inget men jag har aldrig tyckt så illa om att sitta på pappas axlar som nu. När han sätter ner mig på marken igen har vi kommit en bra bit bort från basaren. Pappa är genomsvettig och innan han rätar på ryggen skyndar jag mig att torka bort svetten från hans panna med min hand. "Var är vi, pappa?" "Stanna kvar här. Okej? Gå ingenstans. Snacka inte med nån." "Ska du gå?" "Bara till dom där tälten där borta och tillbaka." Jag vet inte var skummet som rinner mellan tälten kommer ifrån men några småbarn hoppar och plaskar i skumfloden innan de springer fram till sina mammor utanför ett av tälten. En av mammorna eldar och barn-en slänger in plastpåsar och plastflaskor i elden. Den andra mamman hackar lök och potatis. Över elden står en stor gryta men den knuffas barnen bort ifrån. De springer iväg, skuttar i floden, försvinner bakom några tält och kommer tillbaka med nya påsar och flaskor som de slänger in i elden. Plötsligt låter det som skottlossning från elden och det kommer mycket vit rök och jag tycker riktigt illa om lukten som sprider sig runt mig. Det är så det luktar innan alla måste packa och lämna sin stad. En av mammorna ser min pappa och säger något till den andra mamman som reser sig upp och börjar gå mot honom. Hon ser inte alls snäll ut. Jag frågar mammas röst vad jag ska göra, men hon svarar inte. Kvinnan viftar med sina armar och skakar på sitt huvud och skri-ker och slår sig för bröstet som om hon var på en begrav-ning. Hon böjer sig ner mot pappas fötter. Han backar. Jag önskar att jag kunde se hans ansikte men allt jag kan se är ryggen och den ser ut som vanligt. Jag hör inte vad pappa säger men vad det än är så får det tyst på kvinnan som nu ser ännu mer elak ut. Hon spottar framför pappas fötter och sticker in handen i sin ena strumpa och drar fram något skrynkligt som hon räcker pappa. Det är antingen ett brev eller pengar och min mammas röst säger att jag ska titta bort så jag gör som hon säger. Småbarnen hoppar och plaskar och vinkar till mig men jag vinkar inte tillbaka. Jag tycker inte om den här platsen som luktar så illa och de här människorna som är så smutsiga och oförskämda. "Fan också!" En kvinna plockar upp sina saker som ramlat på marken. Det ser roligt ut för hon håller fortfarande kvar i påsen som har gått sönder på undersidan och hon fortsätter att tappa sina kläder och en mobil-laddare som som tur är landar på kläderna istället för på den geggiga marken. Hon har så bråttom och det är så länge sedan jag såg någon ha bråttom att jag inte kan sluta stirra på henne. Hon är inte lika smutsig som de andra och jag undrar vad hon gör här. "Vart ska du?" frågar jag henne och blir så rädd för jag hade inte tänkt ställa frågan högt. "Det går en båt ikväll", säger hon utan att titta på mig innan hon tar av sig ryggsäcken och tar ut en ny påse från ett av facken. När vi kommer hem öppnar pappa kassaskåpet och tar ut all pengar vi har där. "Var är farmor?" frågar jag. Ur sin ficka tar han upp sedlar som måste vara vad den där kvinnan räckte honom tidigare. Kanske är det pengar som hon är skyldig honom. "Var är farmor?" "Men fan vad du tjatar! Hur ska jag veta? Jag har ju varit med dig hela jävla dagen." Maryam står i dörren till deras rum och räcker ut tungan mot mig innan hennes morbror drar in henne och stänger dörren. Hennes blick är genomstungen av äckel innan dörren smälls igen. Jag går upp till badrummet och knackar på men far-mor är inte där. Inte heller i köket. Eller i trädgården. Den där killen som nästan aldrig är hemma och som bor ensam i husets minsta rum bredvid köket sitter och röker i sitt fönster och lyssnar på musik i sin Iphone. "Vill du ha?" "Jag? Jag är faktiskt ett barn. Jag röker inte. Varför frågar du jämt?" "För man vet aldrig när nån kan behöva röka lite." "Har du sett min farmor?" "Jag vaknade för ..." Han tittar ner i sin Iphone, "två minuter och tretton, nej, fjorton sekunder sen. Femton." "Men vad betyder det?" "Det betyder att jag inte har sett henne, Einstein." Och så tittar han på mig så där som farmor tittar på mig när hon tycker att jag borde veta bättre än att fråga. I vårt rum borstar pappa bort något från min rygg-säck innan han ger mig den och börjar packa sin egen. Jag öppnar kassaskåpet och sträcker in handen så längt jag kan tills jag når kuvertet med fransen från mammas sjal. Det lägger jag snabbt in i ryggsäcken innan pappa vänder sig om. Det enda som är kvar i kassaskåpet är ett armband och farmors husnycklar. Jag tar ut den blommiga tygpåsen, tar lika snabbt ut kuvertet ur ryggsäcken igen och lägger det i tygpåsen. Pappa har fortfarande ryggen mot mig när jag trycker ner tygpåsen i ryggsä