Abrahamitiska religioner PDF

## Abrahamitiska Religioner ### Abrahamitiska religioner Judendomen, kristendomen och islam är tre syskonreligioner som har mycket gemensamt. Alla tre har sitt ursprung i Mellanöstern och betraktar Jerusalem som en helig stad. I alla tre finns också berättelser om stamfadern Abraham. Det är därf...

## Abrahamitiska Religioner ### Abrahamitiska religioner Judendomen, kristendomen och islam är tre syskonreligioner som har mycket gemensamt. Alla tre har sitt ursprung i Mellanöstern och betraktar Jerusalem som en helig stad. I alla tre finns också berättelser om stamfadern Abraham. Det är därför de ofta kallas de abrahamitiska religionerna. Alla tre är monoteistiska religioner: man tror på en enda gud. Många skulle nog säga att judar, kristna och muslimer tror på samma gud, Gud med stort G. Alla tre religionerna har också heliga texter som betyder mycket för de troende. Inom islam brukar man därför kalla judar, kristna och muslimer för bokens folk. Men allt är förstås inte likadant. Det finns viktiga skillnader, inte bara mellan de abrahamitiska religionerna utan också inom varje religion. Olika riktningar har delvis olika åsikter om vad det innebär att vara jude, kristen eller muslim. ### En gemensam gudsbild Judar, kristna och muslimer har till stor del en gemensam gudsbild, alltså gemensamma tankar om hurdan Gud är. Det gör att det också finns många likheter i deras tankar kring människan, världen och frågor om rätt och fel. ### Gud är en Det finns bara en enda Gud. Det är judar, kristna och muslimer överens om. Men för kristna betyder det inte riktigt samma sak som för judar och muslimer. Inom kristendomen talar man om treenigheten, att Gud visserligen är en enda men också en evig gemenskap av Fader, Son och Ande. När Jesus beskrivs som Guds Son ska det enligt * Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en ... * Vi tror på en enda Gud ... * Det finns ingen Gud utom Gud ... * Inledningsorden till trosbekännelser från judendom, kristendom och islam: alla tre börjar med att beskriva att det bara finns en enda Gud. Kristna alltså inte förstås som att han är ytterligare en gudomlighet, utan en del av den ende Guden. Också i islam är Jesus en viktig profet, ett sändebud från Gud, men han är absolut inte en del av det gudomliga. Enligt judar och muslimer gör den kristna läran om Jesus som Guds son att man sätter någon vid Guds sida. Då finns det ju flera gudar, och man gör avsteg från monoteismen. Kristna håller inte med om detta, utan hävdar att kristendomen, treenighetsläran till trots, är en monoteistisk religion. ### Gud är alltings ursprung Judendom, kristendom och islam har alla en tydlig uppfattning om att den ende Guden har skapat världen, människan och tiden. Gud är alltings ursprung. Det är också Gud som kommer att avsluta allt. Ibland beskrivs detta som en "linjär tidsuppfattning”. Människans liv har en början och en slut, födelse och död, och det gäller också för hela den skapade världen, för kosmos som helhet. Gud själv har ingen början och inget slut, utan står "över" och "bortom" det skapade. ### Skapelseberättelserna I de abrahamitiska religionernas heliga texter finns skapelseberättelser som talar om Gud och den värld som blir till genom gudomlig vilja. Judendom och kristendom har samma berättelser, som återfinns i den första Moseboken, islam har en annan. Mycket i berättelserna är likartat, även om det också finns skillnader. De viktigaste skiljelinjerna finns dock inte mellan de olika berättelserna utan mellan olika sätt att tolka dem. Vissa menar att skapelseberättelserna beskriver exakt hur allt gick till när Gud skapade världen. Dessa kallas ofta kreationister. Andra ser skapelseberättelserna som symboliska berättelser, som inte har till syfte att beskriva hur världen skapades utan varför den blev till. Berättelserna är fortfarande väsentliga, som uttryck för vem Gud är och vad Gud vill, men de ska inte läsas som bokstavliga beskrivningar av ett händelseförlopp. Skillnaderna i synen på Gud och världens skapelse finns alltså inte i första hand mellan de tre religionerna. De finns snarare mellan olika grupper inom varje religion, som tolkar berättelserna på olika sätt. ### Gud är god och kärleksfull Gud är skapare, Gud är allsmäktig, det vill säga har makt över allting, Gud är god – men framför allt är Gud förlåtande och kärleksfull. Det syns i själva skapelsen, säger de tre religionerna, och ännu mer i Guds fortsatta omsorg om människan. Visst ställer människan till med allt möjligt elände. Gång på gång väljer hon fel, skadar andra och sig själv. Men Gud är ständigt beredd att förlåta och ge henne en ny chans. I islam säger man därför ofta att Gud är "den barmhärtige förbarmaren". Barmhärtighet är ett ord som betyder ungefär ömsint, skonsam och förlåtande Kärlek, förlåtelse, ömhet och omsorg är ord som hör ihop med Gud. Alla tre religionerna liknar Gud vid den bästa av föräldrar, en som stöttar, hjälper, beskyddar, befriar och villkorslöst älskar sina barn. ### Gud och det onda i världen Gud är god och skapade världen god. Det är judar, kristna och muslimer överens om. Men om Gud är god och skapade världen god, varifrån kommer då allt ont? Varför tillåter Gud att människor drabbas av sjukdomar, naturkatastrofer och annat lidande? Dessa frågor diskuteras ofta i de tre religionerna, och kallas med ett sammanfattande ord teodicéproblemet. Kristna och muslimer brukar se det onda som en egen makt i tillvaron, men en makt som är mycket svagare än Gud, och som kommer att få sitt straff vid tidens slut på Domens dag. Judar brukar i stället beskriva det onda som en brist, något som saknas. Det onda är inte något i sig. Det onda är frånvaron av det goda, frånvaron av Gud. Alla tre religionerna skiljer på det moraliskt onda och det naturligt onda. Det moraliskt onda har sitt ursprung i människans valmöjligheter. Människan är fri att välja hur hon vill leva och kan välja mellan att göra gott eller ont. När människor väljer att leva på ett sätt som förstör och bryter ner skapas sådant som kan beskrivas som ont. Det är människan som är upphovet till det onda. Det naturligt onda orsakas inte av människan själv. Naturkatastrofer eller sjukdomar behöver inte bero på mänskligt agerande. Det finns alltså ont som inte beror på människors val, som drabbar människor helt oförskyllt. ### Gud är större! Den ende Guden som är alltings ursprung är något helt annat än sin skapelse, det är de abrahamitiska religionerna överens om. Mänskliga ord räcker inte till för att beskriva Gud. I islam säger man på arabiska Allahu Akhbar, "Gud är större". Att Gud är större betyder att människan aldrig riktigt kan förstå eller förklara Gud. Gud är helig. Helig betyder avskild, upphöjd, och det handlar också om någon eller något man känner djup vördnad inför. Gud är avskild från människan i det att människan som en del av skapelsen är något "helt annat" än Gud. Samtidigt uttrycker de abrahamitiska religionerna att Gud är mycket nära människan. I Koranen, islams heliga skrift uttrycks detta till exempel genom en beskrivning av att Gud är närmare människan än hennes egen kroppspulsåder. När människan söker sig till Gud söker hon sig alltså både till en verklighet som är obeskrivligt annorlunda och "bortom" det mänskliga, och samtidigt till något som är mycket nära. Det finns religiösa traditioner inom de abrahamitiska religionerna som tillspetsat uttrycker människans försök att förstå och förklara Gud med orden "allt vi säger om Gud är lögn". Det blir fel om man försöker förklara det oförklarliga, menar de. Ändå finns naturligtvis orden och berättelserna, bildspråket och liknelserna. Orden visar i alla fall i en riktning: Gud är "nånting åt det här hållet". Men det är viktigt att förstå att det som uttrycks bara blir bildspråk och liknelser. Man kan inte uttrycka vad Gud verkligen är. Det betyder också att de olika beskrivningar av Gud som närmar sig könsbestämning, som Fader eller Moder, som han eller hon, i grunden leder tanken fel. Gud står över det könsbestämda och alla genusordningar. Samtidigt har ord och begrepp som förknippats med män och manlighet använts i mycket större utsträckning för att beskriva Gud än ord och begrepp som förknippats med kvinnlighet. Kritiska teologer inom såväl judendom, kristendom som islam har menat att detta språkbruk snarare är uttryck för de patriarkala strukturer som religionerna vuxit fram inom än för hur Gud verkligen "är", och i alla de tre religionerna diskuteras och debatteras frågor om hur manligt, kvinnligt och mänskligt hör ihop med och påverkar förståelsen av vem Gud är. ### Liv efter döden Människan föds, lever och dör. Men döden är inte slutgiltig, säger de abrahamitiska religionerna. Det finns en fortsättning, även om de tre religionerna intresserar sig olika mycket för denna fortsättning. I judendomen koncentrerar man sig på nuet. Det finns inte mycket sagt eller skrivet om livet efter detta. I kristendom och islam finns mer uttalade tankar om vad som händer efter döden. Gud kommer att avsluta tiden, och ställa varje människa till svars för hur hon använt sitt liv. Det onda kommer att straffas och utplånas. Målet för alla människor är att sedan få leva ett evigt liv, tillsammans med Gud, i en tillvaro helt utan brister och ondska. ### Världen När Gud skapade människan fick hon uppdraget att ta ansvar för den skapade världen, djur och natur. Det är judar, kristna och muslimer överens om. Människan är skapelsens höjdpunkt och Guds medarbetare. I islam talar man om människan som ställföreträdare. Hon ska handla i stället för Gud, på Guds uppdrag. I judendom och kristendom kallas människan förvaltare. Hon ska förvalta skapelsen för Guds räkning, ta hand om den. Grundtanken är densamma. Människan har fått i uppdrag att på bästa sätt sköta och utveckla den värld som Gud har skapat. Hon har rätt att använda naturen för sina egna behov, men måste också skydda och vårda den. För en del judar och kristna innebär denna syn på skapelsen främst att djur och natur har ett nyttovärde, som människan med sin särställning kan bruka på bästa sätt. Andra hävdar att allt levande, som skapats av Gud, har ett egenvärde, och att människans särställning främst består i att kunna ta ansvar för att skydda och vårda skapelsen. ### Rätt och fel Judendom, kristendom och islam har tydliga etiska principer, och flera av de grundläggande principerna delar de med varandra. När det gäller centraletiken, det som är allra viktigast och mest centralt när det gäller hur människan ska handla i förhållande till sig själv och andra, har de en i de allra flesta delar gemensam syn. Liksom de flesta andra religioner och livsåskådningar kan det centrala i etiken sammanfattas i ömsesidighetens princip: handla mot andra som du själv vill bli behandlad. Här finns också en gemensam tanke om att människan har ansvar för djur och natur, både för att förvalta skapelsens rikedomar så att de bär frukt och för att se till att alla människor får del av det goda. När det gäller signaletiken, de markörer som syftar till att stärka den kollektiva identiteten i den egna gruppen och avskilja den från andra grupper, finns det en hel del likheter. Judar och muslimer delar en del matregler, till exempel den om att inte äta fläskkött. Klädregler om att kvinnor ska bära slöja i islam, peruk i judendom eller huvudduk i ortodox kristendom handlar alla om att dölja det egna håret, och har alltså mer gemensamt än man kanske först tror. Men signaletiken är till för att hålla isär, för att visa på det speciella. Särskilt när den egna identiteten känns hotad eller ifrågasatt kan signaletiken bli extra betydelsefull inom en grupp. Det måste man väga in när man resonerar om likheter och skillnader mellan olika religioner. Dessutom måste man alltid komma ihåg att det i varje religion finns olika riktningar, som kan tolka etiska regler på olika sätt. * Ingen är rätttrogen förrän han älskar sin broder som sig själv. * Det som är dig själv förhatligt, ska du inte göra mot din nästa. Detta är hela Torahn. Det övriga är förklaringar. Gå och Läs! * Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem. ### Gud uppenbarar sig Utifrån tanken att Gud är något som är bortom det mänskligt begripliga uppstår förstås frågan hur det alls är möjligt att veta något om Gud. Ja, om inte Gud själv hade ingripit, säger de abrahamitiska religionerna, så skulle vi inte kunna säga särskilt mycket om Gud. Vi skulle av skapelsen kunna förstå att Skaparen är fantastisk. Men inte mycket mer. Men det människan inte kan, det kan Gud. Gud har själv valt att uppenbara sig, alltså att förmedla kunskap om sig själv till människan. Människan kan därför veta något om vem Gud är, vad Gud vill och vad detta innebär för mänskligheten. Att Gud har uppenbarat sig för männisligheten är de abrahamitiska religionerna helt eniga om. Men hur Gud har uppenbarat sig, hur Guds tilltal till människan ser ut – det har de tre syskonrreligionerna olika uppfattningar om. Och det gör i sin tur att det också finns andra viktiga skillnader mellan de tre religionerna. De följande kapitlen behandlar judendom, kristendom och islam var för sig. Kapitlen börjar alla med frågan: Hur vet vi något om Gud? Svaren kommer att göra det lättare att få grepp om skillnaderna mellan religionerna. Men det är också viktigt att se skillnaderna inom varje religion, skillnaderna mellan olika riktningar och grupper. Ibland har en grupp inom en religion mer gemensamt med en grupp i en annan religion än med andra grupper i den egna religionen. Likt och olikt skär på olika sätt genom och mellan judendom, kristendom och islam.