En fängslande vetenskap? PDF

En fängslande vetenskap? En fängslande vetenskap? Kriminologi i Sverige 1885–1965 Anders Pedersson Avhandlingar framlagda vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet, nr 51 ISBN: 978-91-88348-86-9 Anders Pedersson En fängslande vetenskap?: Kriminologi i Sverige 1885–1965 Serie: Avhandlingar framlagda vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet, nr 51 © Anders Pedersson, 2017 ISBN 978-91-88348-86-9 Grafisk design & sättning: Thomas Ekholm Omslagsfoto: Gustaf Wernersson Cronquist (1878–1967), Stockholms stadsmuseum Tryck: Reprocentralen Lorensberg, Göteborgs Universitet Distribution: Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion Box 200 405 30 Göteborg Sverige iv ABSTRACT Pedersson, A. 2017: En fängslande vetenskap?: Kriminologi i Sverige, 1885–1965 (A Captivating Science?: Criminology in Sweden, 1885–1965 ). Written in Swedish with an English summary The purpose of this dissertation is to write a history of criminology in Sweden 1885– 1965. It is an investigation of how criminology was established as a science – as an acknowledged field of scientific knowledge – not as a broader discursive formation. The aim is to put criminological theories and practices in relation to political movements, media, the state and its institutions, such as the prison, the asylum and the university, and through that analyze Swedish criminology from the point of view of history of science. I mobilize the theoretical concepts of “hybrid management” and “boundary movement” to investigate how the borders between science and politics were negoti- ated and upheld. The study is divided into three parts which relate to each other both chronological and thematically. I argue that criminological theories and practices were established by being connected to different actors, different modes of thinking and different types of political aims. By analyzing criminology as a public science as well as tool for political administration and reform and as an academic discipline, I investigate not only the criminological text and ideas but also the infrastructure and political and cultural context of the science of crime. For this purpose I utilize diverse source material, including, but not limited to, popular scientific texts, state committee reports, the daily press and documents from a range of archives. I argue that criminology as a historical phenomenon is best under- stood as a social science which tries to mobilize a scientific way of thinking, talking and acting with the purpose of changing society in one way or another. Rather than focusing on which different criminological perspectives dominated at different times I focus on continuity and investigate criminology in Sweden as a project in which crim- inologists and their allies tried to achieve their goals of 1) production of knowledge, 2) securing the conditions for production of knowledge and 3) implementation of that knowledge in social and penal political reform. The dissertation shows that the political dimension of criminology should be described as shifting and multifaceted. Criminology did not represent repression or emancipa- tion. Rather, as a science of the welfare state it was mobilized for both purposes and it needs to be understood in a complex process of conflicting interests. I conclude that a fundamental aspect of the establishing of criminology as a science in Sweden 1885– 1965 was its proponents’ ability to balance between scientific and political interests in their endeavor to produce criminological knowledge and promote a criminological rationality. Keywords: crime, criminals, criminology, hybrid management, history, history of so- cial science, psychiatry, sociology, the social question, Sweden in the 20th century, welfare state En fängslande vetenskap? Författarens tack Mitt första och största tack går till det idéhistoriska doktorandkollektivet på Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet. Ett särskilt tack till Karolina Enquist Källgren och Hjalmar Falk som redan var doktorander när jag började och som vänligt invigde mig i både en intellektuell och en kamratlig gemenskap. Jag vill också ge ett stort tack till Anton Jansson, som började forskarutbildningen samtidigt som mig och som varit min närmaste kumpan på denna resa. Med Anton har jag kunnat diskuterar både de små och stora frågorna rörande såväl doktorerandet som de idéhistoriska mysterierna i vidare mening, och jag har svårt att föreställa mig hur dessa år skulle sett ut utan honom. Ett tack går också till Britas Benjamin Eriksson, som tillsammans med just Anton, deltog som institutionsopponent vid mitt slutseminarium. Ett mycket stort tack går också till mina handledare, professor Henrik Björck och docent Johan Kärnfelt. Henrik har outtröttligt under hela forskarutbild- ningen uppmuntrat mig och hjälpt mig finna mina egna vägar, även om han inte heller varit främmande för att påpeka att vissa riktningar är lämpligare än andra. Johan har med skarp blick noterat svagheter och otydliga resonemang i mina texter och alltid varit beredd att ställa mig mot väggen för att jag inte ska komma undan med slarvigt tänkta tankar. Både Henrik och Johan har format mig som forskare, men också som skribent, och deras tuktande av min sliriga prosa betraktar jag som en gåva. Jag har haft glädjen att spendera min forskarutbildning på en vänlig och välfungerande institution. Det idéhistoriska kollegiet har generöst delat med sig av tid och tankar, men också ansträngt sig för att skapa en miljö där doktorander känner sig välkomna och bekväma. Den forskare vid institutionen jag vill rikta ett särskilt tack till är professor Christine Quarfood som verkade som slutgranskare av mitt avhandlingsmanus, och därvidlag gav mig mycket viktiga kommentarer som fick mig att verkligen artikulera vad jag egentligen gör i denna avhandling. Jag vill också ge ett stort tack till den administrativa personalen på institutionen som skapar de praktiska förutsättningarna för doktorerande och forskande i allmänhet. Ett tack även till Johan Gardfors, min ständige rumskamrat under mer än sex år, som jag har kunnat dela doktorandvardagens glädjeämnen och bekymmer med. Det är många människor i forskarvärlden även utanför Göteborgs universitet som ska känna sig delaktiga i mitt arbete. Ett stort tack till min slutseminarie- opponent, professor Anna Larsson, Umeå universitet, vars kommentarer var ovärderliga och hjälpte mig att styra upp min framställning som på många sätt saknade styrsel. Ett särskilt tack vill jag rikta till idéhistorikerna vid Uppsala vii universitet och Lunds universitet som varit vänliga nog att låta mig besöka deras seminarium för att presentera mitt avhandlingsarbete. Jag vill även nämna de kriminologer som intresserat sig för och stöttat mitt arbete. Ett stort tack därför till docent Robert Andersson, Linnéuniversitet, för att han en gång i forntiden fick upp mina ögon för kriminologins historia. Ett tack också till professor emeritus Henrik Tham som vid mitt besök vid Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet vänligt och engagerat svarade på mina frågor om kriminologins dåtid, nutid och framtid. Ett stort tack går givetvis även till all den arkiv- och bibliotekspersonal, särskilt den i läsesalsexpeditionen på Humanistiska biblioteket vid Göteborgs universitet, som hjälpt mig i mitt arbete, samt till Adlerbertska Stipendiestiftel- sen, Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, Stiftelsen Henrik Ahrenbergs studiefond, Stiftelsen Paul och Marie Berghaus donationsfond och Stiftelsen Stipendiefonden Viktor Rydbergs minne, som hjälpt till att finansiera arbetet med och kring avhandlingen. Tack också till Alan Crozier för granskning av engelskan i Abstract och Summary och till Thomas Ekholm för arbetet med utformning och sättning av boken. Det finns också en krets människor utanför universitet, arkiv och bibliotek som jag är tack skyldig. Ett varmt tack till all den släkt och de vänner som, med varierande intresse för mitt forskningsområde, bidrar både till vardag och till fest. Ett alldeles särskilt tack vill jag ge till Malin Stääf vars stöd varit en viktig orsak till att detta arbete blev av och nu är klart. Malin har alltid trott på mig och min förmåga, och för detta är jag henne väldigt tacksam. Och slutligen. Mitt varmaste tack till mina barn, Elis och Eyvind, som inte fanns när mitt skrivande började och nu är det viktigaste i min värld. Elis, nu är boken färdig! viii En fängslande vetenskap? Innehållsförteckning Inledning 1 Historisk forskning om kriminologi 3 Syfte, frågor, material och avgränsning 8 Gränser, hybrider och kunskap 11 Narrativ, perspektiv och disposition 16 Bakgrund 22 Del I Den brännande frågan om brott och straff 31 Kapitel 1 En ny vetenskap 37 Internationella kongresser i nationell press 37 Kriminologins offentliga uttryck 42 Vetenskap mot vetenskap 45 Nya tider, nya straffrättsteoretiker 49 Läkarvetenskapens utmaning 53 Andra kunskapsregimer 58 Diskussion 61 Kapitel 2 Vetenskap och social reform 67 Kriminologins banérförare 68 Brottslighet, kunskap och medborgare 73 Motstånd mot ”den nationella prygelstaten” 78 En kriminologi utan kriminologer? 81 Den förste och den störste 84 Professor Thyréns principer 88 Den kriminalpolitiska reformrörelsens konsolidering 91 Diskussion 96 Kapitel 3 Kunskapen, rörelsen och statsmakten 101 Tysk kriminalpsykologi på svenska 102 Ett gränssnitt mellan rörelse och stat 108 Farlighet och förbrytarnas typologi 112 Kriminalpedagogiken 118 Världskrig och kristid 123 Diskussion 125 ix Del II Ett rationellt bekämpande av brottsligheten 129 Kapitel 4 Efter världskrig och rösträtt 137 Utredning och expertis 138 Ett ”socialbiologiskt släkte” 143 Det möjligas konst 147 Rasbiologin 152 Diskussion 156 Kapitel 5 Folkhemsk administration 159 Manifesten 161 Statsrådet Schlyters första stora kommitté 166 Disciplinering, skydd och arbetsfostran 172 Diskussion 176 Kapitel 6 I Strafflagberedningens tid 181 Utredningarnas terräng 182 En ny generation 187 Individualpreventionens primat 195 Allmänpreventiv moteld 197 Diskussion 202 Kapitel 7 Efter krig och strid 205 Dit Gunnars tanke till slut hade nått 207 Från en biologisk till en sociologisk kategori 210 Kriminalstatistik för kriminologins bästa 211 Psykopaterna 216 Ungdomsbrottslighetens bekämpare 220 Diskussion 225 Del III En vetenskapens ”clearingcentral” 231 Kapitel 8 Inbrytningar 237 Kriminologiska institutet 238 The world’s most famous Swedish criminologist 244 Sociologisk kriminologi 250 Att artikulera en vetenskap 254 Utbildning i en ”juridisk hjälpvetenskap” 257 Diskussion 262 Kapitel 9 Akademisk konsolidering 267 Kriminologisk handbok 269 x En fängslande vetenskap? Kampen om en professur 272 Ungdomar, bilstölder och svåra klientel 277 En fråga för statsministern 280 Den norske docenten 283 Gradualavhandling i kriminologi 289 Det tidiga 1960-talets kriminologi 291 En professur blir till 292 Tillsättningen 295 Epilog 298 * Avslutning 301 Kriminologins plats, legitimering och konsolidering 302 Välfärden, vida världen och vetenskapen om samhället 305 Vetenskapens politiska rörelse 311 Idéernas kraft, idéernas plats 313 En berättelse med en början och ett slut 314 Svensk kriminologi 1885–1965 – ett kriminologiskt projekt? 316 Summary 321 Källor och litteratur 327 Personregister 371 xi Inledning Juridiska fakulteten vid Stockholms högskola firade 1957 sitt femtioårsjubileum. Professorn i straffrätt, Ivar Agge, skrev i samband med detta en modern historik över sitt ämnes utveckling i Sverige. Skildringen fick titeln ”Från straffrätt till kriminalvetenskap” och i den beskrev Agge hur empiriska undersökningar av brottsligheten – samhällsvetenskapliga såväl som medicinska – under 1900-talets gång kommit att få en allt större betydelse för straffrättsteoretikern. Detta så till den grad att de kluster av jurisprudens, kriminalpolitik och olika empiriska vetenskaper som ägnade brottsligheten sitt intresse borde samlas under begreppet kriminalvetenskap.1 För Agge var historien om kriminologin – vetenskapen om brottslighet – en historia om en kamp för en bättre straffrätt. Kriminologin och den moderna straffrättsteorin, som Agge själv ansåg sig representera, skrevs in i en lång tradition där man steg upp från mörkret till ljuset. Det var i själva verket upplysningens idéer som i en modern form kommit att utöva sitt inflytande på den svenska straffrätten under 1900-talet, menade professorn. Ledorden var effektivitet, humanitet och rättssäkerhet. Vetenskapliga fakta, snarare än filosofiska och moraliska dogmer, skulle bestämma åtgärderna i bekämpandet av brottsligheten. När Agge blickade tillbaka kunde han från sin position se den idéstrid i vilken de empiriska vetenskaperna till slut kopplats ihop med den normativa straffrätts- vetenskapen. I intellektuell och teoretisk mening hade det varit ett segertåg. Men Agge såg också alla bittra politiska förluster. Han såg hur de kunskapsmässiga landvinningarna inte omsatts i den politiska praktik de förtjänade, och inte minst såg han ett samhälle som inte förstod att uppskatta kriminologin. Alldeles för lite ekonomiskt och institutionellt stöd hade givits för att vetenskapens löften skulle kunna infrias. I det läge svensk rättskipning och kriminalvård befann sig borde detta inte bara väcka förvåning, det borde också väcka oro, menade Agge. Men man kunde skönja ett ljus i tunneln. Den nya tiden, det moderna Sverige, bar med sig löften om bättre dagar: 1 Agge 1957a. Texten publicerades som ett kapitel i Juridiska fakultetens minnesskrift. 1 Inledning Under de senaste åren har emellertid ett ökat intresse och en vidgad för- ståelse för vetenskapens betydelse för samhällets kamp mot brottsligheten gjort sig gällande. Det är att hoppas att denna förändrade inställning hos det allmännas representanter och den offentliga opinionen skall leda till snara praktiska åtgärder för främjandet av forskning och utbildning inom kriminologien och övriga grenar av kriminalvetenskapen.2 Vid slutet av 1950-talet och under välfärdsstatens glansdagar såg ändå professor Agge med tillförsikt på framtiden. Några år senare, 1965, tillsattes den första professuren i kriminologi och därmed konsoliderades kriminologi som en aka- demisk vetenskap i Sverige. Agge påpekade att kriminologins historia i landet sträckte sig åtminstone ett halvsekel tillbaka. Det finns fog att instämma i det påståendet och konstatera att kriminologi etablerades i Sverige decennierna kring sekelskiftet 1900. Vi kan se detta på en språklig nivå. I den första upplagan av det välkända svenska uppslagsverket Nordisk familjebok, från 1885, var de enda orden med ledet kri- minal- Kriminallagstiftning, Kriminalrätt, Kriminalstatistik och Kriminalstraff. Redan i denna upplagas supplement från åren 1896 och 1899 hade det skett en förändring. Termen Kriminalantropologi var tillagd och avsåg ”vetenskaplig undersökning af förbrytares kroppsliga och andliga egendomligheter samt upp- visandet af sambandet mellan dessa och förbrytelsen”.3 I den andra upplagan av uppslagsverket, ”Uggleupplagan”, där sektionen för K publicerades 1911, hade det skett en påtaglig tillväxt av orden som berörde brott och vetenskap. Nu fanns förutom personporträtt av ett antal internationellt erkända kriminologer också ett antal ord som vidgade det kriminologiska området: Kriminalantropologi, Kriminalitet, Kriminalist, Kriminalkemi, Kriminalpatient, Kriminalpolitik, Kri- minalpsykologi, Kriminalsociologi, Kriminalstatistik, Kriminell och Kriminologi.4 Det är således tydligt att något skedde med uppfattningen om relationen mellan brottslighet och vetenskap i Sverige vid denna tid. Jag visar här ovan på en början och ett slut. Åren runt 1885 började tanken om en brottslighetens vetenskap florera i Sverige och ungefär åttio år senare in- stiftades den första professorsstolen i ämnet vid en av rikets högre läroanstalter. Hur upprättades ett svenskt kriminologiskt kunskapsfält vid 1800-talets slut och vad var kriminologi i Sverige innan 1965 när disciplinen gavs akademisk legitimitet? Det är den fråga som utgör ingång till föreliggande undersökning, vars ambition därmed inledningsvis kan sägas vara att skriva kriminologins vetenskapshistoria i Sverige. Kriminologin undersöks i detta arbete således inte 2 Agge 1957a, s. 44. 3 Nordisk familjebok, 1875–1899, Supplement, uppslagsord: Antropologi. 4 Nordisk familjebok, 1904–1926. 2 En fängslande vetenskap? bara som diskurs utan som en vetenskap i en samhällelig kontext i anslutning till media, statsmakt och olika statliga institutioner likt fängelset, sinnessjukhuset, universitet och olika myndigheter. Jag gör något annat än det Ivar Agge gjorde 1957, då han skrev om straffrättens beroende av de empiriska vetenskaperna och vetenskapens successiva framsteg. Jag breddar, fördjupar och problematiserar ett sådant perspektiv. Historisk forskning om kriminologi Inom den kriminologiska historieskrivningen finns två huvudsakliga sätt att närma sig kriminologin på: som en diskurs, eller som en vetenskap. I den förra ställs den vidare samhälleliga kunskapsproduktionen i centrum. Kriminologi i den meningen är alla de praktiker som skapar föreställningar och sanningar om brottslingen och brottsligheten. En viktig inspiratör för denna typ av his- torieskrivning är onekligen Michel Foucault. Foucault har bidragit med ett par nyckeltexter för kriminologins historieskrivning, det gäller inte minst Över- vakning och straff, men också en rad kortare texter.5 I sina texter har han pekat på fundamentala aspekter av kriminologi, som institutionernas – fängelsernas och sinnessjukhusens – roll i produktionen av vetande om brottslingen och om kriminologins betydelse för uppkomsten av ”den farlige individen”. Stora delar av Foucaults övriga produktion har också, såväl direkt som indirekt, kommit att spela en roll för kriminologins historieskrivning.6 Bland dem som i Foucaults efterföljd vill rikta uppmärksamheten mot kunskapen om brottsligheten i ett bredare perspektiv mobiliseras begrepp som diskursiv praktik och diskursiv for- mation för att undersöka kriminologin i historien. Snarare än att fokusera på just vetenskapliga utsagor om brottsligheten riktas då intresset mot alla de blickar, tekniker och kunskapsproducerande praktiker som aktörer från en lång rad pro- fessioner och delar av samhället begagnar sig av för att kunna säga ”sanningen” om förbrytaren. Ett sådant perspektiv ger möjlighet att se hur brottsproblemet artikulerades i all sin bredd från och med slutet av 1700-talet, såväl intellektuellt som politiskt och institutionellt.7 5 Foucault 1978; 1980 och 2001. 6 Det gäller inte minst Foucaults föreläsningar vid Collège de France som redigerats och getts ut det senaste decenniet, t.ex. ”Samhället måste försvaras” (Foucault 2008); Säkerhet, territorium, befolkning (Foucault 2010) och Biopolitikens födelse (Foucault 2013). 7 Om kriminologi betraktat som en diskursiv formation och en diskursiv praktik se Becker & Wetzell 2006a, s. 2ff. För Foucaults diskussion om diskursiva formationer se Foucault 2002, s. 47ff. Marc Renneville har sammanfattat grundsynen hos delar av representanterna för denna strömning: ”My problem here is not to establish when and where and according to which epistemological or institutional criteria criminology arose as a science, but when and within what context the ’cri- minological question’ became […] a subject that was ’good to think about’ for both the ’natural sciences’ and the ’human sciences’.” (Renneville 2006, s. 28). 3 Inledning Men det finns också ett värde i att fokusera sin undersökning. Det andra sättet att betrakta kriminologin på historiskt, vilket jag ansluter mig till i denna undersökning, angriper kriminologi som just en vetenskap. Historikern Richard Wetzell talar i det sammanhanget om kriminologi som ”ett erkänt vetenskapligt fält”.8 Detta innebär en etablerad kunskapsformation med centrala problem, nyckelbegrepp, auktoritativa publiceringskanaler, centrala aktörer och anspråk på vetenskapligt sanningssägande. I detta sammanhang tar man fasta på förut- sättningarna och konsekvenserna av just en kriminologisk vetenskap, som förstås så och framställs så. Detta ger möjlighet att sätta vetenskapens roll i de moderna samhällena i perspektiv.9 Objektet för min undersökning är i grunden således en samling teorier och praktiker som – trots inbördes konflikter och motsättningar – i bred mening kan sägas utgöra delar av samma vetenskapliga verksamhet. Denna kriminologiska vetenskap är placerad i tid och rum och är beroende av sina sociala, politiska och kulturella sammanhang. Den går således inte att helt frikoppla från den långa rad diskursiva praktiker som på många sätt producerar förbrytaren och brotts- ligheten, men kriminologin bör ändå förstås som ett, om än löst sammanhållet, vetenskapligt fält.10 När kriminologi betraktas utifrån det snävare perspektivet – som en vetenskap, snarare än som en allmän diskurs – börjar dess historia i det historiska rum i vilket den italienske läkaren Cesare Lombrosos L’uomo delinquente skrevs, lästes och debatterades under 1800-talets sista decennier. Det är denna förståelse av 8 Wetzell använder på engelska termen ”a recognized scientific field” (Wetzell 2000, s. 17). Ett annat exempel på en undersökning i vilken kriminologi betraktas ur detta snävare perspektiv är Garland 2002. Både Wetzell och Garland sluter sig till dem som ser Lombroso som startpunkten för en kriminologisk vetenskap. Även om en annan framstående uttolkare av kriminologins historia, Nicole Rafter, på många sätt skulle instämma med en sådan Renneville och mena att kriminologins historia måste inkludera vetenskapliga undersökningar före Lombroso, understryker också hon att med Lombroso och rörelsen kring honom skedde någonting omvälvande under 1880-talet, vilket på många sätt kom att påverka kriminologin därifrån och framåt (Rafter 2008, s. 10ff; 84ff och 2009a). ”While there had been criminology (scientific research on crime and criminals), now there was ’criminology’, a way of thinking about the research as a unified field.” (Rafter 2009a, s. xv). 9 Man kan likt Tom Daems formulera sin ambition att undersöka kriminologin som en vetenskap med hjälp av en fråga: ”So what sets the voice of the criminologist apart from all those other voices on the subject? And why, at a certain point in time, did it become possible and desirable to have a science of crime and its control?” (Daems 2006, s. 115). 10 Jag vill understryka att de två strömningarna inom den historiska forskningen om kriminologi på inget vis befinner sig i motsättning till varandra. Min uppfattning är att båda i mångt och mycket går tillbaka på samma intellektuella tradition och samma historiografiska projekt. Som historikern Lutz Raphael uttrycker det om den samtida historieskrivningen kring samhällsvetenskaperna: ”Nowadays, most of us are convinced constructivists and are mainly inspired by the path-breaking works and suggestive formula of Foucault. As a consequence, there is no need to deconstruct or revise a Whig history of the advancement of the human sciences in Western society.” (Raphael 2012, s. 54). 4 En fängslande vetenskap? kriminologi som placerar starten för min undersökning vid slutet av 1800-talet, samtidigt som den avgränsar tre för mig relevanta forskningsfält. Det första relaterar till kriminologins historieskrivning i Sverige, det andra till ett interna- tionellt kriminologihistoriskt forskningsfält och det tredje till forskning som rör samhällsvetenskapernas historia. Den svenska kriminologins uppkomst och utveckling perioden 1885–1965 har inte blivit föremål för någon omfattande historieskrivning. Några kortare arbeten har riktat intresset mot detta område, främst Robert Anderssons och Roddy Nilssons ”Telling the Truth about Crime: The Past and Present of Swedish Criminology” och Henrik Thams ”Department of Criminology”.11 Den förra studien lägger stort fokus på senare delen av 1900-talet och den senare har sitt fokus på historien om kriminologin vid Stockholms universitet. I alla händelser gör dessa arbetens omfång att saken måste behandlas i all korthet. I gengäld går konturerna av svensk kriminologi att skissera utifrån en rad vetenskapliga arbeten i vilka olika aspekter av denna vetenskap berörs mer eller mindre ut- förligt. I dessa arbeten har kriminologiska teorier och praktiker, vetenskapens relation till kriminalpolitiken, liksom centrala aktörer inom svensk kriminologi behandlats. Här bör som särskilt viktiga nämnas Roger Qvarsells Utan vett och vilja som närmar sig kriminologin främst ur psykiatrins perspektiv, Christian Häthens Straffrättsvetenskap och kriminalpolitik som berör svensk kriminologi i ett rättsvetenskapligt sammanhang, samt en rad verk och artiklar av Roddy Nilsson som bidragit med analyser av svensk kriminologi genom utforskandet av fängelsets historia, och som tillsammans med Robert Andersson skrivit en historik över svensk kriminalpolitik.12 Andra omfattande verk i detta sammanhang är Ann-Christine Petersson Hjelms Fängelset som välfärdsbygge, Jan-Olof Sundells Karl Schlyter: En biografi och Glenn Svedins ”En ohyra på samhällskroppen”, i vilka kriminologin framträder som en av flera aspekter som rör upprättandet av ett modernt Sverige.13 En rad verk har genom att beröra ämnet indirekt också bidragit till kunskapen om svensk kriminologis historia.14 De ovan nämnda verken visar på den tematiska bredd och komplexitet som en historieskrivning om svensk kriminologi har att brottas med. Även om de nämnda 11 Andersson & Nilsson 2015 och Tham 2014. Här bör givetvis inte heller äldre historieskrivningar likt Agge 1957a glömmas bort. Se också t.ex. Strahl 1961. 12 Qvarsell 1993; Häthén 1990; Nilsson, R. 2009; 2012; 2013a; 2013b och Andersson & Nilsson 2009. 13 Petersson Hjelm 2011; Sundell 1998 och Svedin 2015. Här kan också nämnas Garpenhag 2012; Kumlien 1994 och Modéer 1980. 14 Till dessa hör exempelvis de arbeten som behandlat rasbiologins och rashygiens historia i Sverige (Björkman, M. 2011; Broberg 1995; Broberg & Tydén 2005; Runcis 1998 och Tydén 2002). Här kan också nämnas forskning som berört psykopati (Berg, A. 2016); lösdriveri (Edman 2008 och Nilsson R. 2013c); prostitution (Svanström 2006); vanartiga barn (Sandin & Sundkvist 2000); och tvångsvård (Björkman, J. 2001). 5 Inledning arbetena utgör en viktig förutsättning och utgångspunkt för denna undersökning kan ingetdera av dem – oavsett övriga förtjänster – tillskrivas ambitionen att skriva en fördjupad och sammanhållen historik över kriminologi i Sverige. Den här undersökningen är således en komplettering av tidigare forskning, men det är också en problematisering, som syftar till att lyfta fram det kriminologiska fältets bredd och delvis omvärdera relationen mellan den kriminologiska vetenskapen och olika politiska praktiker och problem. Det finns också en internationell forskning som ramar in min undersökning. Från att liksom många andra vetenskapliga discipliner ha dragits med en histo- rieskrivning som kan beskrivas som whig-history, en historia om framsteg och disciplinens successiva mognad, började kriminologi från och med 1960-talet att granskas med en mer kritisk blick. Sedan dess har en rad arbeten som pro- blematiserar kriminologin och dess historia producerats. Sedan millennieskiftet finns ett litet, men produktivt, internationellt forskningsfält på området.15 Ska två särskilda författarskap här lyftas fram är det de som tillhör den amerikanske kriminologen och historikern Nicole Rafter och den brittiske sociologen David Garland, båda har sökt att undersöka kriminologin såväl i nationella som i en internationell kontext. Rafter har i en rad arbeten utforskat och problematiserat kriminologins historia, särskilt intresse har ägnats åt att historisera disciplinens biologiska perspektiv. Till insatserna hör också en ederad, engelsk översättning av vad som kan kallas den moderna kriminologins urskrift, Lombrosos L’uomo delinquente (tillsammans med Mary Gibson), och en kommenterad utgåva med historiska kriminologiska texter.16 Garland har tydligare än någon annan belyst de institutionella och politiska förutsättningarna för kriminologisk kunskapspro- duktion. Han har såväl utvecklat som kritiserat Michel Foucaults inflytelserika idéer om kriminologin och dess roll inom kontroll och maktutövning. Detta har han gjort genom att peka på och analysera Foucaults begränsade perspektiv på kriminologin, vilken för Foucault, enligt Garland, ter sig vara en vetenskap som endast omfattar en psykiatri i straffrättens tjänst.17 Både Garland och Rafter har dessutom fört en rad kritiska diskussioner om kriminologins historieskriv- 15 Till den äldre typen av historieskrivning hör exempelvis Lindesmith & Levin 1937 och Mann- heim 1960. Konsolideringen av ett samtida fält för historiska undersökningar kan representeras av antologin Criminals and their Scientists: The History of Criminology in International Perspective från 2006 i vilken kriminologi undersöktes historiskt från en rad nationella och transnationella utgångspunkter, se Becker & Wetzell 2006b. Ett stort antal nationella kriminologier har undersökts för sig, se exempelvis för Frankrike, Mucchielli 2017; Tyskland, Wetzell 2000 och Italien, Gibson 2002. Den nordiska historieskrivningen innefattar Schaanning 2002 och Dahl 1985, Norge och Borch 2009, Danmark. Tidigare undersökningar av kriminologi i ett internationellt perspektiv är Beirne 1994; Nye 1984; Garland 1985a; 1985b och Leps 1992. Michel Foucaults kritik och undersökningar av disciplinen bör också nämnas här. Se till exempel Foucault 1978; 1980 och 2001. 16 Lombroso 2006; Rafter 1997; 2008; 2009a; 2009b och 2010. 17 Garland 1985a: 1985b; 1992: 1997 och 2002. 6 En fängslande vetenskap? ning och den roll historiska undersökningar av kriminologin kan spela inom den egna disciplinen.18 Deras undersökningar ger ett vidare perspektiv på det omedelbart kriminologiska sammanhanget genom att placera in disciplinen i sociala, kulturella, vetenskapliga och politiska skeenden. En vetenskapshistorisk undersökning av svensk kriminologi med liknande kontextualiserande och problematiserande ambition kan i detta sammanhang sägas bidra till en pågående internationell diskussion och på sikt möjliggöra jämförel- ser och undersökningar av kopplingarna mellan olika nationella kriminologier. Ett tredje forskningsfält, som har en mer indirekt inverkan på min undersök- ning, är det som berör samhällsvetenskapernas historieskrivning i allmänhet och den svenska i synnerhet. Historiska redogörelser om samhällsvetenskapen har förvisso förekommit under lång tid, men det är under senare decennier som en historieskrivning med ambitionen att lyfta blicken från disciplinerna och placera in dessa i sina historiska och kulturella sammanhang verkligen har etablerat sig.19 Detta har bland annat inneburit att samhällsvetenskapen, även i kritiska skild- ringar, tas på allvar såsom vetenskap – i stället för att ses som en direkt funktion av politiken – och har undersökts med verktyg ursprungligen hämtade från det vetenskapshistoriska fältet. Exempel på sådana arbeten i ett svenskt sammanhang är Per Wisselgrens undersökning av tidig svensk sociologi och Anna Larssons undersökning av samma disciplins akademiska institutionalisering.20 Genom att placera en historisk undersökning av kriminologi i tydlig relation till samhällsvetenskapernas historia – i stället för att fokusera på det faktum att medicinska teorier och praktiker under långa perioder dominerat den krimino- logiska vetenskapen – öppnar jag upp för en problematisering av kriminologins många disciplinära perspektiv och i förlängningen därmed också av modernise- ringsprocesser, välfärdsstatens framväxt, och vetenskapens relation till politikens olika dimensioner. Undersökningen sätter således inte bara att svensk kriminologi, utan också svensk samhällsvetenskap, i perspektiv. Det är dessa tre forskningsfält som utgör den fond mot vilken föreliggande undersökning genomförts. Målet har varit att komplettera, problematisera och fördjupa den tidigare forskningen genom en vetenskapshistorisk undersökning av svensk kriminologi. I relation till de tre forskningsfälten framstår det som relevant att undersöka svensk kriminologi över en längre period, relatera detta skeende till en internationell kontext och skriva in kriminologin som en del av den svenska samhällsvetenskapshistorien. Undersökningens syfte kan nu preciseras. 18 Gibson & Rafter 2006; Rafter 2009a; 2009b; 2010; Garland 1992; 2002 och 2011. 19 Se Wisselgren 2015, s. 6ff för en diskussion om utvecklingen av samhällsvetenskapernas histori- eskrivning. 20 Wisselgren 2000 och Larsson, A. 2001. Se också Larsson & Magdalenić 2015. För ett perspektiv från vetenskapsstudier se Kullenberg 2012. Andra exempel på svensk forskning kring samhälls- vetenskapernas historia finns i Eriksson & Qvarsell 2000. 7 Inledning Syfte, frågor, material och avgränsning Syftet med min undersökning är analysera var och hur kriminologi artikulerades och legitimerades som vetenskap i Sverige, från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1960-talet. Processen står i fokus och detta leder till en rad mer precisa frågor. I vilka sammanhang producerades och reproducerades kriminologisk kunskap och uppfattningar om en kriminologisk vetenskap? Vilka var aktörerna? Hur relaterade kriminologins transformationer till samhälleliga strukturer och samhällelig utveckling? Dessa frågor bör göra det klart att jag inte närmar mig kriminologin genom en förment etablerad vetenskap (rättsvetenskapen, psyki- atrin) eller genom en institution (fängelset, sinnessjukhuset).21 Utgångspunkten är att det är meningsfullt att tala om kriminologi som ett särskilt vetenskapligt fält och att svensk kriminologi är en historisk företeelse i egen rätt. Det finns specifikt svenska omständigheter i form av institutioner, politiska processer, professionella aktörer och samhällsstrukturer som villkorat den kriminologiska kunskapsbildningen i riket.22 Denna syftesformulering pekar vidare mot flera forskningssammanhang. Givetvis är undersökningen relevant i förhållande till historieskrivningen om svensk kriminologi, men också för historieskrivningen om det moderna Sveriges framväxt. Så betraktat är dock detta forskningsbidrag enkom en na- tionell anlägenhet. I indirekta termer är min undersökning även av intresse för ett internationellt forskningsfält på vilket kriminologins historia diskuteras ur såväl nationella som transnationella perspektiv. En undersökning av svensk kriminologi öppnar upp för jämförelser med andra kriminologier och ytterligare ett mål med undersökningen är att se hur och på vilket sätt utländska krimino- logiska teorier och praktiker lästes, togs emot och reproducerades i det svenska sammanhanget. En sådan analys sätter det svenska materialet i perspektiv och kan i förlängningen bidra till en pågående diskussion där kunskapsöverföring, kommunikation och internationella samarbeten ses som centrala moment i kriminologins konsolidering världen över.23 21 Här positionerar jag mig således i relation till exempelvis Häthén 1990; Nilsson, R. 2013a; Petersson Hjelm 2011 och Qvarsell 1993 och söker att komplettera och problematisera deras perspektiv på svensk kriminologi. 22 Det går förvisso att tala om kriminologins historia i transnationella termer, se exempelvis Spi- erenburg 2016 för ett aktuellt försök, men som Hebenton & Jou 2008 visat finns det fog att tala om nationella kriminologier. I och med detta finns det anledning att undersöka de specifikt politiska, kulturella och sociala omständigheter som styr och formar olika nationellt avgränsade kriminologiers utveckling. 23 Här tar jag fasta på frågan Melossi, Sozzo och Sparks formulerat i relation till hur uppfattningar om brottsligheten och dess bekämpande uppenbarligen var något som kunde färdas över världen: ”how can something that is in significant ways embedded, situated, and locally produced also travel?” (Melossi, Sozzo & Sparks 2011, s. 4, kursiv i original). Se också Melossi 2008 och Rafter 2009a om spridningar av kriminologins idéer i historien. För ett vidare vetenskapshistoriskt perspektiv på cirkulationen av kunskap se Secord 2004. 8 En fängslande vetenskap? Föreliggande undersökning ska också bidra till det växande fält vilket under- söker de svenska samhällsvetenskapernas historia. Här riktas intresset dels mot vetenskapens idémässiga och konceptuella innehåll jämte dess institutionella och akademiska förankring, dels mot vetenskapens kopplingar till föreställningar om modernitet, politisk styrning, kontroll och välfärd. Redan här kan noteras att kriminologins plats bland samhällsvetenskaperna är på samma gång given och suspekt. I disciplinens barndom var dess kopplingar till medicinen och biologin mycket starka, medan andra halvan av 1900-talet anses ha gått i sociologins tecken. I dag finns ämnet representerat vid universitet runt om i världen vid såväl medicinska som samhällsvetenskapliga och juridiska fakulteter. Att undersöka svensk kriminologi 1885–1965 som en samhällsvetenskap (i stället för ömsom samhällsvetenskap, ömsom medicinsk vetenskap, ömsom naturvetenskap) är ett beslut som öppnar för en breddad förståelse av både kriminologins och sam- hällsvetenskapernas historia i Sverige. Det ger en ingång till att utforska ett på samma gång politiskt som vetenskapligt fält inom vilket frågor om människan, samhället och naturen stod på spel. En sådan undersökning ger möjlighet att ifrågasätta givna uppdelningar mellan vetenskapliga discipliner och att proble- matisera centrala begrepp och kategoriseringar i den vetenskapliga förståelsen av människa och samhälle. Här blir mitt långa och breda perspektiv på svensk kriminologi en särskild tillgång.24 Utifrån mitt syfte och forskningens relevanssammanhang kan forskningsupp- giften närmare preciseras. Jag undersöker här kriminologi som en vetenskap, inte som ett vetande om brottslighet i bredare mening. Även om kriminologi förstås som en vetenskap är naturligtvis – givet dess kunskapsobjekt – kopplingen till samhällets social- och kriminalpolitiska sfärer uppenbar. Den kriminologiska kunskapen kan inte vara annat än politisk. Föremålet för undersökningen är dock inte kriminalpolitik eller politiska uppfattningar om brottslighet i allmänhet utan hur vetenskapliga idéer och praktiker sammanvävdes och samverkade med poli- tiken under den undersökta perioden. Undersökningens bärande frågeställning blir således: Hur konsoliderades svensk kriminologi i mötet mellan vetenskap och politik? Denna formulering pekar vidare mot avhandlingens grundläggande tes, att ett avgörande moment för etableringen av kriminologin som vetenskap i Sverige var olika aktörers förmåga att hantera avvägningar mellan vetenskapliga och politiska intressen. Därmed bör kriminologin under hela undersökningsperi- 24 Frågan om kriminologins disciplinära hemvist har genererat hyllmeter av mer eller mindre rimliga slutsatser och förslag, men det är en diskussion som är av mindre intresse här, främst därför att den pekar i ett otal riktningar. För ett konstruktivt resonemang se t.ex. Garland 2011 som menar att kriminologin inte har någon hemvist i en särskild vetenskap utan är beroende av ”basdisciplinerna” med vilka de måste ha en öppen och nära kontakt. 9 Inledning oden förstås som en samhällsvetenskap vars existens som ett erkänt vetenskapligt fält var beroende av dess förmåga att vara socialt och politiskt relevant. Utifrån problemformulering och syftesbeskrivning är det givet att under- sökningen drivs framåt av sitt forskningsproblem, inte av sitt material. Svensk kriminologi undersöks i avhandlingen dels avseende dess idéinnehåll, dels av- seende de sammanhang inom vilka dessa idéer artikulerades och legitimerades. De två sidorna av objektet villkorar varandra. Undersökningens källmaterial är därför mångfacetterat och brett. En kärna utgörs av de kriminologiska texterna, de texter som i form av böcker, skrifter, kapitel och artiklar utgör den svenska kriminologins korpus. Problemet är att för ett vetenskapligt fält i vardande kan det var svårt att tydligt avgränsa och peka ut vilka texter som ska ges denna status. Detta faktum, samt att undersökningens intresse också i stor utsträckning riktar sig mot förutsättningarna för den kriminologiska kunskapsbildningen, gör att källmaterialet även består av tidningspress, populära tidskrifter, statliga utred- ningar, riksdagstryck, kommittéarkiv, konseljakter och en rad arkiv stammande från såväl personer som från olika institutioner. Närmare principer för avgräns- ningar och urval återkommer jag till nedan. Delar av källmaterialet är tidigare behandlat i andra sammanhang, men det sätt på vilket dessa delar behandlas i denna undersökning är nytt.25 Avgränsningen i tid markeras bakåt av etableringen av ett vetenskapligt fält som undersöks utifrån receptionen av Lombroso och kriminalantropologin på svensk mark under 1880-talet. Undersökningens hitre gräns definieras av kriminologins akademiska institutionalisering i Sverige som symboliseras av tillsättningen av Sveriges första professur i ämnet. En av undersökningens viktigaste grepp är att dra en lång linje mellan 1885 och 1965. Detta ska dock inte uppfattas som om jag söker beskriva en oproblematisk process, en teleologisk utveckling, där den första stapplande artikuleringen av en brottslighetens vetenskap till slut och ofrånkomligen skulle leda till dess inrättande som universitetsdisciplin. Även om det finns en förförståelse avseende de historiska skeendena, så är undersökningen snarare ett försök att visa det kontingenta i den svenska kriminologins utveck- lingar. Den långa undersökningsperioden är upprättad för att ge en möjlighet att belysa hur det kriminologiska kunskapsinnehållet varierat över tid, dess olika 25 Detta gäller främst material kopplat till en av svensk kriminologis viktigaste aktörer i ett historiskt perspektiv, rättpsykiatrikern Olof Kinberg, som var verksam från 1900-talets första decennium fram till sin död 1960. Roger Qvarsell får anses vara den ledande auktoriteten på Kinbergs liv och verksamhet. I Qvarsell 1993 spelar Kinberg en avgörande roll och ett mycket stort antal av dennes arbeten presenteras och diskuteras. Qvarsell har även gjort fördjupade studier av Kinberg, exempelvis i relation till det socialmedicinska fältet, se Qvarsell 2010. Statliga kommittéarkiv och statliga offentliga utredningar har begagnats i en inte ringa utsträckning i den forskning som intresserat sig för vetenskapens roll inom kriminalpolitiken, se främst Andersson & Nilsson 2009; Nilsson, R. 2013a; Petersson Hjelm 2011 och Sundell 1998. 10 En fängslande vetenskap? relationer till politiska idéer och praktiker, samt de konflikter och omständigheter som påverkade svensk kriminologi och bestämde dess förändringar. Gränser, hybrider och kunskap För att beskriva de kriminologiska idéerna och deras sammanhang kommer jag att begagna mig av begreppet kriminologisk kunskapsbildning. Genom att tala om kunskapsbildning indikeras att undersökningens objekt innefattar såväl de kriminologiska teorierna och praktikerna som de aktiviteter och strukturer som blev förutsättningar för den kriminologiska vetenskapens upprättande och konsolidering. I blickfånget för undersökningen står därmed såväl den krimino- logiska kunskapen som de aktörer, institutioner och grupperingar genom vilka svensk kriminologi positionerades, relaterades och avgränsades i förhållande till politik, förvaltning och andra vetenskapliga discipliner. Mot bakgrund av tidigare forskning är detta arbetes fundamentala utgångs- punkt att kriminologi är en vetenskap med en tydlig politisk dimension. Kri- minologi producerar kunskap om brott, men också om kontroll. Den befinner sig därför per definition ständigt i ett sammanhang av maktutövande och mot- stånd. Men detta faktum betyder inte att den kriminologiska praktiken under alla omständigheter existerar för att möjliggöra disciplinering och tvång, även om en viss typ av historieskrivning försöker att så göra gällande.26 Apropå det närmast triviala påståendet att kriminologi är en politisk vetenskap och därför alltid kopplad till frågor om makt har David Garland konstaterat att ”the claim that criminology is related to ‘power’ should perhaps be regarded as a truism which invites the more important question of how different criminologies have, at different times, become connected to different interest, values and forms of action.”27 Kriminologi kan vara ett verktyg för såväl anfall som försvar, för såväl kontroll som frigörelse. Hur den faktiska relationen mellan vetenskap och politik ser ut är inte givet. Detta konstaterade leder mig vidare till för denna undersökning relevanta frågor. Hur användes, fungerade och uppfattades svensk kriminologi på olika sätt i olika historiska situationer? Vilka intressen och praktiker mobiliserades inom en svensk kriminologisk kunskapsbildning? Av vikt blir här att undersöka vilka avgränsningar och samarbeten som krävdes för att svensk kriminologi skulle 26 Detta har gjorts i en marxistisk tradition, se främst Hirst 1975; i Foucaults efterföljd, se t.ex. Lynch 2000 (se Garland 1992 för en kritik av delar av det foucauldianska paradigmet i studier av kriminologins historia) och i synteser av dessa två tankeströmningar, se De Giorgi 2006. Dis- ciplinens ideologiska och politiska slagssida har framhävts så kraftigt att ett begrepp som ”kritisk kriminologi” ibland har setts som en självmotsägelse, se Carlen 2002 för en sammanfattning och kritik av denna hållning. Se Cohen 1988 för resonemang med utgångspunkt i en forskares självreflektion. Se Melossi 2008 för kriminologins predikament i slitningen mellan kontroll och självkritik. 27 Garland 1992, s. 410, min kursiv. Jmf. Andersson & Nilsson 2015, s. 80f. 11 Inledning kunna produceras och reproduceras. Kort sagt, svensk kriminologi bör undersökas utifrån de gränser som upprättades kring den jämte den kommunikation som skedde över dessa gränser. Med påståendet att en undersökning av vetenskapens gränser är viktig för att förstå svensk kriminologi ansluter jag till en vetenskapshistorisk tradition som sedan ett par decennier har ägnat gränsdragningsproblematiker sitt intresse. Den centrala referensen är här Thomas Gieryn som påpekat att vetenskapens gränsdragningar sker för att vinna ”epistemisk auktoritet” inom ett givet område. Gränsdragningsarbetet är en strategisk verksamhet, vilken kan syfta till att ge forskningen ökade resurser, skydda ett revir, utvidga en domän eller bekämpa en motståndare. Upprättandet av den epistemiska auktoriteten sker långt från själva den vetenskapliga praktiken, ”nedströms” som Gieryn väljer att benämna det. Det är där vetenskapen möter en konkurrerande kunskapsform som gränser dras, såväl politiskt som socialt och kulturellt.28 Gieryns arbete understryker vikten av att undersöka de processer genom vilka vetenskapens tillskyndare upprättar vetenskapen med hjälp av att peka på vad som inte är vetenskapligt, och därmed också vem som inte är vetenskaplig. Men som Per Wisselgren noterat har arbetet i Gieryns efterföljd också kommit att handla om att skapa modeller för att förstå de samarbeten, mellan exempelvis vetenskap och politik och mellan olika sorters vetenskaper, som trots alla gränsdragningar och konflikter om epistemisk auktoritet faktiskt äger rum och som är vitala för vetenskapens produktiva utveckling.29 Avhandlingens teoretiska utgångspunkt är i det sammanhanget den modell för att förstå möten mellan en vetenskaplig sfär och en politisk sfär som utarbetats av Clark Miller.30 Miller talar härvidlag om ”hybrider” som ett viktigt inslag för alla vetenskaper som verkar i politikens närhet. Med termen hybrid avser Miller “people, artifacts, and institutions that mix elements from scientific and political 28 Gieryn 1983 och Gieryn 1999. Den engelska termen är ”boundary work”. Översättningen ”gräns- dragningarbete” är väl etablerad i Sverige, se t.ex. Tunlid 2008 och Wisselgren 2008. Exempel på där Geiryn används för att diskutera kriminologins historia är Andersson & Nilsson 2015. 29 Wisselgren 2008, s. 105ff. Här kan nämnas begrepp som ”boundary object” (Star & Griesemer, 1989), ”boundary organization” (Guston 1999) , ”trading zone” (Galison 1999) och ”transaction space” (Nowotny, Scott & Gibbons 2001). Ett begrepp som har fungerat som ett heuristiskt verktyg för att diskutera vetenskapens samarbeten är ”co-production” (Jasanoff 2004). 30 Millers resonemang bygger på att det finns olika samhällssfärer som i någon mån kan ses som åtskilda. Det betyder inte att vetenskap och politik är skilda från varandra, men att det i respektive sfär råder olika ideal, används olika verktyg, åberopas olika auktoriteter och så vidare. Miller själv talar här om olika ”livsvärldar” (Miller 2001, s. 485f ). Det går att argumentera för att politikens och vetenskapens olika sfärer har blivit tydligare åtskilda under 1900-talet genom vetenskapens institutionalisering, men som jag visar i min undersökning är det fruktbart att tala i dessa termer redan med start under slutet av 1800-talet. Dessutom kan upprättandet av dessa separata sfärer också sägas vara ett resultat av hybridhantering. 12 En fängslande vetenskap? forms of life”.31 En hybrid kan vara exempelvis ett mätinstrument, en profession eller en idé. Miller som intresserar sig för klimatforskning menar bland annat att olika sätt att mäta utsläpp av koldioxid bör betraktas som hybrider i vilka vetenskap och politik konfigureras i relation till varandra på skilda sätt. Inom kriminologi skulle vi kunna säga att exempelvis en läkares rättspsykiatriska ut- låtande är en hybrid där politik och vetenskap möts. Miller menar, med utgångspunkt i David H. Gustons begrepp ”gränsorgani- sation”, att de aktörer och organisationer – inom vilka gränser mellan vetenskap och icke-vetenskap kan förhandlas och omförhandlas – har som sin viktigaste uppgift att hantera hybrider.32 Med detta slås fast att målet för vetenskapen inte endast är att dra gränser, stöta bort och renodla – det vill säga göra vetenskapen renons på politik. Hybriderna kan nämligen, understryker Miller, snarare än att hota gränserna mellan politik och vetenskap leda till en produktiv och dynamisk spänning mellan dessa olika samhällssfärer. Med hjälp av begreppet ”hybridhantering” urskiljer så Miller fyra moment, vitala för det positiva mötet mellan politik och vetenskap. Det handlar om processer genom vilka 1) vetenskapliga och politiska element fogas samman, 2) politiskt-vetenskapliga hybrider nedmonteras, 3) gränser mellan olika samhälls- sfärer upprättas och bevakas samt 4) aktiviteter som äger rum inom samhällets olika domäner koordineras för att uppnå samlad styrka.33 Den som hanterar hybrider måste således både vara produktiv och destruktiv, såväl dra gränser som upprätthålla samarbeten. Förvisso är det så att inom alla samhällsvetenskaper måste hybridhantering – arbete med relationen mellan vetenskap och politik – vara ett centralt moment, det är inget som är exklusivt för kriminologi. Dock ter sig kriminologi historiskt som en typ av kunskapsproduktion som mer än många andra är beroende av att förehålla sig till gränsen mellan vetenskap och politik. Garland menar att kri- minologins historia i mångt och mycket handlar om två hoptvinnande projekt. Det ena är ett kontrollpolitiskt som strävar efter att på bästa och effektivaste sätt disciplinera och styra individer och befolkningar. Det andra är ett vetenskapligt – Garland använder termen ”lombrosianskt” – som drivs fram av en vilja att 31 Miller 2001, s. 486. Det ska påpekas att i bruket av termen ”hybrid” gör Miller i sig inget nytt. Det är ett återkommande tema inom vetenskapshistoria och vetenskapsstudier, bland annat har Bruno Latour begagnat sig av begreppet, se exempelvis Latour 1993. 32 Millers engelska term är ”hybrid management”. Millers modell har direkta beröringspunkter med såväl ”boundary organization” som ”boundary object”, Modellen kan också förstås i relation till begrepp som ”trading zone” och ”transaction space”. Det som skiljer ut Miller är att denne lägger fokus på processen i stället för på ett objekt eller en plats. 33 Miller 2001, s. 487. Miller använder här termerna “hybridization”, “deconstruction”, “boundary work” och “cross-domain orchestration”. Att översätta “deconstruction” till ”dekonstruktion” med dess filosofiska konnotationer framstår som mindre lämpligt. Jag har därför valt att konsekvent använda termen “nedmontering” när denna företeelse berörs. 13 Inledning beskriva och förklara världen. Garlands poäng är inte att kriminologin skulle bli mer vetenskaplig om den lyckades göra sig av med sina politiska strävanden. Tvärtom verkar de två projekten i ett reciprokt förhållande. Även om tyngd- punkten kan skifta mellan dem och relationen mellan dem kan vara konfliktfylld ter de sig, enligt Garland, som varandras förutsättningar för att existera.34 Här vill jag understryka att hybridhantering – eller med Garlands terminologi, en avvägning mellan olika projekt – inte behöver vara en medveten handling utan helt enkelt är ett fundamentalt moment i kriminologins konsolidering som ett eget vetenskapligt fält. En central tes för föreliggande undersökning är således att ett viktigt moment i produktionen och reproduktionen av svensk kriminologi varit förmågan att upprätta och behålla en balans mellan vetenskap och politik inom de kriminolo- giska teorierna och praktikerna. Därmed är Millers modell för ”hybridhantering” – hävdar jag – ett särskilt lämpligt verktyg för en undersökning av kriminologi, speciellt när inte bara vetenskapens innehåll utan också dess förutsättningar och samhälleliga relevans sätts i fokus. En av arbetets teoretiska utgångspunkter är således att upprättandet och konsolideringen av en svensk kriminologi varit beroende av framgångsrik hybridhantering. Nästa steg är att etablera en utgångs- punkt för undersökningar av var och hur detta gick till. Om hybridhantering är en modell för att förstå de kriminologiska teorierna och praktikerna behövs också en modell för att undersöka de sociala, politiska och institutionella förut- sättningarna för att dessa kunde artikuleras och sättas i verket. Den svenska kriminologiska kunskapsbildningen bars inte fram av en väl av- gränsad institution som kan betecknas som en gränsorganisation i David Gustons mening.35 Det är rimligare att förstå det nätverk av professionella aktörer, statliga institutioner och politiska sammanslutningar genom vilka den kriminologiska kunskapsbildningen upprättades och reproducerades som en gränsrörelse, inom vilken gränser och samarbeten mellan politik och vetenskap förhandlades och där främjandet av kriminologi sågs som något önskvärt.36 Med ”rörelse” avses här, med hänvisning till den forskning som kringgärdar sociala rörelser, en samling av olika slags aktörer som präglas av främst informella relationer och där en samsyn finns om ett eller flera mål.37 Förutom detta måste en rörelse präglas av 34 Garland understryker också historiciteteten i de två projektens sammantvinnande och påpekar att det inte skedde utan våndor: ”Lombroso’s criminology had to be extensively modified before it could be of service to policy makers and state authorities.” (Garland 2002, s. 8). 35 Guston 1999. 36 Termen ”gränsrörelse” (boundary movement) har introducerats av Brown et al 2004. Dessa för- fattare använder dock begreppet för att beskriva olika patientgrupper och hälsoaktivister inom amerikansk sjukvårdspolitik. Min användning av begreppet har delvis inspirerats av Brown et al, men skiljer sig från det sätt på vilket de formulerat det. 37 “Social movements are defined as networks of informal interactions between a plurality of indivi- duals, groups and/or organizations, engaged in political or cultural conflicts, on the basis of shared 14 En fängslande vetenskap? just en rörelse, en riktning mot något och bort från något annat. Därmed förstås den också som stående i någon form av antagonistisk relation till en rådande ordning.38 Med begreppet gränsrörelse innefattas därmed i denna undersök- ning de aktörer, nätverk, institutioner, organisationer och politiska fraktioner genom vilka svensk kriminologi artikulerades vid slutet av 1800-talet och under 1900-talets första hälft.39 När jag här talar om gränsrörelse menar jag i analogi med Gustons mer väletablerade begrepp att det är i denna rörelse som gränserna mellan vetenskap och politik både kan utmanas och stabiliseras.40 Guston menar att organisa- tioner i vilka representanter för vetenskap och politik möts i ett rutinartat och organiserat arbete kring vetenskapliga och politiska objekt är en förutsättning för att ge den godtyckliga gränsen mellan vetenskap och politik stadga. Detta, understryker Guston, måste dock ses som en ständigt pågående process: ”The success of the organization in performing these tasks to the satisfaction of both principals and agents can then be taken as the stability of the boundary, while in practice the boundary continues to be negotiated within the confines of the boundary organization.”41 Styrkan i Gustons modell är att den ger en möjlighet att förstå hur godtyckliga gränser ges en typ av stabilitet och att den tydligt förlägger gränsdragningsarbetet i rummet och pekar på att det behövs ett sammanhang i vilket stabiliteten tillfälligt kan uppstå. Svagheten i modellen är att den bygger på antagandet om existensen av en väldefinierad och avgränsad organisation med tydliga representanter för vetenskap å ena sidan och för politik å den andra. Då denna typ av organisationer inte existerade i Sverige vid tiden för kriminologins konsolidering behövs en mindre rigid konceptualisering. Gränsrörelsebegreppet tar fasta på stablitetens predikament och den rumsliga och sociala förankringen, men öppnar för möjligheten att undersöka denna process i ett vidare perspektiv. I jämförelse med en organisation möjliggör ett rörelseperspektiv en mer dyna- misk analys av gränsdragningar och samarbeten, samtidigt som denna process är svårare att avgränsa. Talet om gränsdragningsarbete, hybridhantering och gränsrörelse understryker den performativitet och de strukturella begränsningar som måste tas i beaktande collective identities.” (Diani 1992, s. 1). Jag menar inte att en politiskt-vetenskaplig gränsrörelse per definition är att jämföra med en social rörelse, men den grundläggande konceptualiseringen är densamma. 38 Cox 2013, s. 128ff. Ur en annan typ av historiskt perspektiv definieras rörelse som ”a historical process which starts with a nascent state and ends with the reestablishment of everyday-institutional order” (Alberoni 1984, s. 221, texten är kursiv i original). 39 Med detta menar jag inte att rörelsen är statisk. Hur rörelsen är konstruerad och förändras är också en empirisk fråga. De relevanta aktörerna och institutionerna och deras relationer vid olika tidpunkter och över tid har varit undersökningens uppgift att kartlägga, inte att förutsätta. 40 Guston 1999. 41 Guston 1999, s. 91, min kursiv. 15 Inledning vid analyser av vetenskaplig kunskapsproduktion. Trots den vikt som kommer att läggas vid detta i undersökningen bör vi också ta ett steg tillbaka och understryka idéernas och det kunskapsmässiga innehållets betydelse i sammanhanget. Som Chris Renwick noterar i sina undersökningar av relationen mellan biologi och sociologi i tidig brittisk samhällsvetenskap har senare årtiondens vetenskapshistoria allt mer kommit att orientera sitt intresse mot materiella praktiker och materi- ella artefakter. Vetenskapen förstås i stor utsträckning genom vad som görs och mindre genom vad som skrivs. Detta har lett till stora landvinningar, men också, påpekar Renwick, till en olycklig nedvärdering av idéernas betydelse. Idéerna har nämligen ett nära samband med det vi undersöker som praktiker, processer och artefakter. Vi behöver noggrant undersöka de idékomplex som faktiskt är föremål för behandling inom olika vetenskaper och därigenom, som Renwick uttrycker det, synliggöra kopplingarna mellan tänkande och görande.42 Ett centralt moment i studiet av svensk kriminologi är, i teoretiska termer, att studera hur hybridhanteringen sker genom olika sätt att artikulera och främja en viss typ av idéer. Utifrån detta kan vi konstatera att föreliggande undersökning också leds framåt av en rad mer konkreta frågeställningar: Vad sägs i de kriminologiska texterna? Vem säger det? Vad försöker denne åstadkomma? Vem sägs det till? I vilket sammanhang sägs det? Dessa frågor är centrala för den undersökning vars genomförande, narrativ, perspektiv och disposition vi nu fortsätter till. Narrativ, perspektiv och disposition Från den teoretiska positionen rör vi oss nu mot den praktiska. Hur ska under- sökningen av svensk kriminologi under en relativt lång och händelserik tid gå till? Vi kan rekapitulera forskningsuppgiften genom att konstatera att syftet med min undersökning är att analysera var och hur kriminologi artikulerades och legitimerades som vetenskap i Sverige, från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1960-talet. Detta syfte kan konkretiseras i en fråga om hur svensk kriminologi konsoliderades i mötet mellan vetenskap och politik. Teoretiskt preciseras syftet som en utforskning av kriminologins upprättande som vetenskap i en gränsrörelse i vilken vetenskap och politik möttes, hybrider hanterades, gränser drogs och allianser slöts. Innehållsligt och strukturellt analyseras konflikter och samarbeten som konstitutiva för svensk kriminologi under perioden från fältets upprättande till dess akademiska konsolidering, utan att undersökningen för den skull bortser från vetenskapens idémässiga och konceptuella innehåll. Två frågor framstår mot bakgrund av det ovanstående som helt centrala för den historiska undersökningens genomförande: Hur ska ett källmaterial väljas 42 Renwick 2012, s. 14f och 180ff. Man skulle också kunna påstå, med orden från en svensk idéhis- toriker, att ”tankar är sociala handlingar i historien” (Östlund 1995). 16 En fängslande vetenskap? ut och bearbetas för att kunna besvara undersökningens frågeställningar? Hur ska denna bearbetning presenteras i form av ett historiskt narrativ?43 Här ska understrykas att undersökningen och framställningen av undersökningen är avhängiga av varandra. Undersökningens tidsram – med en relativt tydlig början och ett ännu tydligare slut – indikerar inte bara en viss sort berättelsestruktur utan skapar också villkoren för den faktiska undersökningen. Narrativet och bearbetningen av det empirska materialet går i den meningen inte att koppla isär från varandra.44 Min metod förankras i en svensk idéhistorisk tradition. I grunden hand- lar den om att läsa texter – i detta fall av kriminologisk karaktär – och sedan placera dessa texter i ett specifikt sammanhang och på så vis påvisa textens mening och blottlägga sambandet mellan idé och struktur. I mer genremässiga termer handlar det om att upprätta en relation mellan text och kontext.45 Det faktum som gör denna process mer komplex än den först kan framstå som och som villkorar undersökningens urval, avgränsningar och disposition är att en kontext – textens sammanhang – aldrig är given. En läsning av texten ger så att säga inte den uppenbara kontexten, denna måste rekonstrueras.46 Därmed blir inte arbetet med att skapa en kontext sekundärt i förhållande till läsningen av texten. Som en utgångspunkt för denna typ av praktik krävs en princip och ett hållbart resonemang kring valet av såväl källor som sammanhang. En grundläggande förutsättning för valet av en sådan princip är att jag avser undersöka en förändring över tid. Undersökning syftar till att peka på kontinu- itet och diskontinuitet, på likhet och skillnad, inom svensk kriminologi under en period av åttio år. Min analys blir därför utpräglat diakron. Här behöver jag skapa ett narrativ som ger min undersökning en början och ett slut och en väg däremellan. 43 Behovet av inskärpning och fokus är delvis givetvis en praktisk fråga. Svensk kriminologi står att finna där man letar efter den. Även om jag skulle begränsa min undersökning till de texter pro- ducerade under perioden 1885–1965 där kriminologiska spörsmål uttryckligen diskuteras skulle den bli så omfattande att den inte skulle rymmas inom denna boks pärmar. Skulle jag försöka sätta dessa texter i ett relevant sammanhang skulle undersökningen bli ännu längre. Frågan kan alltså inte ta sin utgångspunkt i kriminologins kvarlämningar utan snarare i undersökningens preciserade forskningsproblem. 44 Berkhofer 1995, s. 120ff. Se också Kuukkanen 2015. 45 För ett resonemang om denna typ av historiepraktik, om ”idéhistoriens egenart”, se Björck 1996. 46 Idéhistorikern Hjalmar Falk påtalar vikten av en kritisk kontextualiserande praktik: ”Kritikern skiljer åt och upprättar distans, samtidigt som hen sätter i förbindelse och upprättar sammanhang. […] Det förflutna som idéhistorikerna närmar sig är inte något som bara finns tillgängligt för upptäckande. Det måste historiseras, vilket innebär en aktiv rekonstruktion av sammanhang.” (Falk 2014, s. 27). Detta betyder att det krävs en reflexivitet och ett argumenterande för ens ut- gångspunkter, snarare än ett försök att framställa en kontext som given. Björck understryker att ”[t]alet om ’sakernas eget sammanhang’ är retorik, eventuellt fromt självbedrägeri” (Björck 1996, s. 46). 17 Inledning När jag lyfter begreppet narrativ gör jag det för att peka på det historiska hantverkets betydelse för meningsskapande och förståelse. Jag intar inte en rea- listisk position där narrativet förväntas stå att finna i historien, men det är inte heller en relativistisk hållning. Historikerns uppgift är inte att återge vad som faktiskt har skett, den är i stället att utifrån ett syfte och ett argument med hjälp av det historiska narrativet skapa en syntetisering där berättelsen blir menings- bärande för en lång rad disparata fakta.47 Målet är att frambringa en syntes, en helhet som säger något mer än de enskilda delarna och i vilken narrativet kan belysa det historiska materialet och det historiska materialet kan belysa narrati- vet. Men vad som helst tillåts inte i det historiska hantverket. Varje historiker kan inte efter eget skön skapa sin berättelse, sanningen är inte upp till var och en att själv definiera. Däremot är den historiska sanningen inte en fråga om representation eller korrespondens med en förfluten verklighet, den måste vara en fråga om konvention i nuet. Frågan om i vilken mån det valda narrativet är fruktbart och lämpligt, eller bättre eller sämre än ett annat, kan bara avgöras i historievetenskapens sociala sammanhang. På olika vis kan ett historiskt narrativ uppnå god intersubjektivitet, där andra forskare kan bedöma vederhäftigheten i den enskilda undersökningen.48 Valet av narrativ faller således tillbaka på undersökningens syfte, det empi- riska materialet, tidigare forskning på området och relevanta teoretiseringar av kriminologins och samhällsvetenskapernas historia. Mot bakgrund av detta menar jag att frågan om hur svensk kriminologi blev en disciplin bäst förstås som en process av institutionalisering. Institutionalisering används här i en bred mening, begreppet täcker in alla de aktiviteter som krävs för vetenskapens konsolidering som en vetenskaplig disciplin i egen rätt, utan behov av att återkommande hävda sin existens.49 Ofta, men inte alltid, är en viktig del av denna process inrättandet 47 Historiefilosofen Jouni-Matti Kuukkanen, som står för en ”post-narrativistisk” historieskrivning, föredrar att tala om argumenterande i stället för om berättande: ”My suggestion is to see historio- graphy fundamentally as a rational discipline that aims to put forward views about the past and argue for these views. More straightforwardly expressed, it may be better to see historiography as an argumentative rather than as a literary practice. Works of history may be more appropriately interpreted as complicated informal arguments, with some rhetorical dimensions, rather than as stories.” (Kuukkanen 2012, s. 361). Jag anser inte att berättelse nödvändigtvis står i motsättning till argument, men fokus på det argumentativa råder bot på en av narrativismens stora svagheter, tendensen att ställa historikerns aktiva roll i historieskrivningen i bakgrunden. Denna tendens har inte varit helt ovanlig i idéhistorisk forskning (Björck 1996, s. 46 och not 52). 48 Kuukkanen ger exempel på fem kriterier utifrån vilka historiska framställningars kvalitet kan bedömas: Exemplifiering, koherens, mångsidighet, omfattning och originalitet (Kuukkanen 2015,s. 128f. ). I ett annat sammanhang inskärper han: “No construction is true, only better or worse. Justification is thus understood as a matter of degree that does not imply the existence even in principle of absolutely true narratives. Also, though the standards or criteria of rationality are potentially community-transcending, the evaluation itself is always context-bound.” (Kuukkanen 2012, s. 362). 49 Om institutionalisering av vetenskap i ett svensk perspektiv se exempelvis Lundgren, A. 1993 och 18 En fängslande vetenskap? av lärostolar och andra lärartjänster, examina och författandet av bland annat läroböcker. Men institutionalisering kan också innebära att vetenskapen blir en omistlig del av en statlig eller semi-statlig verksamhet, att den blir central inom myndigheter eller politiska institutioner. Jag vill här upprepa och understryka att kriminologins institutionalisering vid universiteten – vilket i Sverige kan dateras till tiden efter andra världskriget – inte är en logisk slutpunkt på en oundviklig utveckling. Jag menar således när jag undersöker svensk kriminologi 1885–1965 utifrån en institutionaliseringsmodell inte att det sker en progressiv förändring av kriminologin från primitiv kunskapsproducent till ”riktig” akademisk vetenskap. Att använda institutionaliseringsperspektivet som narrativets hållpunkt gör det i stället möjligt att belysa förändringar och skikt i en allt annat än sammanhål- len disciplin, men vilken såväl idémässigt som strukturellt uppvisar en typ av kontinuitet. Men hur ska institutionaliseringen av svensk kriminologi, mer precist, förstås och berättas? Helga Nowotny menar att institutionaliseringen av samhällsveten- skaperna historiskt kan betraktas som en institutionalisering av ”diskurssystem”, det vill säga av ett visst sätt att uppfatta ett problem, dess orsaker och dess lös- ningar. Dessa diskurssystem har uppstått i historiska situationer av omvälvning och osäkerhet. Kunskapen produceras i det sammanhanget i syfte att skapa visshet, för att kunna ge överblick och möjlighet att agera i en värld som ter sig hotande och svår att hantera.50 Det är under en sådan period av osäkerhet, Sverige under 1880-talet, som denna undersökning av svensk kriminologi tar sin början. Nowotny pekar utifrån tanken om kampen mot ovisshet på tre institutionella aspekter av samhällsvetenskapen i historien: Vetenskapen fungerar som kunskapsproducent i en social rörelse. Inte sällan går rörelsen före och sätter upp de villkor som dikterar forskningen. Samhällsvetenska- perna växte till stor del fram inom de sociala reformrörelserna under 1800-talet och 1900-talets början. Drivna framförallt allt av liberaler, men med tiden också Larsson, A. 2001, s. 13ff. För utländska undersökningar av institutionalisering av kriminologi se exempelvis Finnane 2012 och Parkinson 2008. Det tål att understrykas att när jag undersöker ”institutionalisering” inte avser att använda den typ av institutionalistiska teorier som används inom exempelvis statsvetenskap (se t.ex. Peters 2012). 50 Detta är för Nowotny en cirkulär snarare än linjär process. Samhällets stabila grund är en förut- sättning för samhällsvetenskapens solvens, och vice versa. ”In such period of profound uncertainty, social science and discourse systems also lose the ascertaining legitimizing function which they hold in periods of ’normal’ stability’ and under reasonable conditions of overall material and social security. They can no longer provide the basic, consensus-building ‘orientation knowledge’ which assures society and its members that they have indeed embarked on the road to further societal progress. [---] It is in such periods of search for new orientations that social science discourse systems are relatively open for other kinds of knowledge and discourse systems.” (Nowotny 1991, s. 33). 19 Inledning av socialdemokrater, i syfte att lösa den sociala frågan fungerade dessa rörelser som både problemformulerare och drivhus för en typ av vetenskaplig rationalitet.51 Vetenskapen tas i sold hos den statliga administrationen. Samhällsvetenskaperna har alltid haft en stark anknytning till stat och offentlig administration, men dess politiska och byråkratiska betydelse accelererade betydligt när de problemformu- leringar och förslag på lösningar som mobiliserats av de sociala rörelserna skulle omsättas i praktiken. I såväl utredningskommittéer som den dagliga adminis- trationen av statens och det offentligas sociala program var samhällsvetenskaplig rationalitet och kunskap tvunget att inlemmas.52 Vetenskapen disciplineras, tuktas och förs in i ett akademiskt sammanhang. När en vetenskap ges en plats vid universiteten avskiljs den vetenskapliga praktiken från sitt uttalat politiska och sociala ursprung. Diskursens fås under kontroll, naturaliseras och blir självklar genom att den kanaliseras in i den institution som ses som en garant för sanning och opartiskhet, akademin. Den kan sedan därifrån återverka på de sammanhang och institutioner som skapade den i första hand.53 Denna modell av institutionaliseringens olika aspekter ter sig fruktbar att applicera på svensk kriminologi. Här bör understrykas att det också finns ett diakront förhållande mellan de olika aspekterna av institutionalisering som Nowotny presenterar. Ty även om det är tydligt att samhällsvetenskapens tre aspekter kan existera synkront anser jag att det också går att placera in dem i en tydlig kronologi, särskilt tydligt i fallet Sverige och kriminologi. Det vill säga 51 ”The everyday knowledge and experience of those who are attempting to regain certainty by self-as- surance, as it occurs in social movements which also provide an instrument for the construction of new social identities, may well be ahead of the more systematic discourse systems in periods of upheaval and accelerated change” (Nowotny 1991, s. 33f, min kursiv). Detta är en beskrivning som äger mycket gemensamt med samhällsvetenskapens formering i Sverige runt sekelskiftet 1900, se Wisselgren 2000 och 2015. Andersson och Nilsson (2009, s. 43ff) visar att den moderna krimi- nalpolitikens formering skedde i anslutning till en sådan utveckling. Se Garland 1985b, kapitel 3 och kapitel 4, för ett exempel på hur den kriminologiska vetenskapen och sociala reformsträvanden utvecklades i symbios. 52 Nowotnys konceptualisering av denna aspekt av institutionalisering pekar tydligt bakåt mot de sociala rörelsernas funktion i relation till statlig kunskapsproduktion: ”It was no longer solely the prevailing ’spirit’ or attitude which counted, nor only public opinion which had to be influenced one way or the other, but the organization and utilization of factual knowledge was produced in a framework of commonly shared orientations.” (Nowotny 1991, s. 38). Det svenska kommittévä- sendet och dess mobilisering av samhällvetenskap passar in på en liknande beskrivning, se Therborn 1973 för en kritisk värdering av detta förhållande och Wisselgren 2008 för en vetenskapshistorisk diskussion om utredningsvetenskap. De statliga utredningarnas relation till kriminologiska teorier och praktiker har berörts av Nilsson, R. 2013a och Petersson Hjelm 2011. 53 Även denna typ av institutionalisering menar Nowotny måste ses i ljuset av samhällsvetenskapen som potentiellt utmanande: ”The institutionalization of a proper and systematized social science discourse system […] can therefore also be interpreted as a kind of channeling or ’disciplining’ of an ultimately too free-ranging social discourse system” (Nowotny 1991, s. 27). Se Larsson, A. 2001 för en diskussion om hur en samhällsvetenskap akademiseras i ett svenskt efterkrigstids- sammanhang. Den kriminologiska vetenskapens akademisering i Sverige har undersökts mycket sparsamt, men se Tham 2014. 20 En fängslande vetenskap? att även om det fanns en akademisk kriminologisk diskussion redan i slutet av 1800-talet var det främst i de sociala rörelserna och i det offentliga samtalet som kriminologin etablerades i Sverige. Även om det sedan alltid fanns en utom- parlamentarisk rörelse och plats för kriminologin blev med tiden dess logik och utveckling allt mer bestämd av det statliga kommittéarbetets rationalitet. Och även om det alltid funnits en politisk användning av kriminologin förlorade den direkt administrativa och statsnyttiga kriminologin delvis tolkningsföreträde till förmån för en akademisk kriminologi åren runt 1960. Denna avhandlings empiriska undersökning består, mot bakgrund av min diskussion utifrån Nowotny, av tre delar placerade i en ordning som är på samma gång både tematisk och kronologisk. Varje del innehåller ett antal kapitel och närmar sig den kriminologiska kunskapsbildningens institutionalisering ur olika vinklar. Utifrån Nowotnys diskussion om olika typer av samhällsvetenskaplig institutionalisering anläggs i de tre delarna skilda perspektiv. Olika aspekter av relationen mellan vetenskap och politik i svensk kriminologi tas upp i var och en av delarna. Det gör att skiftande vikt läggs vid olika frågor, och därmed också att intresset riktas mot olika typer av källmaterial i de tre delarna, även om tidens centrala kriminologiska verk berörs i samtliga delar. Valet av narrativ påverkar på så vis på ett konkret sätt undersökningens avgränsningar, urval och fokus. Undersökningen disponeras enligt följande: Del 1. Den brännande frågan om brott och straff: Kriminologi, reformrörelse, publik vetenskap I undersökningens första del fokuseras på upprättandet av en kriminologisk kunskapsbildning, på formeringen av den kriminologiska gränsrörelsen och på den publika vetenskapens roll. Perioden avgränsas bakåt av receptionen av en ny vetenskap om brottslighet i en svensk offentlighet och framåt av den svenska politiska demokratins genombrott. Sökandet efter lösningar på den sociala frågan och former för samhällets omstrukturering ramar in denna del av undersökningen. Populärvetenskapliga texter, olika typer av föreningsdiskussioner och dagspressen är det centrala källmaterialet. Del 2. En fullständigt rationell politik: Kriminologi, kriminalpolitik, statliga utredningar I del 2 ligger fokus på hur politik och vetenskap samproducerades, hur olika vetenskapliga perspektiv mobiliserades och hur kriminologin bars fram genom det statliga utredningsväsendet. Denna del av undersökning- en sträcker sig från tiden kring den allmänna rösträttens införande fram till det att den stora Strafflagberedningen lade fram sitt slutbetänkande i mitten av 1950-talet. Det moderna Sveriges framväxt och välfärdsstatens 21 Inledning upprättande och expansion dikterar villkoren för vetenskapens sociala relevans. Det källmaterial som undersökningen kretsar kring i denna del är Statens offentliga utredningar, riksdagstrycket och olika typer av diskussioner kring kriminalpolitiska reformer. Del 3. En vetenskapens ”clearingcentral”: Kriminologi, akademi, konsolidering Undersökningens sista del riktar sitt intresse mot tiden efter andra världs- kriget fram till 1965. Fokus är villkoren för akademisk institutionalisering, brottsproblemets påverkan på kriminologins inriktning och olika aktörers kraftfulla och konfliktfyllda arbete med att en gång för alla definiera kriminologin. Samhällsforskningens spänningsfyllda position mellan politik och vetenskap utgör den dynamik genom vilken svensk krimino- logi konsolideras som akademisk disciplin. Det källmaterial som driver utredningen framåt i denna del av undersökningen är arkivhandlingar, riksdagstrycket och för kriminologin programmatiska texter. Även om varje del behandlar svensk kriminologi ur just sitt perspektiv är de tre delarna inte fristående. Det är inte frågan om tre studier som ett bidrag till historien om svensk kriminologi utan om en studie med tre infallsvinklar vilka överlappar, kompletterar och problematiserar varandra. Efter den empiriska un- dersökningens nio kapitel följer en diskussion om resultaten jämte en avslutande reflektion över svensk kriminologi i historien. Härnäst följer en kortare bakgrundsteckning vilken utgör en fond för den plats och period – Sverige under 1880-talet – där denna undersökning tar sin början. Bakgrund Det finns en kriminologins skapelsemyt. Det sägs att Cesare Lombroso under 1860-talet kom att undersöka liket efter den ökände italienske banditen Giuseppe Villella, som länge gäckat de italienska myndigheterna, men till slut fängslats och sedan dött innanför murarna. Lombroso upptäckte då att Villellas kranium bar tydligt djuriska drag och han drabbades av insikten att banditens fysionomi ägde en koppling till dennes våldsamma och kriminella liv. Detta ska ha varit impulsen för Lombroso att närmare undersöka förbrytarnas kroppar och själar, och 1876 publicerades L’uomo delinquente – Den brottsliga människan – i vilken förbrytaren framställdes som en atavism, en förhistorisk varelse från ett tidigare utvecklingsstadium. Lombroso mobiliserade ett helt batteri av vetenskapliga traditioner och metoder. Han studerade förbrytare antropologiskt, psykologiskt, medicinskt och sociologiskt. Han utförde undersökningar av såväl historisk som statistisk karaktär. Han kopplade skillnaden mellan förbrytare och laglydig till skillnader mellan mänskliga raser och mellan djur och människa. Hans slutsats 22 En fängslande vetenskap? var att många av de människor som begick brott i det moderna samhället tillhörde en särskild biologisk kategori. De var ”födda förbrytare”.54 Kring Lombroso samlades nu en rörelse, en samling jurister, läkare och antropologer, som kom att bilda en skola vilken gått under olika namn, som ”den biologiska skolan” och ”den italienska skolan”, men framför allt som ”den positiva skolan”, scuola positiva. Bland Lombrosos följare fanns namn som Enrico Ferri, Raffale Garofalo, Scipio Sighele och Salvatore Ottolenghi. Skolans centrum blev tidskriften Archivio di antropologia criminale, psichiatria e medicina legale som grundades 1880. Genom den och de internationella kongresserna för kriminalantropologi, vilka startade 1885, vann skolan snabbt anhängare i en rad andra länder. Lombrosos vetenskap – som han själv kallade kriminalantropologi – hamnade på många europeiska och amerikanska intellektuellas läppar. Den kriminologiska vetenskapen var upprättad.55 Trots berättelsen om kriminologins uppkomst som ett resultat av Lombrosos geniala upptäckt var hans ambition att undersöka brottsligheten vetenskapligt inte originell. Sedan åtminstone slutet av 1700-talet hade försök gjorts att kartlägga och förklara brottsligheten. För det första fanns en medicinsk forskning som tog sig an problemet på olika sätt. Där fanns sådana som Benjamin Rush, Philippe Pinel och James Pritchard, vilka undersökte det som betecknades som ”manie sans délire” och ”moral insanity”, ett tillstånd som innebar att man saknade moral, empati och självkontroll utan att i klinisk mening vara sinnessjuk. Där fanns Franz Joseph Galls och Johann Spurzheims frenelogi, läran om hjärnas fakulteter som avtecknade mot skallbenet. Där fanns också Bénédict Auguste Morel och teorin om degeneration, tanken att förvärvade egenskaper gick i arv och att sedeslöst leverne och missbruk på så sätt bröt nere inte bara individer utan också hela släktet. De biologiska perspektiven på brottslighet passade väl in i en bredare intellektuell strömning under 1800-talet där inte bara Darwin och Haeckel utan också Lamarck utövade ett stort inflytande på tänkandet om människan som både en biologisk och en samhällelig varelse.56 54 Leps 1992, s. 32f och Rafter 2008, s. 66ff. Om L’uomo delinquente se särskilt Gibson & Rafter 2006. 55 Leps 1992, s. 32f och Villa 2013. Det bör också noteras att Lombrosos yviga vetenskap gick mycket väl ihop med kraftiga kulturella strömningar i Europa vid 1800-talets slut, se vidare Ystehede 2008. Även om Lombroso var den stora inspiratören var det till stor del lärjungarna och juristerna Enrico Ferri och Raffale Garofalo som bearbetade Lombrosos utforskningar och gjorde dem till ett vetenskapligt och kriminalpolitiskt program. Båda skrev var sitt verk som fick stor uppmärksamhet. Såväl Ferris La sociologia criminal som Garofalos Criminologia gavs ut på flera språk, bl.a. engelska (Ferri 1895 och Garofalo 1914). 56 Rafter 2008, särskilt kapitel 2–5. Rafter menar att Rush, Pinel och Prichard bör ses som de första kriminologerna, i meningen att de var de första som verkligen anlade ett vetenskapligt perspektiv på brottsligheten (Rafter 2008, s. 19f ). Om tidiga uppfattningar om ”moral insanity” se Werlinder 1978, s. 36ff; om frenologi se Cooter 1984 och om degeneration se Pick 1989. 23 Inledning Därutöver fanns de etnografiska, sociologiska och statistiska undersökningarna av brottsligheten. Moralstatistiker som Adolphe Quetelet och André-Michel Guerry visade att brottsligheten ägde en regelbundenhet över tid, de kunde visa hur olika typer av brottslighet var spridda på skilda platser och de lanserade teoretiska konstruktioner som ”genomsnittsmänniskan”. Denna typ av sociologi etablerade brottsligheten som ett socialt faktum. Kring detta faktum skapades sedan djupare förståelse genom att dess konkreta uttryck kartlades och beskrevs av antropologer, journalister, jurister och historiker.57 Det fanns således en väl etablerad diskussion inom straffrätt, sociologi och medicin om olika aspekter av brottsproblemet när Lombroso åren kring 1880 presenterade sina teorier, av vilka många alltså inte var så nydanande givet forsk- ningsläget. Att många förbrytare var väsensskilda från den vanliga medborgaren var en tanke som uttryckts före Lombroso, liksom att brottslighet orsakades av sociala och biologiska omständigheter. Varför fick då just Lombroso ett sådant genomslag? För det första verkade han och hans vetenskap genom att syntetisera. En lång rad tidigare skilda vetenskapliga och kunskapsproducerande praktiker fördes nu samman i en vetenskap – kriminalantropologin. Dessutom hade Lombroso i sin vetenskap mer än någon annan försökt behandla brottsligheten i sin helhet, inte bara i dess enskilda delar. Detta bidrog till att naturalisera brottsproblemet – göra det till ett naturligt faktum och att skilja det från en traditionell syn på brottslighet som ett uttryck för mänsklig synd och ondska. Den syntetiserande praktiken gjorde också tanken på en brottslighetens vetenskap möjlig. Brotts- problemet var ett, så var också vetenskapen som skulle utforska det. Lombrosos historiska bedrift var att avgränsa och konstituera ett objekt och att upprätta ett fält för vetenskapliga undersökningar av detta objekt. Det revolutionerande i Lombrosos tänkande var således främst av strukturell art, inte idémässig.58 För det andra kom Lombrosos vetenskapliga praktik att kopplas till ett kriminalpolitiskt program och en straffrättslig doktrin. Den positiva skolan vann inte bara mark som en samling vetenskapliga pionjärer utan också som en oppositionsrörelse som gick i konfrontation med det som kan benämnas som det klassiska straffrättstänkandet.59 57 Beirne 1993, kapitel 3 och 4 och Hacking 1990. Se också Rafter 2009a och exempel på historiska källtexter från detta område i Rafter 2009b. 58 Rafter 2008, s. 84ff. Rafter konstaterar: “The new field was born, and if at first its relations to anthropology, psychology, psychiatry, and statistics remained unclear, those who were studying crime and criminals at least could think of themselves as laboring on roughly the same scientific project. A core of knowledge began to form, although much of it was hotly contested.” (Rafter 2009a, s. xv). 59 Leps 1992, s. 35ff och Rafter 2008, s. 81ff. Pasquino menar att det är denna attack som är funda- mentet för den moderna kriminologin. Den kriminologiska vetenskapen behövde inte Lombroso, Pasquino börjar sin redogörelse av kriminologins födelse med von Liszts respektive Ferris attacker 24 En fängslande vetenskap? Under andra halvan av 1700-talet, i upplysningens tidevarv, etablerades tanke- gångar om en rationell hantering av förbrytare. De jurister som svor sig till dessa idéer har kommit att ses som representanter för den klassiska straffrättsskolan. Cesare Beccaria, och i hans efterföljd sådana som Jeremy Bentham och Anselm von Feuerbach, menade att lagen skulle vara lika för alla, att rättskipning skulle syfta till att förhindra brottslighet och att straffen skulle humaniseras. Det

En fängslande vetenskap? PDF

Document Details

Tags

Related

Summary

Full Transcript

Upgrade to continue