Farmakologi Rang Dale kapitel 2-3

Läkemedelsmolekyler måste utöva någon kemisk påverkan på en eller flera cellbeståndsdelar för att ge en farmakologisk respons. De måste komma tillräckligt nära dessa beståndsdelar för att interagera kemiskt och påverka deras funktion.

De kritiska bindningsställena för läkemedel, där de binder till specifika beståndsdelar av celler och vävnader för att producera en effekt.

Regulatoriska proteiner som läkemedel binder till, inklusive receptorer, enzymer, transportörer och jonkanaler.

Målmolekyler genom vilka lösliga fysiologiska mediatorer (hormoner, neurotransmittorer, etc.) producerar sina effekter.

Förmågan för läkemedel att selektivt påverka specifika celler och vävnader, och för proteiner att binda endast molekyler av en viss typ.

En kemisk substans som påverkar fysiologiska system på ett specifikt sätt.

När en läkemedelsmolekyl binder till en receptor och påverkar receptorn på ett sätt som förändrar cellens funktion och framkallar ett vävnadssvar.

Tendensen för ett läkemedel att binda till receptorer.

Tendensen för ett läkemedel att aktivera receptorn efter bindning.

Läkemedel med hög potens har i allmänhet hög affinitet för receptorerna och upptar en betydande andel av receptorerna även vid låga koncentrationer.

Agonister uppvisar också signifikant efficacy, medan antagonister har noll efficacy i det enklaste fallet.

Receptor klassificering baserad på farmakologiska responser, ligandbindning och molekylär sekvensering av aminosyror.

Den Internationella Unionen för Basal och Klinisk Farmakologi.

Om en läkemedelsmolekyl binder till receptorn utan att orsaka aktivering och därmed förhindrar agonisten från att binda, kallas det en receptorantagonist.

Läkemedel som, även när 100 % av receptorerna är upptagna, vävnadssvaret är suboptimalt.

En läkemedels konkurrensförmåga.

Den förhållande med vilken agonisten koncentrationen måste ökas för att återställa en given svarsnivå i närvaro av antagonisten.

Agonist log koncentration-effekt kurvan förskjuts till höger utan någon förändring i lutning eller maximum.

Den antagonisten binds till samma ställe på receptorn som agonisten men dissocierar mycket långsamt, eller inte alls.

Omvänt agonistmolekyler, som binder till receptorn, påverkar receptorn så att en vävnadsrespons minskar.

Agonistens förmåga att producera ett maximalt vävnads svar under omständigheter då de upptar mindre än 100 % av receptorerna.

Den kan uttryckas kvantitativt i termer av efficacy (e), en parameter som ursprungligen definierades av Stephenson (1956) som beskriver "styrkan" hos agonisten-receptorkomplexet för att framkalla en vävnadsrespons.

När agonist-receptor komplexet tenderar att anta det aktiva (AR*), snarare än vilande (AR) tillståndet.

Läkemedelsberoende komponent kallas den inneboende effekten, som är förmågan hos agonisten läkemedelsmolekylen, när den väl är bunden, att aktivera receptorproteinet (se Kelly, 2013).

Dessa klara åtskilda tillstånd: inte bara två, men enskilda receptorer har mycket större konformationell flexibilitet, så att det finns mer än ett inaktivt och aktivt konformativt receptortillstånd.

receptorer som kopplas till second messenger system (se kapitel 3) kan kopplas till mer än en intracellulär effektorbana och upphov till två eller flera samtidiga responser. Man kan förvänta sig att alla agonister som aktiverar samma receptortyp skulle framkalla samma uppsättning av svar

att olika agonister kan uppvisa bias för genereringen av en respons över en annan, även om de verkar genom samma receptor (Figur 2.11B), troligen för att de stabiliserar olika aktiverade tillstånd hos receptorn (se Kelly, 2013).

ett återhämtningstillfälle (t.ex. genom potentiell nervledningshämning hos endogenous opiater, se Ch. 43)

Om två substanser kombineras i lösning går effekten av den aktiva läkemedelssubstansen förlorad.

När "antagonisten" effektivt minskar koncentrationen av det aktiva läkemedlet på dess verkningsställe.

Beskriver interaktionen mellan två läkemedel vars motverkande effekter i kroppen tenderar att ta ut varandra.

Av läkemedlets effekt minskar gradvis då det ges kontinuerligt eller upprepat.

Används konventionellt för att beskriva en mer gradvis minskning av responsen på ett läkemedel, vilket tar timmar, dagar eller veckor att utveckla, men skillnaden är inte skarp.