Antibiotika I + II PDF

Antibiotika I + II Föreläsare: Daniel Bremell, Ingegerd Alderberth Kursbok: Antibiotika - allmänt Antibiotika riktar sin verkan mot utifrån kommande invarderande celler (bakterier) - ej mot våra egna celler. Helt selektivt kan man dock inte påstå att antibiotika är (eftersom vi bl a får biverkninga...

Antibiotika I + II Föreläsare: Daniel Bremell, Ingegerd Alderberth Kursbok: Antibiotika - allmänt Antibiotika riktar sin verkan mot utifrån kommande invarderande celler (bakterier) - ej mot våra egna celler. Helt selektivt kan man dock inte påstå att antibiotika är (eftersom vi bl a får biverkningar). Antibiotika attackerar strukturer som är unika för bakterier, eller ser annorlunda ut hos bakteriecellen än hos våra celler. Antibiotikas antibakteriella spektrum Antibiotika kan ha ett smalt eller brett spektrum - dvs varierande bredd av bakterier som det har effekt på. Antibiotika kan ha effekt huvudsakligen mot grampositiva eller gramnegativa bakterier, mot aeroba eller anaeroba bakterier. Vissa bakterier är “naturligt” resistenta mot ett visst antibiotikum (ingår inte i dess spektrum) - t ex pga sin uppbyggnad och struktur (t ex mycoplasma saknar cellvägg och är således resistent mot antibiotika som angriper cellväggen) Bakterier kan förvärva resistens (mutationer eller genupptag) mot ett antibiotikum som de normalt är känsliga för. Det är ett stort och växande problem idag (resistensutveckling). Skillnad grampositiva / gramnegativa bakterier - cellvägg Att ett antibiotikum kan vara inriktat på gramnegativa eller grampositiva bakterier har framför allt att göra med deras cellvägg och uppbyggnad. Gramnegativa - har ett yttre membran med LPS, och en tunn cellvägg av peptidoglykan. Grampositiva - har ej yttre memnran, men en tjock cellvägg av peptidoglykan. 1 Lista - grampos./gramneg. bakterier - dessa är fakultativt anaeroba Staphylococcus aureus - vanlig vid många typer av infektioner. Streptokocker, Pneumokocker - associerade med luftvägsinfektioner Enterokokocker - vanliga i tarmfloran Koagulasnegativa stafylokocker (KGS) - på huden, lågvirulenta men har tyvärr tendens att vara antibiotikaresistenta och sprids därför ofta på sjukhus, vanlig orsak till infektion hos immunsupprimerade patienter Listeria - kan ge sepsis hos immunnedsatta patienter Corynebacterium diphteriae - difteribakterien Neisseria meningitidis - “meningokocker”, kan ge mycket svår sepsis och meningit Neisseria gonorrhoeae - “gonokocker” , ger gonorré Haemophilus Influenzae - luftvägar Enterobacteriaceae-familjen: E. Coli, Klebsiella (tarmbakterier) Salmonella - kan ge tarminfektion Shigella - kan ge tarminfektion Pseudomonas - kan ge infektion hos immunnedsatta patienter Pasturella - kan ge infektioner efter kattbett Kliniskt viktiga anaeroba bakterier Bacteroides (gramnegativa stavar) - vanliga i tarmfloran och ofta involverade i infektioner efter kirurgi i buken mm. ○ T ex Bacteroides fragilis 2  Clostridium (grampositiva sporbildande stavar) ○ T ex Clostridium perfringens - kan ge svåra infektioner i dåligt syresatt vävnad ○ Clostridium difficile - kan orsaka svåra tarminfektioner i samband med rubbad normalflora vid antibiotikabehandling Antibiotikas målstrukturer Det finns antibiotika som påverkar… 1) Cellväggs-syntesen - cellväggen är mycket viktig för bakterien och är således en viktig måltavla för antibiotika 2) Protein-syntesen - bakteriernas ribosomer skiljer sig tillräckligt mycket strukturellt från våra egna ribosomer 3) DNA - göra skada på bakteriens DNA direkt eller indirekt via olika DNA-associerade strukturer 4) RNA-syntesen 5) Folsyrametabolismen - bakterierna måste tillverka folsyra själva, jämfört med människa som kan ta upp folsyra direkt via födan. 1) Cellvägg/peptidoglykan Cellväggs-syntesen (korsbindning av peptidkedjor) är en viktig angreppspunkt för antibiotika hos både grampositiva och gramnegativa bakterier. Cellväggen byggs upp av långa glykankedjor av omväxlande NAM och NAG, där det på NAM sitter 3 en peptidkedja som korsbinds med en peptidkedja som sitter på en annan glykankedja. Korsbindningen katalyseras av enzymer som kallas transpeptidaser, som kallas för penicillin-bindande proteiner (PBP). Det finns många olika PBPs, med något olika funktioner. 2) Strukturer i proteinsyntesen Strukturer i bakteriens proteinsyntes (t ex ribosomer) skiljer sig från de som finns eukaryoter, och kan således användas som angreppspunkt för antibiotika. Proteinsyntesen hos bakterien börjar med en komplexbildning där ett N-formylmetionin-tRNA binder in till mRNA, och den lilla ribosom-subehnheten 30S associeras med dessa. Därefter binder den stora ribosom-subenheten in 50S och det kallas för initiering. A-sitet har skapats, och därefter kan translation ske. tRNA som bär på sin respektive aminosyra binder in till mRNA och aminosyran kopplas ihop med föregående aminosyra med hjälp av enzymet peptidyl-transferas i ribosomen. Ribosmen kommer förlytta sig längs med 3 baser mRNA i taget för att exponera ett kodon, och så fortsätter det - s k elongering. När hela mRNA-kedjan är translaterad så sker terminering. I flera av strukturerna som deltar i bakteriens proteinsyntes så finns det angreppspunkter för antibiotika. 4 3) DNA-packningen hos bakterier Vissa antibiotikum utnyttjar att bakteriens DNA är “förpackad” på ett annat sätt än hos eukaryota celler. Bakteriens DNA-molekyl är cirkulär och “supercoilad”. Supercoilingen medför att DNA-molekylen bildar ett litet “nystan” som får plats i bakterien. Supercolingen gör själva DNA-molekylen något “upplindad” och mer tillgänglig för avläsning. Enzymet DNA-gyras är viktigt (är en topoisomeras) - reglerar supercolingen för att hålla DNA lagom supercoilat (kan klippa upp och återligera DNA). Det finns antibiotika som påverkar DNA-gyraset (t ex kinolon). 4) RNA-syntesen RNA-polymeraset som ansvarar för transkription av bakteriens DNA skiljer sig från de RNA-polymeras som finns hos eukaryota celler. 5 5) Folsyrametabolismen Bakterier måste syntetisera sin egen folsyra, då de inte kan ta upp folsyra som människoceller. Det finns flera enzymer som är delaktiga i bakteriens folsyrametabolism, och således möjliga angreppspunkter för antibiotika. Omvandlingen av dihydro-folsyra (DHF) till tetrahydrofolsyra (THF) är något som även sker i våra celler, och reaktionen katalyseras av dihydrofolat-reduktas. Men enzymet skiljer sig åt mellan bakterie och människa - och därför använder man antibiotika som är inriktat på bakteriens dihydrofolat-reduktas. Antibiotika listade efter målstruktur Målstruktur/målprocess Antibiotika Cellväggssyntes 1) Betalaktamer (Penicilliner, Cefalosporiner, Karbapenemer) 2) Glykopeptider Proteinsyntes 3) Aminoglykosider 4) Tetracykliner 5) Makrolider 6) Linkosamider (Klindamycin) 7) Oxazolidinoner (Linezolid) DNA eller DNA-associerade strukturer 8) Kinoloner 9) Nitroimidazoler 10) Nitrofurantoin RNA-syntes 11) Rifamyciner Folsyrametabolism 12) Sulfa 13) Trimetoprim 6 Begrepp Farmakokinetik (PK, pharmacokinetics) Handlar om de processer som påverkar läkemedlets väg genom kroppen, hur det metaboliseras, distribueras och elimineras - “vägen till och från målet”. Farmakodynamik (PD, pharmacodynamics) Handlar om antibiotikas interaktion med bakterier - de unika faktorer som krävs för att antibiotika ska hämma eller avdöda bakterier - dvs “vad som händer framme vid målet”. Baktericida / Bakteriostatiska antibiotika Baktericida = något som dödar bakterier Bakteriostatisk = något som hämmar bakteriens tillväxt Ofta används begreppen ‘baktericid’ och ‘bakteriostatisk’ när man talar om antibiotikas farmakodynamik - men hur dessa förhåller sig är inte “svart på vitt” eller “antingen eller”. Man har satt gränser i laboratoriemiljö som definierar om ett antibiotikum är bakteriecid eller bakteriostatiskt - “hur stor andel av bakterierna dör inom en viss tid vid en viss koncentration antibiotika” - det beror på: Typ av antibiotikum - vissa dödar snabbare, andra långsammare Typ av bakterie Vilken växtfas bakterien befinner sig i Man kan inte påstå att antibiotika som är baktericid skulle vara bättre än bakteriostatisk. PK/PD Ofta så kan farmakokinetik och farmakodynamik “slås samman” till “PK/PD” som beskriver vilka koncentrationer man behöver uppnå, och således vilka doser som behövs av ett visst antibiotikum. MIC (Minimum inhibitory concentration) Centralt begrepp inom farmakodynamiken, och är den lägsta koncentrationen av ett antibiotikum (mg/liter) som krävs för att hämma växt av bakterierna. Det blir alltså ett mått på en bakteries känslighet för ett visst antibiotikum. Ju lägre MIC-värde för ett visst antibiotikum hos en viss bakterie - desto känsligare är bakterierna (det krävs alltså låg koncentration för att hämma växten av bakterier). För att undersöka MIC används föredragsvis s k buljongspädning. Man har en rad med buljongrör (buljongen är ett medium som bakterierna trivs att växa i) med bakterien i. Därefter tillsätter man fallande koncentration av det antibiotikum man vill testa i de olika 7 rören, därefter inkuberas bakterierna och man gör sedan en avläsning efter 16-20 timmars inkubering i 37℃. Vid avläsningen tittar man på vid vilka koncentrationer bakterierna har vuxit (grumliga rör) och vart de inte har vuxit (dött). Vid den lägsta koncentration där bakterierna inte har vuxit (på bilden 0,5 mg/liter) har man bakteriens MIC-värde för detta antibiotikum. Kliniskt - känslig eller resistent? Om man kliniskt talar om hurvida en bakterie är “känslig för” eller “resistent” mot ett visst antibiotikum - så handlar det helt och hållet om vad man kan förvänta sig för effekt vid behandling med ett visst antibiotikum - där man måste ta hänsyn till vilka koncentrationer av antibiotikumet som är möjligt att uppnå i kroppen (vissa antibiotika kan t ex bli toxiska vid för höga doser - det finns alltså olika former av begränsningar). Förenklat så kan man säga, att en bakterie som har ett MIC-värde för ett visst antibiotikum som är tydligt lägre än den antibiotika-koncentration som under tillräckligt lång tid uppnås i kroppen vid behandling - bedöms som känslig för detta antibiotikum. Exempel: En infekterad patient får ett antibiotikum vars koncentration i kroppen blir som högst 1 mg/liter. Om bakterien som ger infektionen har ett MIC-värde på 0,06 mg/liter för detta antibiotikum - så bedöms den som känslig! Om bakterien som ger infektionen har ett MIC-värde på 2 mg/liter för detta antibiotikum - så bedöms den som resistent! 8 Resistensbestämning Resistensbestämning innebär att man testar om en bakterie är resistens eller känslig för ett visst antibiotikum - och det bygger på bestämning av bakteriens MIC - dvs den lägsta koncentrationen av detta antibiotikum som inhiberar bakteriens tillväxt. Bakteriens MIC-värde relateras till “brytpunkter” (gränsvärden) för antibiotikumet i fråga. När görs resistensbestämning? När det inte går att förutsäga om en infektions-orsakande bakterie är känslig eller resistent mot ett visst antibiotikum. Antibiotikakänslighet testas rutinmässigt för kliniskt relevanta bakteriegrupper för att få kunskap om resistensläget. Vilka antibiotika som testas beror på infektionstyp och rekommendationer från läkemedelskommittéer. Hur bestäms “brytpunkterna” (gränsvärdena)? Brytpunkterna bestäms internationellt (EUCAST; NORDICAST). Definitionen av brytpunkter för varje antibiotika har krävt omfattande studier om vilken antibiotikakoncentration som kan uppnås i kroppen, den kliniska effekten av koncentrationerna mm. Det innebär att man på lab runt om i världen kan titta i tillgängliga tabeller med brytpunkter för att tolka uppmätt MIC-värde på lab för att avgöra bakterien man har att göra med är känslig eller resistent. Klassificering av antibiotikaresistens (SIR-systemet) När man bedömer antibiotikaresistensen hos en viss bakterie för för ett visst antibiotikum så kan man utifrån jämförelse med brytpunkterna klassificera bakterien som en av 3 kategorier: 1) S = Känslig (sensitive) Infektionen kan förväntas svara på behandling med detta antibiotikum vid normal dosering. Bakterien har inga påvisade resistensmekanismer mot medlet. 9  2) I = Känslig vid ökad exponering (“increased exposure”) Infektionen kan behandlas med detta medel om exponeringen ökas, t ex genom ökad dos. 3) R = Resistent Klinisk effekt av behandling med detta antibiotikum är osannolik. Bakterien har förvärvat resistensmekanismer eller är naturligt resistent mot medlet. Exempel: MIC-brytpunkts-tabell för E. coli och andra Enterobacterioaceae Förenklad MIC-bestämning: E-test (För att undersöka MIC används föredragsvis buljongspädning, se under rubriken ‘MIC (Minimum inhibitory concentration)’). På lab används ofta denna metod. Vid E-test fördelas en bakteriesuspension tunnt och jämnt över en agarplatta. Därefter placerar man ett E-test på agarplattan. E-testet är en strip med antibiotika i fallande koncentration längst med stripen, som sedan diffunderar ut i agarplattan. Man låter därefter bakterierna växa över en natt. Nästa dag undersöker man hur bakterierna har växt på plattan. Vid den lägsta koncentration där man ser att bakterierna inte har växt intill E-testet finner man bakteriens MIC-värde. 10 Förenklad MIC-bestämning: Diskdiffusion/Lapptest (För att undersöka MIC används föredragsvis buljongspädning, se under rubriken ‘MIC (Minimum inhibitory concentration)’). På lab används ofta denna metod. Man fördelar ut en bakteriesuspension tunnt och jämnt över en agarplatta. Därefter placerar manut “diskar”/lappar med olika antibiotika som man är intresserad av att testa, vi kan exemplifiera med A, B och C, från vilka antibiotika diffunderar ut i agarplattan. Därefter låter man bakterierna växa över en natt. Nästa dag observerar man om man kan se någon tillväxthämning av bakterierna runt någon eller några av lapparna/diskarna. Man läser därefter av den s k mm-zonen som finns runt en disk/lapp - dvs hur många mm från disken växer bakterierna. Om stor mm-zon → det krävs låg koncentration för att hämma bakterierna Om liten mm-zon → det krävs högre koncentration för att hämma bakterierna I exemplet här så ser man att bakterien inte ens hämmas av en hög koncentration av C - alltså har bakterien ett högt MIC-värde för C. mm-zonen runt B är stor, och alltså har bakterien ett lågt MIC-värde för B. mm-zonen för A är något mindre än B, så bakterien har ett något högre MIC-värde för A jämför med B, men lägre än C. 11 Exempel: Zon-brytpunkts-tabell för E. coli och andra Enterobacterioaceae Tabell som används vid avläsning från diskdiffusion/lapptest. 1. Betalaktam-antibiotika Målstruktur/målprocess: Cellväggsyntes Några undergrupper till betalaktamer som vi kommer att ta upp är: 1) Penicilliner från Penicillum (mögelsvam) 〜1940-tal Man har tagit fram olika penicilliner där man skapat olika variationer av grundstrukturen - olika penicilliner kan ha olika spektrum. 2) Cefalosporiner från Cephalosporium (mögelsvamp) 〜1960-tal Har generellt brett spektrum. 3) Karbapenemer från Streptomyces (jordbakterie) 〜 1970-tal Har mycket brett spektrum. Verkningsmekanism Gemensamt för samtliga är att de hämmar korsbindningen av peptidkedjor i cellväggen genom att binda upp PBP (penicillinbindande protein, dvs transpeptidaser) - och således 12 hämma cellväggsyntesen. Det leder slutligen till att cellväggen destabiliseras och bakterien lyseras → dör. Eftersom det finns olika slags PBP (t ex olika bakterier kan ha olika PBP) så kan olika betalaktamer ha effekt mot olika bakterier. Betalaktam-ringen är gemensam för alla betalaktam-antibiotika och medierar den antibakteriella effekten. Anledningen till det är att den har strukturella likheter med alanin-alanin-bindningen i cellväggens peptidkedjor (som är PBP’s substrat). Bilden här illustrerar hur bakteriens PBP binder till betalaktam-ringen och därmed inaktiveras. → Här nedan ser man variationen hos de olika grupperna av betalaktamer - gemensamt är betalaktamringen. 13 Betalaktamas-bärande bakterier Ett oroväckande och ökande problem angående resistensutveckling är att många bakterier idag har tagit upp gener som kodar för betalaktamas - enzymer som hydrolyserar betalaktamringen och således inaktiverar betalaktamantibiotika. Betalaktamaser som bryter ner penicillin kallas ibland för penicillinaser (är alltså en typ av betalaktamaser). Betalaktamaser inaktiveras inte själv av att “bryta upp” en betalaktamring, utan en enda betalaktamas-molekyl kan inaktivera flera betalaktam-molekyler - och på så vis blir bakterien resistent mot ett eller flera betalaktamantibiotika. Betalaktamas-bärande bakterier påvisades ganska snart efter att penicillin började användas på 1940-talet. Bl a var Staphylococcus aureus tigidare känsliga för de vanliga antibiotikum som används för t ex halsfluss som Kåvepenin® (fenoximetylpenicillin) - men väldigt snart såg man att de plockat upp gener för betalaktamas Upptäckten av betalaktamas-bärande bakterier drev på utvecklingen av nya betalaktam-antibiotika som inte inaktiverades av betalaktamaser - bla kom då cefalosporinerna på 1970-talet, och karbapenemer på 1980-talet. Men tyvärr så är bakterier duktiga på att utvecklas, och det utvecklades betalaktamaser med allt bredare effekt på betalaktam-antibiotika - denna resistensutveckling är framför allt ett problem som man ser hos de gramnegativa bakterierna (t ex E. coli, Klebsiella pneumoniae mm). ○ Man hittade betalaktamaser som kunde bryta ner de första cefalosporinerna - cefalosporinaser, och idag finns det tyvärr betalaktamaser som kan bryta ner dagens viktigaste cefalosporiner - s k ESBL (Extended Spectrum Beta-Lactamases, bryter ner penicilliner och cefalosporiner), det finns också en variant som kallas AmpC (cefalosporinas). ○ Det har i sin tur lett till att man använt mer karpabenemer -sedan ungefär år 2000 så har det tyvärr blivit vanligare med betalaktamaser som också kan bryta ner karpanemener - s k ESBL-CARBA. I Sverige är de väldigt ovanliga, men på många platser i världen så utgör det ett stort problem. 14 Betalaktamas-hämmare Klavulansyra är också en betalaktam-antibiotika som man funnit hos jordbakterien Streptomyces (〜1970-tal). Klavulansyra har dock väldigt dålig antibakteriell effekt i sig - men är däremot väldigt bra på att hämma betalaktamaser. Det har kommit fler preparat som är betalaktamashämmare som har vidareutvecklats fårn klavulansyra, t ex Tazobactam (semisyntetiskt 〜1980). Detta fungerar alltså väldigt dåligt som antibiotika - men de är viktiga för att inhibera betalaktamaser och således motverka resistens. Det utnyttjas alltså genom att ge ett betalaktam-antibiotika tillsammans med en betalaktamashämmare. 1) Penicilliner Smalt spektrum Utvidgat spektrum Penicillinas-stabila penicilliner (stafylokock-penicilliner) Penicillin G Ampicillin Meticillin - används ej kliniskt (i (bensylpenicillin) namnet MRSA) Amoxicillin Penicillin V Isoxazolylpenicilliner - kloxacillin, (fenoximetylpenicillin) Piperacillin flukloxacillin Mecillinam/Pivmecillinam Penicillinas-stabil = bryts ej ned av penicillinaser (en slags betalaktamas) Smalt spektrum De ursprungliga penicillinerna. De är väldigt lika i sitt spektrum, och har bland annat effekt på: Streptokocker - som orsakar tonsillit och erysipelas (ytlig hudinfektion, s k rosfeber) Pneumokocker (S. pneumoniae) - som orsakar pneumoni och otit Borrelia (erytema migrans) Bensylpenicillin (Penicillin G, PcG) - kan endast ges intravenöst (IV) Fenoximetylpenicillin (Penicillin V, PcV) - kan ges peroralt (po) Säljs bl a under namnet Kåvepenin®. 15 Utvidgat spektrum Ampicillin - ges intravenöst (IV) Amoxicillin - ges endast peroralt (po) i Sverige, intravenöst i vissa länder Ampicillin och amoxicillin har effekt på samma bakterier som PcV och PcG, samt ytterligare bakterier: Streptokocker Pneumokocker Haemophilus influenzae - pneumoni Enterococcus faecalis - sepsis/endokardit Listeria monocytogenes - sepsis/meningit Pivmecillinam (tillhör gruppen Amidinopenicillin) - ges peroralt (po) Är ett av förstahandsalternativen för att behandla nedre urinvägsinfektioner - cystit (UVI i blåsa med trängningar och sveda vid miktion) - ofta orsakad av gramnegativa tarmbakterier som E. coli eller Klebsiella. Penicillinas-stabila penicilliner (stafylokockpenicilliner) Isoxazolyl-penicilliner Dessa är penicilliner med smalt spektrum, som huvudsakligen har effekt på stafylokocker och streptokocker. Är förstahandsval vid stafylokock-infektion. 16  Kloxacillin - ges intravenöst (IV) Flukloxacillin - ges peroralt (po) Staphylococcus aureus (ej MRSA*) är vanlig orsak till sårinfektioner, sepsis, endokardit. Används även mot t ex β-hemolytiska streptokocker. *MRSA (meticillinresistenta staphylococcus aureus) - stafylokocker som är resistenta mot i princip alla betalaktamer. Penicillin/betalaktamashämmare Det finns olika kombinationer av penicilliner och betalaktamashämmare som används. Amoxicillin/Klavuransyra - ges peroralt (po) Har ett spektrum för amoxicillin + effekt på bakterier som producerar betalaktamas (tack vare klavuransyra) - så utöver spektrumet för amoxicillin även för: Staphylococcus aureus och andra betalaktamasproducerande bakterier (Moraxella, vissa H. influenzae). Piperacillin/Tazobactam - ges intravenöst (IV) Piperacillin ges aldrig ensamt, utan alltid tillsammans med betalaktamashämmaren Tazobactam. Piperacillin har ett brett spektrum, och tillsammans med Tazobactam fås ett mycket brett spektrum med effekt på de flesta vanliga infektionsorsakande både grampositiva och gramnegativa bakterier, och anaeroba bakterier som kan orsaka t ex bukinfektioner. Används vid bukinfektioner, sepsis och andra oklara infektioner (när man inte är säker på vilken bakterie som orsakar infektionen, kan då användas t ex tidigt i förloppet innan “bilden har klarnat”), eller infektioner där man vet att det ofta är många bakterier iblandade (t ex bukinfektioner). Användning för detta antibiotikum har ökat de senaste åren, och nu är det troligen det mest använda intravenösa prepraratet på de flesta svenska sjukhus. 2) Cefalosporiner Det finns några viktiga “luckor” i spektrumet för cefalosporiner som är viktigt att känna till - de har t ex inte effekt på enterokocker och listeria. Om man t ex väljer att behandla en meningit, där man inte vet vilken bakterie som är boven, med cefotaxim (IV) som är ett av förstahandsvalen - så behöver man lägga till ett antibiotikum som har effekt på listeria (då lägger man till t ex ampicillin). 17 Perorala cefalosporiner Ceftibuten Har enbart effekt på gramnegativa bakterier (t ex E. coli, Klebsiella) Används bl a för mer komplicerade urinvägsinfektioner - s k övre urinvägsinfektioner, eller febrila urinvägsinfektioner (om feber), eller pyelonefrit (njurbäckeninflammation). Man får då tillräckligt höga antibiotikakoncentrationer även utanför blåsan, för att säkert kunna behandla dessa infektioner. Cefadroxil Har funnits länge, användning har successivt minskat. Används dock en hel del i barnsjukvården för att mixturen smakar inte lika äckligt som vissa andra betalaktamer. Har effekt på Staphylococcus aureus (hud- och mjukdelsinfektion) och Streptokocker (recidiverande tonsillit). Intravenösa cefalosporiner Används väldigt mycket. Har ett brett spektrum, både grampositiva och gramnegativa bakterier, och används vid t ex bukinfektioner (då tillsammans med metronidazol för att få effekt på anaeroba bakterier), sepsis, meningit, andra oklara infektioner där det inte är klarlagt vilken bakterie som orsakar infektion. Här ses några av cefalosporinerna som används på sjukhus, och deras “effekt” på grampositiva och gramnegativa bakterier (listan har skapats av föreläsarna): Grampositiva bakterier Gramnegativa bakterier Cefotaxim ++++ +++ Ceftriaxon ++++ +++ Ceftazidim ++ ++++ (Pseudomonas) Cefotaxim Är ett förstahandsval. Ceftriaxon Har ett spektrum som nästan är identiskt med Cefotaxim, och fördelen är att det inte behöver ges en gång per dygn (vissa patienter kan t ex komma in från sitt hem en gång per dygn och få sin intravenösa behandling och sedan åka hem). Används inte så mycket i Sverige. Ceftazidim Har lite sämre effekt på grampositiva bakterier, är inte effektivt mot t ex stafylokocker, men det har bättre effekt på gramnegativa bakterier - bl a Pseudomonas som kan orsaka 18 infektion hos vissa patienter med ökad mottaglighet för infektion. Är ett av förstahandsalterantiven vid Pseudomonas-infektion. 3) Karbapenemer Det är generellt 3 karbapenemer som används i Sverige: Meropenem Imipenem Ertapenem Alla 3 har ett väldigt brett spektrum med effekt på grampositiva, gramnegativa och anaeroba bakterier. De används för behandling av nosokomiala infektioner (infektioner som patienten ådragit sig på sjukhus) - som ofta är orsakade av mer svårbehandlade bakterier - som komplicerade bukinfektioner, neutropen feber (lågt antal neutrofiler och feber), meningit (behandlas med meropenem innan man vet vad det är som orsakar meningiten) Fördelar - Betalaktamantibiotika Fördel: Väldigt atoxiska vilket ger få biverkningar, har mycket brett terapeutiskt fönster. Utgör majoriteten av den antibiotika som används i Sverige. Den vanligaste och viktigaste biverkan är allergi. Det finns mycket låg (