Cellens beståndsdelar och membran

Här är dina studieanteckningar baserade på den tillhandahållna texten.

Cellens beståndsdelar

• Insidan av cellmembranet är intracellulär, utsidan är extracellulär.
• Cellmembranet avgränsar cellen från den yttre miljön.
• Cellmembranet består av fosfolipider och kolesterol.
• Kolesterol bidrar till att membranet får ökad stabilitet.
• Membranets huvud är hydrofilt, vilket innebär att det gillar vatten (vattenlösligt).
• Membranets svansar är hydrofoba, vilket innebär att det ogillar vatten (olösligt i vatten).
• Cellmembranet kallas ofta för ett dubbelt fosfolipidskikt.

Cellmembranets proteiner

• Transportproteiner:
  • Aktiva transportproteiner använder ATP.
  • Passiva transportproteiner använder inte energi.
• Receptorproteiner/membranproteiner är specialiserade på att upptäcka och känna igen ämnen utanför cellen.
• Proteiner kan fungera som enzymer och påskynda processer på insidan eller utsidan av cellen.
• Ankarproteiner kan binda samman celler

Cellmembranets viktiga uppgifter

• Bildar en barriär som avgränsar cytoplasman från extracellulärvätskan, vilket tillåter cellen att skapa och upprätthålla en inre miljö som skiljer sig från omgivningen.
• Reglerar passage av ämnen in och ut ur cellen.
• Fungerar som en barriär för vattenlösliga ämnen.
• Fettlösliga ämnen kan diffundera direkt genom membranet.
• Har receptorer på ytan som kan ta emot hormoner.
• Har membranproteiner som påverkas av sinnesstimuli i sinnesceller.
• Vissa membranproteiner är enzymer som katalyserar kemiska reaktioner.
• Membranproteiner kan binda grannceller samman.
• Membranet möjliggör kemiska och elektriska gradienter, vilket är en förutsättning för nervsignaler.

Transport genom cellmembranet

• Transport genom cellmembranet kan vara passiv eller aktiv.
• Passiv transport sker utan energitillförsel.
• Aktiv transport kräver energi.

Passiv transport genom cellmembranet

• Direkt diffusion genom det dubbla lipidskiktet tillåter fettlösliga molekyler att passera utan kanaler.
• Diffusion av joner och vatten sker genom proteinkanaler som jonkanaler och akvaporiner, där akvaporiner selektivt släpper igenom vatten.
• Transport med hjälp av membranproteiner bär ämnet genom membranet och frisätter det på andra sidan.
  • Kapaciteten är begränsad och påverkas av konkurrens.
  • Används för transport av specifika större molekyler.

Aktiv transport genom cellmembranet

• Sker med hjälp av transportproteiner, till exempel natrium-kaliumpumpen
• Kräver energitillförsel
• Primär aktiv transport: ATP är den direkta energikällan för att frakta ämnen över membranet.
• Sekundär aktiv transport: Lägesenergi lagrad i en koncentrationsskillnad används, ofta för Na+; ATP används indirekt.

Endocytos och exocytos

• Blåstransport/"vesikeltransport" - transport i blåsor/vesikler.
• Exocytos: Transport ut ur cellen via blåstransport, från cytoplasma till cellens utsida; kan tillföra nytt material till cellmembranet. Exempel: utsöndring av svett.
• Endocytos: Transport in i cellen via blåstransport av ämnen som inte kan transporteras på annat sätt. Exempel: fagocytos (cellätande), pinocytos (celldrickande).

Cytoplasma

• Allt innehåll i cellen förutom kärnan.
• Består av cytosol (vätska av vatten, joner som Na+, K+, Ca2+, Cl-) och organeller.
• Cytosolen utgör >50% av cellens volym.
• Cytoskelettet ger cellen form, stabilitet och hjälper till vid rörelse (exempelvis i muskelceller).

Mitokondrier

• Mitokondrier har två membran, ett inre och ett yttre.
• Cellandningen sker här, bryter ner kolhydrater, fett och protein för att utvinna ATP.
• Syrgas används i processerna som sker i mitokondriens inre membran.
• Cellandningen delas in i tre delar:
  • Citronsyracykeln
  • Elektrontransportkedjan
  • Oxidativ fosforylering
• Näringsämnen och syre omvandlas till CO2, H2O och ATP.

Cellkärna

• Cellkärnan har dubbla membran för att hålla DNA på plats.
• Två uppgifter: celldelning och proteinuppbyggnad.
• DNA förvaras här och proteinsyntesen startar; DNA förmedlas via mRNA.

Proteinsyntes

• Kopian som bär den genetiska koden, mRNA, transporteras ut ur cellkärnan till ribosomen, där proteinsyntesen sker.
• Ribosomer: Här sker själva proteinsyntesen; kan finnas fritt i cellen, på cellkärnan eller på endoplasmatiskt retikel (ER).
• Endoplasmatiskt retikel: Utgör 50% av cellens innehåll.
  • ER med ribosomer kallas granulärt/kornigt.
  • ER utan ribosomer kallas slätt.
• ER utför packning och transport av proteiner vidare till golgiapparaten.
• Golgiapparaten: Sorterings- och transportcentral. Packar och sorterar proteiner i nya blåsor för transport ut ur cellen. Består av platta membransäckar och är involverad i transport av fett.
• Lysosomer: Innehåller enzymer (hydrolaser) som bryter ner gamla organeller vid pH 5. Oönskade ämnen transporteras ut ur cellen via exocytos. Vid cellskada bryter lysosomen ner alla organeller.
• Autofagi: Nedbrytning av cellens egna beståndsdelar.
• Fagocytos: Nedbrytning av främmande ämnen och skadad vävnad.
• Peroxisomer: Bryter ner fria radikaler som bildas när syre omsätts i cellen; finns i lever- och njurceller.
  • Exempel: avgiftning av alkohol.

Citronsyracykeln

• Ett led i cellens energiutvinning från näringsämnen (cellandningen) som sker i mitokondriens matrix.

Proteinsyntes och DNA

• Människan har 46 kromosomer (23 par) som innehåller DNA, indelade i 22 autosomala par och ett könskromosompar.
• En kromosom består av tvinnat DNA lindat i en dubbelhelix.
• Dubbelhelixen består av socker och fosfat samt de fyra baserna: adenin, cytosin, thymin och guanin som utgör den genetiska koden.
• Endast A-T och G-C baspar kan kopplas ihop.
• Thymin byts ut mot uracil i mRNA.
• DNA finns i alla celler och innehåller alla kroppens gener och är "originalversionen".
• Gener som behövs för produktion av proteiner kopieras istället.

Transkription

• Enzymet RNA-polymeras hittar en startkod och kopierar en gen på DNA-molekylen.
• Den aktuella genen transkriberas och skapar en kopia (pre-mRNA) med komplementära baser.
• Pre-mRNA växer tills RNA-polymeraset möter en stoppkod och avslutar transkriptionen.
• Pre-mRNA modifieras (klippning och splitsning) och fraktas ut ur cellen som mRNA till ribosomerna.

Translation

• Ribosomerna läser den genetiska koden i form av mRNA.
• Ribosomerna kopplar kodon på mRNA mot antikodon på tRNA, tRNA fraktar aminosyror från cytosolen till ribosomerna.
• Specifika antikodon är kopplade till bestämda aminosyror vilket ger översättning från "bas-språk" till "aminosyra-språk".
• Resultatet är en växande aminosyrakedja.
• Baserna i mRNA läses av som "tripletter".
• Tre baser i mRNA bildar en kodon.
• Tre baser i tRNA bildar en antikodon, och varje antikodon är knuten till en bestämd aminosyra.

Cellmetabolism

• Cellen tar in glukos och syre som är energirika; koldioxid och vatten är energifattiga.
• Energi frigörs när ATP spjälkas till ADP; denna energi används för cellens arbete.

Glykolys

• "Ta sönder glukos". Glukos (6 kolatomer) spjälkas till två pyruvatmolekyler (3 kolatomer).
• Pyruvat används i citronsyracykeln.
• Ger 2 ATP och 2 NADH per glukosmolekyl.

Citronsyracykeln

• Sker i mitokondriens inre rum (matrix).
• Slutproduktion: koldioxid, vatten, 2 ATP och vätejoner.
• 1 varv = 3 NADH, 1 FADH, 1 ATP, 2 CO2.
• Energirika elektroner förs långsamt bort för användning i elektrontransportkedjan.

Elektrontransportkedjan

• Energi frigörs för varje reaktion; ATP behövs för exempelvis muskelkontraktion.
• Koldioxid, vatten och ATP utvinns och koldioxid och vatten andas ut.

Huden - Epidermis (överhud)

• Yttersta lagret, uppbyggt av 5 lager platta epitelceller och saknar blodkärl.
• Melanocyter i stratum basale tillverkar melanin för att skydda DNA mot UV-strålar.
• Skyddar kroppen mot mekaniska och kemiska skador samt inträngning av mikroorganismer (del av kroppens infektionsförsvar).
• Låg genomsläpplighet för vatten bidrar till att hålla kroppens inre miljö stabil.
• De flesta celler är keratinocyter som producerar fibrösa proteiner, keratiner (hornämnen).
• Cellerna på hudytan slits ner och ersätts av stamceller i överhudens basala cellskikt.
• Yttersta lagret består av tätt sammanpackade döda keratinocyter (hornlagret) som gör huden nästan helt ogenomsläpplig för vatten.
• Överhuden tillförs syre och näringsämnen genom diffusion från blodkärlen i läderhuden (dermis). Ytliga rispor leder inte till blödning.

Hud - Epidermis lager

• Stratum corneum: 20-30 lager döda keratinocyter som lossnar.
• Stratum lucidum
• Stratum granulosum
• Stratum spinosum
• Stratum basale: melanocyter, keratinocyter
• Keratin: Trådlikt starkt protein som skapar hudens yttersta skyddslager i stratum basale. Keratinocyter genomgår intensiv celldelning mellan dermis och epidermis

Hud - Dermis (läderhud)

• Innehåller fibroblaster, makrofager, mastceller och lymfocyter.
• Fibroblaster producerar kollagen och elastiska fibrer. Kollagenfibrerna ger huden sträcktålighet, medan elastiska fibrerna gör den elastisk.
• Består huvudsakligen av stark och flexibel bindväv.
• Har rikligt med blodkärl, lymfkärl och nervfibrer; tillför syre och näringsämnen till överhuden genom diffusion.
• Utgör den största delen av huden.
• Mängden elastiska fibrer och vätska minskar med stigande ålder, vilket gör att huden gradvis förlorar i elasticitet och blir rynkig.
• Blodcirkulationen i dermis är avgörande för kroppens temperaturreglering.
• Svettkörtlar och talgkörtlar finns i läderhuden.
• två lager:
  • Stratum papillare
  • Stratum reticulare: gränsar mot underhuden (subcutis).

Hud - Subcutis/hypodermis (underhud)

• Består av fibrös bindväv och en varierande mängd fettvävnad (underhudsfett).
• Fettvävnaden består av kolesterol, triglycerider och lipider, är värmeisolerande och kroppens viktigaste fettförråd.
• Bindvävsfibrer från underhuden är inflätade i läderhuden.
• Den lösa bindväven innehåller mycket vävnadsvätska och är därför ett viktigt vattenförråd.

Hudens funktioner

• Barriär och isolation.
• Upprätthåller vätskebalans.
• Kommunikation.
• Temperaturreglering.
• Energilager.
• Bildar vitamin D3 från kolesterol med hjälp av solljusets ultravioletta strålar.
• Blodlager: Blod kan lagras och mobiliseras från huden genom att reglera diametern i arteriolerna.
• Sinnesorgan.
• Lagrar fett.
• Hudceller = keratinocyter.

Svettkörtlar

• Sitter djupt i läderhuden.
• Svett som lägger sig på huden & förångas/dunstar bort kräver värme & energi från kapillärer, blodet svalnar.

Talg

• Håller huden mjuk och fuktig, fettsyror ger lågt pH och antibakteriell effekt.

Vitamin D-syntes

• Vitamin D3 produceras i överhudens keratinocyter.
• UV-strålar konverterar kolesterol till vitamin D3, som transporteras till levern via blodet.
• I levern hydroxyleras vitamin D3 till kalcidiol.
• Kalcidiol lagras i fettvävnad och utgör kroppens förråd av vitamin D3.
• I njurarna hydroxyleras kalcidiol till den biologiska aktiva formen av vitamin D3, kalcitriol, som verkar på målceller i många olika vävnader.
• Huvudeffekten av kalcitriol är ökad Ca2+-absorption i tunntarmen. Det ökar också Ca2+-överföringen från benvävnaden till blodet.
• Ombildandet av kalcidiol till kalcitriol stimuleras av PTH (paratyreoideahormon). En sänkning av Ca2+-koncentrationen i blodet leder till ökad PTH-utsöndring, vilket stimulerar ombildningen till kalcitriol. Om Ca2+-koncentrationen ökar sker det motsatta.

Autonoma nervsystemet

• Den del av nervsystemet som inte är viljestyrt och styr aktiviteten i inre organ, glatt muskulatur och körtlar.
• En del av det perifera nervsystemet.
• Autonom (Självstyrd) innebär att det inte går att kontrollera aktiviteten via viljan.
• Uppdelat i det sympatiska (aktiveras vid kris "fight or flight") och det parasympatiska (aktiveras vid vila "rest and digest").
• Enteriska nervsystemet räknas också in.
• Motsatsen är det somatiska nervsystemet, som styr aktiviteten i skelettmuskler och förmedlar sinnesupplevelser.
• Huvuduppgiften är att bidra till en konstant inre miljö i kroppen (homeostas).
• Autonoma nervsystemets två delar kompletterar varandra. Sympatiska nervsystemet ökar kroppens fysiska prestanda och aktiveras i både fysiskt krävande situationer och vid stress. Parasympatiska nervsystemet har däremot störst aktivitet i normala vilosituationer och stimulerar bland annat matspjälkningen.

Parasympatiska

• Mest aktivt i vila.
• Konvergens: detaljstyrning av ett organ.
• Upphov: kranialnerv 3, 7, 9 och 10.
• S2-S4.
• Förlopp: Långt preganglionärt fiber och kort postganglionärt fibrer.
• Ganglier nära målorganen.
• Transmittorsubstans: Acetylkolin (AK).
• Receptor: Muskarin-receptor.

Sympatiska

• Aktiverat i krissituationer/stress ("fright, fight, flight").
• Divergens: påverkar flera organ samtidigt; förstärks av binjuremärgen som sprider adrenalin via blodet.
• Upphov: Th1-L2.
• Förlopp: Kort preganglionärt fiber, långt postganglionärt fibrer.
• Ganglier i gränssträngen.
• Transmittorsubstans: Noradrenalin (NA) & adrenalin från binjuren.
• Receptorer: a- och B-receptorer.
• Sympatiska nervfibrer utgår från ryggmärgen mellan första thoraxsegmentet (T1) och andra lumbalsegmentet (L2).

Autonoma nervsystemets funktioner

• Sympatiska NS:
  • Arteriolkontraktion (a1-receptor).
  • Ökad kontraktilitet/ökad hjärtfrekvens (ẞ1-receptor).
  • Utvidgning bronkioler (ẞ2-receptor).
  • Pupillvidgning.
  • Reducerad sekretion (spottkörtlar).
  • Reducerad motilitet (peristaltik) och sekretion (matspjälkningskanalen).
  • Gåshud, svettning, arteriolkontraktion (hud).
  • Ökad adrenalinsekretion (binjurar).
  • Ökad renin, kontraktion tillförande arteriol (njurar).
  • Sammandragning av slutmuskel (blåsa).
  • Ejakulation (könsorgan).
• Parasympatiska NS:
  • Ingen innervering (förutom erektion hos män) (blodkärl, binjurar, njurar).
  • Reducerar hjärtfrekvens.
  • Sammandragning bronkioler och slemprod.
  • Pupillsammandragning, ackommodation, tårar.
  • Ökad sekretion (spottkörtlar).
  • Ökad motilitet (peristaltik) och sekretion (matspjälkningskanalen).
  • Ingen innervering (hud).
  • Blåstömning.
  • Erektion hos män och kvinnor (könsorgan).

Autonom kontroll

• Hjärtat:
  • Egenfrekvens utan autonom påverkan är ca 100 slag/minut.
  • Vilorytm är 50-80 slag/minut pga konstant bromsning från parasympatiska NS på sinusknutan.
  • Pulsen ökas:
    1. Släppa broms parasympaticus.
    2. Ge gas sympaticus (B1-receptor) → ökar frekvens och ökar kraften i varje slag (kontraktilitet).
  • Maxpuls = 220 - ålder.

Autonom kontroll

• Luftvägar:
  • Reglering via bronkioldiametern.
  • Sympaticusaktivering vidgar luftvägarna (B2-receptorer i bronkiolerna).
  • Parasympaticusaktivering kontraherar luftvägarna (muskarinreceptorer i bronkiolerna).
• Blodkärl:
  • De flesta arterioler påverkas av sympaticusaktivering.
  • Övervikt av a-receptorer ger kontraktion.
  • Vissa arterioler med b-receptorer förhindrar kontraktion.
  • Finns i kranskärl och kärl till skelettmuskler.

Aktionspotential

• Nervsignal.
• Överför elektrisk information snabbt längs axonet.

Kemisk signalöverföring i nervsystemet

• Nervceller kommunicerar med andra nervceller, muskler eller körtlar genom kemisk information (synapser).

Vilomembranpotential

• Mäter spänningsskillnaden mellan insida och utsida av nervcellen i vila (-70 mV).
• Nervcellens insida är mer negativ än utsidan.
• Na+/K+-pumpen skapar/bibehåller vilomembranpotentialen.
• Na+/K+-pumpen skapar/bibehåller kemisk gradient: mycket Na+ extracellulärt och K+ intracellulärt.
• Gradient = skillnad som kan utlösa kraft/rörelse.
• Läck-kanaler för K+ i cellmembranet släpper K+ genom cellmembranet.
• K+ läcker ut ur cellen följer sin kemiska gradient; positiv laddning längs utsidan och negativ längs insidan.
• Den negativa insidan kommer dra K+ tillbaka in i cellen pga elektriska gradienten.
• Balans uppstår mellan kemiska och elektriska gradienten; spänningsskillnaden mäts till -70 mV.
• Spänningsskillnaden över membranet beror på i ett tunt skikt intill membranet.

Aktionspotentialen

• Ändring av cellens insida från negativ till positiv över kort tid.
• Utlöses vid nervcellens tröskelvärde (ca -40 mV). Vid tröskelvärden utlöses två händelser:
  1. Omedelbar öppning av "snabba" spänningsstyrda Na+-kanaler → natrium strömmar in och depolariserar cellen (insidan positiv). Kemisk och elektrisk gradient drar Na+ in i cellen.

2. Fördröjd öppning av “tröga” spänningsstyrda K+-kanaler → K+ strömmar ut och repolariserar cellen (insidan negativ igen). Kemisk och elektrisk gradient drar K+ ut ur cellen.

• K+-kanalerna stänger sig trögt → kort refraktärperiod (hyperpolarisering) som hindrar nya aktionspotential från att vandra baklänges längs axonet.
• Efter aktionspotentialen återgår cellen till vilomembranpotentialen med hjälp av Na-K-pumpen.
• Myelin fungerar som elektrisk isolering; Ranviers noder finns mellan myelinskidorna.
• Nervsignalerna hoppar mellan Ranvierska noderna; istället för att fortplanta sig långsamt via saltkanaler längst axonet.

Hjärtat och cirkulationen

• Artärer fraktar blod från hjärtat.
• Vener fraktar blod till hjärtat.

Hjärtats klaffar

• Aortaklaffen: hindrar tillbakaflöde från aorta till vänster ventrikel.
• Pulmonalisklaffen: hindrar tillbakaflöde från lungorna till höger ventrikel.
• Bikuspidalklaffen (mitralklaffen): hindrar tillbakaflöde till vänster förmak.
• Trikuspidalklaffen: hindrar tillbakaflöde till höger förmak.
• Ventriklarna har papillarmuskler som sitter ihop med AV-klaffarna med chordae tendineae.
• Det stora kretsloppet (systemkretsloppet): Syrerikt blod från hjärtats vänstra ventrikel till kapillärer som försörjer alla celler i kroppen. Därefter transporteras det syrefattiga blodet till hjärtats högra atrium.
• Lungkretsloppet: Syrefattigt blod från hjärtats högra ventrikel till lungkapillärer som bedriver gasutbyte. Därefter transporteras det syrerika blodet till hjärtats vänstra atrium.
• Funktion av chordae tendineae i hjärtat: Förhindrar AV-klaffarna från att kollapsa i atrierna när ventriklarna kontraherar.

Härtväggens mikroskopiska uppbyggnad

• Hjärtväggen har tre lager:
  • Perikardium (hjärtsäcken): Glatta hinnor som omsluter hjärtat. Vätska i perikardhålan gör att hjärtat kan röra sig friktionsfritt i mediastinum.
  • Myokardium (hjärtmuskeln): Muskellagret som utgörs av hjärtmuskelceller.
  • Endokardium: Klär insidan av hjärtmuskelcellerna.

Kranskärl

• Försörjer hjärtmuskulaturen med näring och syre.
• Tre viktiga huvudgrenar:
  • Egen blodförsörjning som utgår direkt från aorta precis ovanför aortaklaffen.
  • Vänster och höger kranskärl.

Blodflöde

• Syrefattigt blod från vena cava superior till höger atrium.
• Höger atrium, genom trikuspidalisklaffen till höger ventrikel.
• Genom pulmonalisklaffen och ut till lungorna via arteria pulmonalis (lungartären).
• Vänster atrium, genom bikuspidalklaffen till vänster ventrikel.
• Genom aortaklaffen och ut genom aorta (stora kroppspulsådern).

Hjärtats elektriska retledningssystem

• Ledar signaler till hjärtmuskulaturen, säkrar lämplig och samordnad hjärtmuskelkontraktion.
• Öppna kanalförbindelser mellan hjärtmuskelcellerna.
• Retledningssystemet koordinerar hjärtkontraktionen.
• Sinusknutan (förmak) → Cell till cell i atriemuskulaturen → Bindvävsplattan (hindrar spridning av elektriska signaler till ventriklarna) → AV-knutan (fördröjer den elektriska signalen) → Hiss bunt via höger och vänster skänkel ner till apex, sprids snabbt i muskulaturen via "purkinjefiber".
• Hjärtmuskelceller i hela hjärtat kan depolarisera och generera aktionspotentialer helt spontant.

Boken

• Hjärtats egenfrekvens regleras på högst takt i "sinusknutan".
• Pacemakercellerna genererar elektriska impulser.
• Inte viloembranpotential.
• Depolarisering i sinusknutan av konstant läckage av syre till cellen. De aktiverade motoriska nervcellerna i ryggmärgen stimulerar lämplig kontraktion.
• Olika hjärtan:
  • Förmak, atrium och kammare, ventrikel.
  • Konstruktionen har växeltryck mellan höger och vänster sida. Samma blodvolym flödas genom lungorna och systemkretsloppet. Hjärtklaffarna är konstruerade så att blodet endast kan flöda i en riktning.
  • Artärerna leder blodet från kamrarna till kroppens organ, venerna återför det mesta av blodet till artärerna och kapillärerna förbinder artärerna med venerna
• Förmaket på hjärtats högra sida tar emot syrefattigt venblod från vävnaderna via övre och nedre hålven, sedan till höger kammare (pumpar det genom lungartären). I lungorna tillförs blodet syre/koldioxid; återvänder till vänster förmak.
• Hjärtat omslutet av hjärtsäcken, det befår av två skikt. Mellan de två skikten finns en tunn, vätskefylld spalt.

Hjärtklaffarna

• Hjärtat har en bindvävsplatta (anulus fibrosus). AV-klaffarna är placerade mellan förmaken och kamrarna. Klaffarna är konstruerade så att blodet bara kan strömma genom dem i en riktning. Klaffarna öppnas och stängs av trycket mot klaffarnas två sidor. Blodet kan endast strömma från förmaken till kammaren. När trycket är högre än i aorta öppnas fickklaffarna och blod strömmar ut artärerna.

Myokardiet

• Uppbyggt av tvärstrimmiga muskelceller samt fördelar av aktionspotential.
• Högre tryck i de olika hjärtkamrarna. Myokardiet tunnast i förmaken, och i vänster kammare är det mycket tjockare än i höger kammare.
• Refraktärperiod/elektrisk aktivitet kan mätas; visas genom ett EKG.
  • P-vågen: representerar depolarisering och startar förmakens kontraktion.
  • QRS-komplexet: representerar depolariseringen av kamrarna.
  • T-vågen: repolariseringen av kamrarna.

Diastole

• Perioden av de avslappnade kamrarna; fylls med blod.
• AV-klaffen öppnas och blodet börjar strömma in i kammaren. Aorta avger blod utan emottagning, men trycket är högre i än vänster hjärtkammare. Aortaklaffen är dock stängd.

Systole

• Kamrarna kontraherade.
• Sammandragningen gör att omedelbart högre äm förmakstrycket, och AV-klaffarna stängs. Trycket i aorta/öppnas aortaklaffen och blod strömmar ut i aorta och ökar det.
• Förmaken kontraheras efter, avslappnade.
• När klaffarna i hjärtat stängs uppstår ljud. Vibrationer bildas, vilket hörs (första hjärttonen) och a även andra.
• Reglering av den slutsystoliska volymen: En ökad hjärtmuskel.
• Alla förändringar i det arteriella blodtrycket beror på förändringar i hjärtats volym.
• Armar/ben har klaffar. Påverkas å som skoletmuskler.

Artärer och vener

• Artärer: Blodkärl som fraktar blod från hjärtat.
• Vener: Blodkärl som fraktar blod till hjärtat.

Artärer och vener

• Viktiga praktiska skillnader:
• Vener: Syrefattigt blod, Lågt tryck, Typiska sjukdomar; djup ventrombos.
• Artärer: Syrerikt blod, Högt tryck, Typiska sjukdomar; hjärtinfarkt, stroke.

Kroppens olika blodkärl

• Artärer:
  • Leder syrefattiga blodet från hjärtat till lungorna, samt syrerika blodet från hjärtat och ut i kroppen. Är elastiska och vidgar eller pumpar ut blod under kontrahering/slappnar av
• Arterioler:
  • Blir till tunna artärer och därefter till tunna artärerna och kallas för arterioler.
• Kapillärer:
  • Tunnaste typen av blodkärl som näringsutbytet mellan vävnaden och blodet sker i.
• Venoler:
  • Leder från kapillärer till venerna som leder till blodet.
• Vener:
  • Övergår till vener som leder syrefattiga blodet från kroppen till hjärtats högra förmak.

Artärer klassvisas och består av:

• Tjocka elasticitet väggar för blodet ut från hjärtat.
• Relativt mycket glatt muskulatur som bidrar till ändra flöde.
• Tunn vägg av den minsta blodkärlen.
• Klaffar som samlar blod och hindrar flöde å fel hå.

Blodtrycksreglering

• Vätskeförlust i kroppen. Här kan du se information om hur du kommer i kontakt med kroppens väder och vad som händer där. Här kan du se information om hur du kommer i kontakt mer eller mindre information. Allt handlar oberoende process men även samordning:
• Minutvokyms = det blod som trycks ut en ventrikeln.
• Slagvolym: är den bloderiska som pumpas det svåraste stötlet.
• Slutdiastilsk volyms = Mangden i ventrikeln i så slutet av diastole.

Autonom kontroll av minutvolymen

• Parasympatikus och redugerar minutvokymen samt påverkar frekvensen.
• Generellt kommer sympatikusaktivering och den totalt och påverkar huden samt påverkar samtliga.
• Cirkulationsreglering påverkas samt kärldiameter.
• Autoreglering kan påverka hjärnan med blod.

Lungorna och respirationssystemet

• Ventilation (att andas).
• Transportera fram och tillbaka mellan atmosfären samt alveolerna andning.
• Gasutbytning mellan lungorna som transporteras.
• Bidrar till reglering av syra.
• Går det mö att praktitera.

Övre luftvägana om respiratorisk epitel

• Näsa fuktar och värmer av hela genom stora delar andnigsluft till vårt respiratorisk epitel med cilier och sammandragningar som fångar upp damm och mikro organismoer.
• Bihålorna fylls från skallbenet.
• respiratorisk epitel är enskiktat och av cylindriska celler.

Nedre luftvägarna och mediastinums anatomi

• Stroopsvudet (larynx). Stroppslocks bros